Livet efter 30 kilometer

(Publicerad i magasinet STARK, 2012. Ursprungligen en statusuppdatering på Facebook några timmar efter Jubileumsmarathon i Stockholm 2012.)

Sprang alltså Jubileumsmaran och kan bara kort säga: Jag har varit i helvetet — och återvänt. Har du inte varit där? Låt mig berätta. Helvetet är som bekant ett ställe där engelsmännen står för matlagningen, och tyskarna underhåller. Men också där en provocerande lätt och på tok för ung kille i blåvitt-tröja spurtar förbi dig på målrakan.

Helvetet är ett ställe där man tydligen inte heller kan överdosera Dextrosol. Mot all tävlingslogik får man då en extrem diarré vilket i och för sig gör att man förlorar tio kilo, men också lika många minuter. Och tid är det sista man vill tappa under ett maratonlopp. Ta hellre min själ, hjärta och kropp, men våga aldrig tafsa på mina minuter.

Helvetet är en plats där du får ont i samtliga kroppsdelar vilket gör att du hatar dem — och de dig. Och tyvärr är de i majoritet. Helvetet är en banprofil så kuperad att den kan liknas vid ett ADHD-EKG. Uppförsbackarna sticker knivar hälsenorna, medan nedförsbackarna ger dina lår gängstryk. Som om banan vore ritad av en sadistisk Obersturmbannführer i tätt samarbete med Belsebub.

Men alla krafter har sina motkrafter. Som när små kids gör high five med dig när du är sekunder från att ge upp. Eller när någon knackar på toalettdörren någonstans i Sollentuna och frågar hur det är. Eller när du med tantfart passerar mållinjen, och du ser en treårig blond kalufs le mot dig, och kalufsens lillasyster göra detsamma, och den vackraste kvinnan i världen ger dig en kyss. Exakt då vet man. Helvetet är över.

När jag sitter och skriver detta har det gått några timmar efter loppet, och som ni märker är mina känslor ”all over the place” som det heter på nysvenska. Men så är det när man sett det jag har sett idag. När jag nu läser de första tävlingsberättelserna slår det mig hur alla bloggare fajtas om sm-guld i hallelujatexter; ”åh vilken härlig upplevelse det var”, ”ah vad härligt väder, ”oj vilka fina löpare”. Bla bla bla. Skitsnack. För mig är maraton inget sällskapsspel, det är ett krig. Och det är det som gör det så fascinerande.

För mig är korta och lättlöpta lopp som en fördrink — kul för stunden, men knappast något du kommer ihåg. Det är efterfesten, livet efter trettio kilometer, som du kommer ihåg. Det är när det är som mest skitigt, vidrigt, varmt, kallt, som det är som bäst. Eller: Vissa gillar att klä sig i läderdräkter och bli piskade och förnedrade — jag föredrar maraton.

Ta hand om dig, och må du aldrig bli omsprungen av en alldeles för ung och liten skitunge i fel tröja med bara några meter kvar till mål. Just när du tror att du har allting under kontroll.

Niclas Karnhill

STARK magasin, 2012.

Like what you read? Give Niclas Karnhill a round of applause.

From a quick cheer to a standing ovation, clap to show how much you enjoyed this story.