Hillary v Hipster

Bland republikanerna återstår nu enbart sex av 16 kandidater. Trump tar fortfarande strålkastarljusen, det är livliga debatter och mycket spänning. Kan Cruz övertyga tack vare de kristna även i South Carolina? Kommer Rubio ta över favoritskapet igen? Eller är det dags för Bush att på riktigt vakna?

Hos demokraterna är de två, och det har hela tiden varit en av dem alla vet kommer vinna, en Clinton. Igen. Hillary förlorade redan för åtta år sedan, har inte förändrats drastiskt sedan dess och utmanas nu av en 74-åring som de senaste 34 åren i politisk tjänst främst varit en axelryckning.

Det saknas glöd. Av det tresiffriga antal demokrater jag har diskuterat med de senaste veckorna är den vanligaste sammanfattningen att de antingen kommer rösta på Bernie men även gillar Hillary, eller att det får bli Hillary trots Bernie. De lägger till att det ju ändå är hon som i slutändan vinner — synd bara att hon inte känns genuin, trovärdig, mänsklig och att hon har så mycket i bagaget. Gemensamt från bägge läger är att man på köpet också ofta får någon djup suck. Det var annorlunda i valen för Obama.

Är det en mer passionerad reaktion man vill åt räcker det att nämna hans namn, bland såväl demokrater som hans fiender. Varje dag har jag flera gånger hört utläggningar om hur Obama medvetet har förstört landet, och så gott som varje gång har jag inte kunnat låta bli att inflika hur mycket jag gillar honom. Tyvärr så har jag också många gånger behövt tillägga att jag ju samlat på mig en del personliga upplevelser av Hillary, om jag vore amerikansk medborgare skulle jag förmodligen rösta på henne — men jag känner ungefär likadant. Känslomässiga kopplingar saknas. Pragmatisk maskin, som jag som mest känt sympati för trots skratt, hennes stora hej eller att jag vill mena att jag tycker om henne.

Under tre veckor i USA har jag bara pratat med tre som helhjärtat, utan uppenbara dubier, kommer rösta på Hillary: en superglad, stor, svart 60-årig kvinna i kampanjen som jag tror hette Grace, plus en som hette Chelsea och en som hette Bill.

Bill, en stor Hillary-supporter (foto av mig)

Att hennes problem ligger i intryck liknande det ovan har hon vetat sedan 2007, och givetvis ännu tydligare efter den så överraskande och därmed extra smärtsamma förlusten mot den Obama som hade precis det hon inte har.

Så hur ska hon lyckas nå människors hjärtan? Ska hon le ännu större? Verka bli ännu gladare när någon säger hej eller ger henne en komplimang? Låta ännu mer brinnande när hon från scenen pratar om hur det är den vanliga medelamerikanen hon alltid kämpat för och som president fortfarande hoppas få ägna sitt liv åt att förbättra för? När så få amerikaner kan identifiera sig med henne, så få känner att hon är en de skulle kunna bli vän med, blir det förstås svårt att få ihop det hela hur mycket hon än försöker.

Kampanjens kloka strategi var därför från första början att få henne att kännas mänsklig. I videon då hon utannonserade sin kandidatur var det vanligt folk som skulle stå i centrum, och när hon kort därefter inledde kampanjen var det bestämt att hon under de första månaderna skulle träffa människor i mindre grupper, hålla sig otillgänglig för media och helst bara lyssna, ta in, förstå, bli en av dem.

En i gänget (foto av mig)

Anledningen till att jag gäspat en del över den demokratiska sidan av detta primärval är för att den med tanke på detta känns för förutsägbar, att det jämt varit en match mellan Hillary och den som inte är Hillary. Hade det varit Elizabeth Warren hade det förmodligen sett ungefär likadant ut, samma om det hade varit Joe Biden — nu blev det Bernie Sanders.

Och visst både ser, hör och åtminstone intellektuellt känner jag the Bern, vet att det är på riktigt — jag har bara svårt att ta det till mig. Trots folkrörelsen, hur de unga gjorde fest av det i Iowa och New Hampshire, hur passionen faktiskt även den både syns och hörs och hur den 74-årige man som för bara ett år sedan var för dem främmande nu tar plats på tatueringar, underkläder och verkar älskas av media. En fin historia förstås.

För alla utom Hillarys gäng då. Att inte ständigt bli påminda om 2007–8 är lika oundvikligt som det är omöjligt att tysta media om att göra det oundvikligt. Från en kandidatur som få ens trodde skulle ge honom mediautrymme har Bernies siffror ökat i stadig takt, han hamnade på så gott som oavgjort i Iowa, sopade mattan med henne i New Hampshire och har knappat in även i kommande Nevada och South Carolina där hon sett oslagbar ut. Dessutom vann han bland alla grupper utom pensionärerna. 85% av alla under 30 röstade på Bernie — kvinnan vann inte ens bland kvinnorna. Och medan Hillary försökte med nån sorts high road inför ungdomarna, nåt som främst verkar ha gett komikerna härligt material att jobba med, så sitter nu Bernie och polar med hennes främsta väljargrupp utöver pensionärerna.

Bernie Sanders, Killer Mike m fl (bild från Fox News)

Som om det inte vore nog så är ju trenden tydlig även på andra sidan fängelsemuren: de som går bäst bland republikanerna är de anti-etablissemangskandidater som pratar illa om politiker och själva tänker röra om i grytan, Donald Trump och Ted Cruz. Den mer erfarne, rike och kanske tråkigare Jeb Bush lider av så pinsamma opinionssiffror att han bytt både strategi, slogan, likt Hillary tagit hjälp av familjen som kampanjar för honom och har nu på sistone dessutom tagit av sig glasögonen, helt enkelt för att det — skvallrar experterna — enligt undersökningar ska hjälpa honom bland kvinnorna.

Självklart kan liknande uppfattas så desperat att det blir självmål — men vad kan de göra? Lever man med ständiga misstankar mot sig blir det ju lätt en ond cirkel svår att ta sig ur.

Där sätter Hillary förmodligen samma hopp som Jeb till att folk ska tröttna på kalabaliken och välja det sundare. Så som de vevar bland republikanerna — den senaste debatten var det bästa exemplet hittills — kan taktiken kännas klok för honom som har överlägset mest pengar gentemot de fem han konkurrerar med, men det är annat för Hillary.

Bernie står ensam bredvid, har folket med sig, skryter om att snittsumman som människor ger ligger på dryga 250 kronor, och han har varken fått miljonbelopp för tal hos Goldman Sachs eller stöttas av överrika donatorer som George Soros, Hollywood eller bankerna. Hillary tillhör den onda sidan — han tillhör folket. Och framförallt: hennes budskap är “fighting for us”, att hon försöker hjälpa de där människorna hon knappt har likheter med — Bernie står inför större och mer entusiastiska folkmassor och predikar om revolution. THE REVOLUTION!

Revolution och kinamat (foto av mig)

Det är lätt hänt med Trump, händer för ofta överhuvudtaget — men jag borde förstås inte dra den sorts parallell jag nu ändå kommer göra när jag tänker på två stycken ur en text av författaren George Orwell:

…människor vill inte bara ha det bekvämt, tryggt, kortare arbetstider, bra hygien, födelsekontroll och, generellt, sunt förnuft; de vill också, åtminstone tidvis, kämpa och uppoffra sig, för att inte nämna trummor, flaggor och gå marscher.

“Jag erbjuder er kamp, fara och död”, och som resultat av det föll en hel nation till hans fötter. Kanske kommer de senare tröttna på det och ändra sig, likt i slutet av förra kriget. Efter några år av slakt och svält blir “störst lycka för flest människor” en bra slogan, men just nu är det “bättre ett slut i skräck än skräck utan något slut” som vinner.

Skrivet i mars 1940 handlade det naturligtvis om den Hitler som på bara några år då hade fått sina miljoner tyskar på sina sida, och även om ju ett primärval i stort har få likheter med ett världskrig så tycker jag att det ligger mycket i vad jag uppfattar som Orwells kärna: människor vill ha något att tro på, leva för — och de är på olika sätt villiga att betala för det. Redan första kvällen i Iowa kände jag starka sådana känslor, då när jag besökte Trumps insamling till veteraner och pratade med flera av dem som likt nyfrälsta verkade ha fått nytt hopp om mänskligheten.

Någon Messias-figur i nivå med varken Trump eller särskilt Obama blir Bernie inte, men prat om revolution, att riva upp systemet och lösa problem genom att skylla på de rika är alla dagar i veckan mer engagerande budskap än de Hillary försöker med.

Det förstår hon såklart, och som jag nämnt några gånger tidigare kommer vi förstå att hon är desperat om hon tar till det mer magiskt storslagna trumfkort hon har kvar, det om att hon skulle bli USA:s första kvinnliga president. Gör hon det tror jag knappast att det kommer bli den räddning hon hoppas på. Det räcker med hennes nya vändning om att försöka framstå som näste Obama.

Och mycket mer desperat tror jag inte att hon kommer behöva bli — jag är fortsatt gäspande inställd till demokraternas sida, egentligen mycket mer så än jag borde vara. Om Bernie fortsätter överraska och kanske till och med tar några segrar i de kommande delstaterna kan det bli spännande, kanske kan det till och med väga över i hans fördel, men framåt slutet av mars tror jag Hillary ändå kopplar greppet. De tycker ungefär samma, är ungefär lika bra i debatterna och snart tror jag nyhetens behag vad gäller Bernie börjar svalna. Även revolutioner kan bli tjatiga i längden.

Faktiskt var av dessa skäl Bernie den siste bland alla kandidater jag sökte upp. Hade innan dess träffat många av hans supportrar och flera gånger fnissat åt hur de fyndigt busade med inte minst Trump — att Bernies gäng var kreativa och mer hängivna var tydligt. Kanske inte så politiskt kunniga vad gällde sakfrågor eller detaljer, men en sympatisk skara hipsters som följde vågen och gav ett lyckligt intryck, om inte annat. Dessutom var Bernie-gängets unga mediatjej en magnet i sig.

Deras nye idols budskap har jag dock ungefär lika svårt att känna något för som för den äkta personlighet jag inte nått fram till hos Hillary. Samma-samma: saker är HUGE, det är den där enda procenten rika vi ska skylla på, hans fingrar verkar under talen vilja äta kinamat, läpparna konstant behöva fuktas med hela tungan och han pratar aldrig med normal samtalston. Loopholes ska elimineras, bankerna ska sättas dit, revolutionen ta fart. Och så pratar han om Sverige — kanske är det då han vinner hjärtat hos flest hipsters.

Jag följde dagen efter med honom till inspelning hos Late Show with Stephen Colbert och skämtade då till mina två vänner bredvid att om jag tvingas höra Bernie tjata om “enough is enough!” en gång till, ja, då kommer jag nog ryckigt ställa mig upp och skrika att “enough is enough!” jag också.

HUGE! (bild från CBS)

Självklart kom det, “ENOUGH IS ENOUGH!”, vännerna började direkt skratta och knuffa mig — men jag satt såklart tyst som en försynt svensk och snålt log istället. Enough is enough — jag orkade inte mer.

Fler demokrater lär snart känna som jag. Och då minnas Obama, sucka och sen oinspirerat rösta på den kvinnliga androiden döpt Hillary. Det får duga.

Om inte så får grabbarna i Illuminati bygga en bättre robot.

Until then,

N.