En ger, en tar, en vinner

Han kallade henne “the devil”, beskrev hur hon skrattat åt en våldtagen 12-åring, hur mycket hat som finns i hennes hjärta. Om Trump vore president skulle Hillary sitta i fängelse — han nästintill lovade att ordna det om han blir vald.

Vilken natt! Traumatisk, obehaglig, på många sätt det mest surrealistiska jag upplevt i dessa sammanhang.

Igår handlade snacket till stor del om ifall Trump var på väg att hoppa av, om han skulle tvingas lämna över till någon annan.

Några häpnadsväckande bomber senare tror jag att han lever. Mönstret känns igen. Som med muslimförbudet och mycket annat får man gapa först och bättre förstå varför det funkar senare.

Olika taktik (skärmdump från sändningen)

Knappa timmen innan debatten släpptes den första bomben: Trump satt med två kvinnor på varsin sida som Bill Clinton ska ha utnyttjat sexuellt. Inför medierna sa de att Hillary var en lögnare, en hojtade nåt aggressivt anklagande, nån sa att Trump skulle “make America great again”.

Och jag som i dessa dagar, inte minst från Trump-supportrar, sett och hört så mycket om hur Trump nu skulle be om förlåtelse, ta en defensiv roll i debatten. Fick ett mess om hur det ju var elva år sen han sa det där om att använda sitt kändisskap till att greppa tag om kvinnorna, läste om hur andra presidenter också använt svordomar, hur mycket värre saker Hillary har gjort. Trump har ju dessutom bett om förlåtelse nu.

Men förlåtelse, detta så abstrakta begrepp — vad ska förlåtas och varför? Jag får inte ihop hur någon får ihop det. Vad han sagt, gjort, tonen han har — för mig är han en paradox. En gång är ingen gång — två gånger är en vana. Som ett exempel tycker jag att man kan le och rycka på axlarna åt hans förklaring till det ständiga sniffandet i första debatten, det han väl vad jag förstått främst skyllt på en trasig mikrofon, men efter en ny debatt med rekordsniffande blir det ju inte trovärdigt om han ska skylla på mikrofonen igen. Det är en vana att säga vad som passar för tillfället, en vana att vara en paradox.

The Donald Paradox (foto av Carolyn Cole)

Efter att den läckta videon hade släppts av Washington Post var hans första svar, det pressmeddelande han själv skickade till media, fritt från något förlåt — det innehöll enbart ett klassiskt icke-förlåt i form av “I apologize if anyone was offended”. Att vara ledsen om någon tagit illa upp är inte samma sak som att ta ansvar för sina handlingar och vilja förändras.

Att han senare gjorde den där gisslanvideon, där ett förlåt i ord åtminstone uttrycktes, var det kampanjledare Kellyanne Conway och övriga team som högst troligt hade tvingat honom till. Trumps fru Melania, som han var nygift med då han skröt om otrohet i skandalvideon, sägs försökts övertalas stå bredvid under förlåtet men ha vägrat.

Och det kommer släppas mer. Trumps fniss om hur vilket “nice piece of ass” hans då 17-åriga dotter, hon med de kurvor och äkta bröst han skryter om, som senast blev viralt lär fortfarande bara vara början.

Pappa sa nåt dumt (foto av mig)

Om han nu ångrat sig, förändrats till den nya människa han själv påstår, den som respekterar kvinnor mer än någon annan, så skulle det ju hur som helst visa sig i debatten. För att citera hans favoritboks Matt 12:34: “Vad hjärtat är fullt av, det talar ju munnen”.

Jag hade innan debatten som vanligt igång både största Fox News och tvåan CNN, växlade mellan dem för att försöka snappa upp känslan hos bägge läger med sina normalt diametralt motsatta åsikter och analyser. Men det lät nästan samstämmigt. Båda pratade om hur Trump var körd om han istället för ett riktigt förlåt försökte göra kärnvapenkrig av det här, inbillade sig kunna vinna med stöd av enbart arga vita män. Bägge tyckte att dra dit Bill Clinton-offer kändes fel.

Men: Hillary har en väldig massa svagheter, och hon har fula skelett i garderoben. Detta kring kvinnorna har hon, från första början då Trump såg ut att bli hennes motståndare, räknat med skulle grävas fram. Det är förstås inte svårt i dagens samhälle. Många från högersidan har hjälpt att sänka henne lika bra som vänstersidan — den som majoriteten av media tillhör eller föredrar som vinnare — assisterat i detta karaktärsmord på Trump.

De två så älskade (skärmdump från sändningen)

Senast skrev jag att jag, om jag vore Hillarys kampanjledare, skulle ha avrått henne att ens delta i debatten. Hon hade ingenting att vinna.

Nu verkade taktiken istället ha varit att skippa det inledande handslaget. Det var knappt att det märktes. Bägge såg ut att ha kommit in i debatten med ett sista råd om att lägga band på sig själva. Stå ut, överleva, inte röra runt i såren. Trump var karakteristiskt svamlig och luddig, förklarade sin vulgära sexism med att han hatade vad han hade sagt, att det var sånt killar säger men att han bett om förlåtelse, att han i alla fall inte var sämre än ISIS. Typ. Den fjärrstyrda Hillary-roboten såg ut att ha tränat för mycket på vad hon skulle säga och på vilket sätt hon skulle säga det. Karikatyrerna.

Den underliggande ilskan stannade kvar medan debatten successivt blev bättre. I motsats till förra gången tycker jag att det var Trump som inledde sämst men sakta jobbade sig uppåt.

Egentligen går det inte att bedöma vem som vann, inte när de ju tävlar i helt olika sporter för olika slags publik, men av samma skäl som senast skulle jag ändå ge det till Trump. Om jag får ta en fotbolls-EM-parallell så är Hillary det franska landslaget medan Trump är Island, och en seger bedöms i efterhand mycket utifrån förutsättningarna. Hillary är en slug taktiker, saklig, har stunder av tonträff och mänsklighet, känns oerhört kompetent — men hon är för mycket politiker när massan hellre vill ha en som är för lite politiker. Hon gör tyvärr onödiga självmål, tycker jag, och utnyttjar inte lägena som Trump serverar henne. Istället satsar hon på det längre loppet och hoppas att det lönar sig. Tar stryken. Lose the battle, win the war.

Och i just det tycker jag gränsdragningen ligger. Vad anses vara mest presidentlikt — att gå till anfall på ett stundom för aggressivt och barnsligt sätt, eller att sitta där och ta emot det? Skadar det mer att överdriva om att så mycket är “the worst ever” och katastrof och helvete, eller tjänar Trump på att ta i snarare än att förminska och därmed uppfattas nonchalera problemen på det sätt Hillary i så fall gör?

Jag tror som nämnt Trump överlever ett tag — men Hillary vinner. Kanske är hon just nu mest bara glad över att han stannar kvar utan att ge henne motstånd. Hon borde dock, om inte annat så för det där längre loppets skull, helt försöka hålla sig ifrån dessa knivfighter.

Som en riktig hybrisdiva, en kanske till och med Trump skulle känna sig hotad av, rekommenderar jag min egen text från i våras som jag fortfarande tycker stämmer alldeles för bra.

Nu följer förstås nya dagar av nya bomber, värre än de vi sett tidigare. Två gånger är en vana.

Until then,

N.