Hur duellen Trump-Hillary blir — believe me!

Dags att ta itu med hur vi hamnade här, hur fortsättningen lär se ut, varför jag tror så och vilka konsekvenserna kan bli. Luta dig tillbaka, slappna av, sätt igång rätt musik och njut av en härlig stund: du, jag, stålmormor Hillary och The Big Don. Så kan du sen ta ledigt från valkaoset ända till hösten.

Kontrasternas kamp (klipp från CNN respektive ABC)

Läskigast av allt är det man inte känner till. Hillary Clinton är världskändis och förutsägbar på de flesta sätt, och därmed också sin egen största fiende. Vore hon glass hade hon varit gammaldags vanilj.

Om motståndaren i höstens duell mellan partiernas två utvalda skulle ha hetat Ted Cruz hade folket behöva välja mellan gammaldags vanilj och nån sorts glass med smak av tabasco. Perfekt annorlunda och god enligt vissa, men av majoriteten ändå på tok för udda. I ett land med drygt 320 miljoner människor finns helt enkelt inte tillräckligt många som är så strängt emot homoäktenskap, abort eller Obama — ungefär lika hemskt allting — som Cruz är, och ännu färre som skulle vilja stötta honom i exempelvis isolationismen eller hans tro på att vi lever i sista tidens religionskrig. Att framstå som halvtrist vanilj skulle räcka gott och väl för Hillary-vinst.

Annat om det blir den mindre radikale men charmige Rubio, av det så enkla skälet att matchetiketteringen inte alls vore i hennes favör — det skulle bli det gamla mot det nya, och vanilj kännas alldeles för välbekant och trist. Precis som det till slut, när hon senast försökte, gjorde mot den mycket mer spännande Obama. Som hon själv till maken Bill ska ha uttryckt det efter den första primärvalsförlusten 2008:

- Maybe the problem wasn’t Iowa? Maybe the problem wasn’t our campaign? Maybe they just don’t like me?

Svensken gillar mig väl? Lite? (foto av mig)

Så vad för smak är då Donald Trump? Guldfärgad glass i nya smaken triple dream, baserad på okänd frukt från Atlantis? En lyxig förpackning med Donalds ansikte på, med amerikanska flaggan som bakgrund och nåt om winning-winning-winning, att det är den bästa glassen någonsin? Att en enda sked av den kommer göra dig great again? Believe me!

Oavsett vilket så är det ju nåt helt annat än vanilj — det är en smak som hittills aldrig funnits och känns därför som själva motsatsen till just den där vaniljen alla känner till.

Och jag tror att det är så förenklingen kommer se ut: rösta på Hillary om du gillar ditt liv som det är, rösta på Trump om du vill skaka om hela kalaset. En konsekvent Hillary som ljuger och inte går att lita på, eller en inkonsekvent Trump som vad det än gäller säger som det är. The red pill or the blue pill. Vanilj eller Atlantis-smaken. Ett ja eller ett nej till om landet fungerar. Det kända eller det okända.

Okänt fantastisk, om Donald själv får välja (foto av mig)

Värst för republikanska partiet är förstås att de inte heller vet vad en Trump-nominering innebär. Att han går emot det mesta av vad de efter förlusten 2012 hoppades på till nästa gång är alarmerande tydligt. Samtidigt engagerar valet mer och fler än förväntat. Trump vill jämföra sig med Ronald Reagan, prata om hur han likt alla republikaners lystmäte kommer plocka röster från både normalt demokratiska och oberoende väljare och därmed nå bredare än vad övriga kandidater skulle lyckas med. Än så länge har han överraskat på den punkten.

Dock till ett högt pris — ingen hade ju gett klartecken om att en presidentkandidat i världsledande USA skulle stå och, inför tv-kamerornas mångmiljonpublik, vara så lättprovocerad och stolt att han kände sig tvungen att försöka förklara att det inte finns några som helst problem med storleken på hans lille Donald mellan benen, ifall-ifall nu nån kanske kunde tro det. I assure you! Believe me! Och att stackars fru Melania till journalisterna efteråt fick försäkra dem om samma sak. First things first.

The Trumps, de två som har svaren (foto av mig)

Hillary har förmodligen inte ens någon penis, men hon har ett brett stöd av de minoritetsgrupper Trump kommer förlora. Till skillnad från motståndaren med penis kommer hon i höstens val dessutom stöttas av de inom partiet hon just nu slåss mot.

Bland republikanerna är det å andra sidan kaos, där den senast nominerade Mitt Romney bara är en i mängden av alla som offentligt ansträngt sig för att sänka Trump. Det är #NeverTrump, det finns fortfarande hopp om såväl Cruz, Rubio som menlöse Kasich, och det skvallras till och med om att både Mitt Romney och Paul Ryan ombetts ge sig in i leken.

Det lilla kruxet är att — om valet även fortsättningsvis genomförs demokratiskt — ingen av dem kommer vinna. Att Cruz numera plockat hem hela sex stater betyder inte mycket mer än att de varit passande ställen för hans konservatism, medan Trump ändå genomgående varit den mest populäre även bland de kristna. Förlorar Trump blir det på ett sätt som av många, inte minst huvudpersonen själv, kommer anses vara fult fusk. Förmodligen blir då hämnden att han ställer upp som oberoende kandidat och därigenom gör vägen ännu enklare för Hillary.

Så länge hoppet fortfarande lever för liga Cruz-Rubio-Kasich gör de dessutom, sent omsider, upplägg för Hillary i form av — utöver attacker under respektive kampanjmöten och dylikt — negativ reklam i diverse media.

Siffrorna innan 20/2 talar sitt tydliga språk (bild från Fox News)

Fram till för bara någon vecka sen var de flesta kandidater och deras Super PAC:s rädda för att attackera Trump, såg hur de gick för de som inledningsvis försökte, varför pengarna — inte minst alla de från Jeb Bush som hade dem i överflöd — istället främst las på att sänka Rubio. Nu är det enad front mot den irriterade Donald, och överlag dessutom enat stöd för Rubio.

Men det har ju gått åt pipan — och det är ju försent. Rubio har vunnit lilla Minnesota och Puerto Rico, ligger på 151 delegater mot Trumps 384 och skulle inte ens komma nära om han vann det Florida han satsar allting på. Enligt opinionssiffrorna leder Trump med tvåsiffrigt även där.

Om inget sensationellt händer är det alltså hasta luego och adios för Little Marco efter den 15:e mars — kanske redan innan dess om han vill skippa risken att tappa ansiktet. Före det har han dock en CNN-debatt på sig att åkalla mirakel, nu på torsdag och tacksamt nog på hemmaplan i Florida. Chansen finns definitivt att han blir så desperat att han skjuter sig i de små fötterna.

Som med så mycket annat spelar det i så fall Hillary rakt i händerna, för Rubio var ju den hon från början helst ville undvika. Jag har hela tiden dömt ut Cruz som alldeles för endimensionell och jag har svårt att se en för mjuk Kasich kunna göra något, varför det sedermera bara är ett kaoskonvent som kan styra ödet åt annat håll. Något måste de ju göra, trion förlorare bakom Trump, och lyckas de övervinna sina egon för mer pragmatiska lösningar kan den överlägsne ledaren åtminstone få det jobbigt.

Så länge hans stora skara hängivna supportrar backar honom räcker det ändå mot de flesta knep utmanarna kan ta till. Men mot Hillary?

Det är en smart kvinna det där, stålmormorn. Kalkylerad, kontrollerad, taktisk och omåttligt erfaren. Jag tror att hon längtar.

Framtida under bältet-argument mot Trump? (foto av mig)

Att hon redan har siktet inställt har märkts under de senaste två veckornas kalibrering till att prata om att “America doesn’t need to be great again —we are already great — but we need to heal America, unite, all come together! We need to be whole again!” och liknande. Ända fram till höstens slutval är målet att positionera sig som Trumps raka motsats.

Med färgad publik i bakgrunden kommer hon eldigt prata om hur Trump inte genast tog avstånd från Ku Klux Klan. Hon kommer tjata om de polska arbetarna Trump ska ha betalat, den spanske domaren han sågade, hans beröm av Putin och hans citerande av Mussolini. Det ska verka vara ett val mellan att rösta på en rasist eller en som inte alls är det.

Hon vet att det bland folk just nu verkar vara en svaghet att tillhöra etablissemanget, en erfaren politiker som inte får saker gjorda, varför hon kommer vända det till att hon hela livet jobbat för den lilla människans rätt att nå sina drömmar. Hon har jobbat för folket — Trump har trampat på folket. Ännu fler attacker mot Trump University, nya framgrävda historier, krav om att New York Times-inspelningen ska släppas och — via anonyma omvägar — få fart i ryktena om att det inte står rätt till med ekonomin och att Trump har kopplingar till maffian.

Förutom att vara skurkaktig, inkonsekvent och rasistisk vill Hillaryland nog också att Trump ska framstå lagom tokig. Jag tror att de kommer dra upp det där om elfte september igen, att Trump menar sig ha sett tusentals jubla när tornen föll, och jag tror att de kommer försöka koppla honom samman med både konspirationsteoretikernas foliehattar och beskylla honom för vilseledande, sanningsförnekande och att vara språkrör för de flesta mellan Michael Moore till Alex Jones.

Slutligen tror jag att hon, fram till att matchen efter primärvalen på riktigt börjar, kommer försöka förbereda landet på att Trump kommer fortsätta med sin fula stil, vara vulgär och gå till personangrepp, men att hon inte kommer sänka sig till samma låga sandlådenivå. Skulden ligger på honom.

Under kontroll (foto av mig)

Det kommer ju dock Trump skita i, precis som han struntade i Romney när han förra veckan försökte göra samma sak. Förutom att kalla henne lögnare, sämsta utrikesministern genom tiderna och att hon egentligen inte ens borde få ställa upp — hon hör ju hemma i fängelse — så tror jag att han aggressivt kommer fokusera mycket av attackerna mot Bill. Vulgärt och fult — och jag tror definitivt inte att hon kommer hålla löftet om att vända andra kinden till.

Som feminist borde man förstås tycka att en kvinna ska kunna bli behandlad och därmed attackerad på samma sätt om en man, som Trumps favoriter Little Marco, Lying Ted eller Loser Mitt blivit, men känslomässigt tror jag ändå att det kommer tolkas annorlunda när det är en kvinna som står där och ska ta ovärdig stryk som påstådd lögnare och för vad hennes man har gjort. Hon kommer snarare vinna hjärtan om hon biter ihop och, på ett så värdigt sätt som möjligt, rider ut stormen. Självklart kommer hon också försöka få halva väljarskaran till sin feminina hörna genom att måla upp Trump som kvinnofientlig, och det kommer ju inte bli vidare svårt. En sorglig syn hur som helst, och en tragisk uppvisning av det amerikanska samhället år 2016.

Även om media generellt inte gillar Hillary så kommer de, samtidigt som de vill behålla det intresse och sedermera intäkter en bombastisk Trump ger, ändå till största delen vara på hennes sida och det betyder självfallet massvis. Hur mycket objektivitet det än pratas om så tror jag inte att människan, än mindre mediamänniskan, lyckas vara så opartisk som den utåt sett ofta menar sig vara.

Men vilka kontraster det kommer bli! Jag kan knappt föreställa mig två mer olika kandidater, eventuellt borträknat om Obama hade sluppit John McCain och istället fått möta Sarah Palin. Att försöka föreställa sig hur höstens town hall-debatt kommer se ut gör mig lite fnissig.

Specifika frågor, ibland personliga eller med svåra sakfrågor, som kandidaterna på bästa sätt konkret ska behandla under några minuters utläggningar bland omslutande publik. Hillary vet vi alla hur hon kommer bete sig, kort och gott ungefär som Obama ovan: påläst, närvarande och med full kontroll — men Trump? Ska han härja med uppstyckade meningar, luddiga svar och löften, försäkra om att saker kommer bli great again och believe me?

Trump har två plus här: han kommer lära sig och han kommer anpassa sig, knappast vara lika uppenbart insatt som Hillary men troligen komma undan på andra sätt. Ett ännu större plus kanske att ganska få av alla amerikaner som röstar bryr sig tillräckligt för att se en sådan debatt, och förmodligen än färre bland de som röstar på Trump.

Hans styrka ligger ju inte där, och det är inte som politiker mot politiker han kommer tävla — tvärtom. Mitt Romney lost because he was nothing but a white Obama, som en amerikansk journalist sa till mig. Hillary kommer likställas med Obama, vara själva förlängningen av honom, och hon är skolboksexemplet på vad en politiker innebär. Trump är från ett annat politiskt universum, som om en fight mellan Batman och Jokern plötsligt skulle invaderas av Godzilla. The Don är visserligen stor och kan trampa, men stålmormor vet ju det och har fler vapen.

Hade Trump inte på grund av hur valsystemet är uppbyggt varit tvungen att ställa upp i höstens tre debatter så tror jag gärna att han hade skippat dem. Det är ju fiendeland för honom, platser där han vill peka mot både publiken och media och anklaga dem för att tillhöra mörka sidan, och den poängen är sedan länge gjord.

Trump pekar på onda media, CNN:s Dana Bash (foto av mig)

Tankenöten ligger ju i om det utifrån styrkor, svagheter och räckvidd går att tro på en Trump-vinst, att en majoritet av amerikanerna verkligen vill ha honom som president. Att temporärt sätta inträdesstopp för muslimer är en sak, något de flesta republikanska väljare stöttar, medan det i landet i stort har stöd hos cirka 36 procent. I Sverige är invandringsfrågan den allra största, dominerar med hela 40 procent bland utvalda, samtidigt som det ju förmodligen är extremt få som tror att någon som Donald Trump skulle haft en chans i Sverige.

Därför vill ju demokraternas ledning, med hjälp av den media som stöttar dem, göra det till just den där sortens match som Hillary vinner. Gillar du rika män som trampar på fotfolket — ja eller nej? Tror du också att elfte september-attentaten var iscensatta av den amerikanska regeringen — ja eller nej? Tycker du att det viktigaste är att stå upp för de förföljda och bespottade kristna som behöver hjälp inför sista tidens krig mot islam — ja eller nej? Tycker du att det passar en president att på scenen prata om sin penis och säga att kvinnor är troféer — ja eller nej? Är du rasist — ja eller nej?

Av alla hittills redovisade kontraster och förenklingar kommer kanske ändå valet mellan Hillary och Trump i backspegeln främst kommas ihåg som det mellan en erfaren politiker och en tv-stjärna. Politik som underhållning, om hur valet blev mer som en dokusåpa och där den mer tv-erfarne showmannen trumfade experterna när han efter uttalanden om mexikanska våldtäktsmän rullade från sitt eget Trump Tower hela vägen till antingen nomineringen eller Vita Huset.

Jag tror att effekterna av presidentposten för gemene amerikan känns alldeles för avlägsna, att man inte känner att det på ett märkbart sätt påverkar ens eget liv och vardag och därför naturligt ser det hela mer som underhållning. Man kan ju tycka vad man vill om det, precis som man kan klaga över hur saker och ting är eller fungerar utan att ens gå och rösta, men är det något Trump har visat så är det ju att det åtminstone inte handlar om själva politiken. Det där är något jag länge starkt propagerat för, att folk generellt inte bryr sig särskilt mycket om innehållet vad gäller politik och att vi i Sverige fortfarande övervärderar det oerhört. Man tror vad man vill tro, även om ju sanningen fortfarande är att färre tittar på Agenda än på Paradise Hotel.

Det där förstår Trump och har skickligt tagit tillvara på vad han har lärt sig under alla år i rampljuset och The Apprentice. Enkla budskap i en annars stressad och komplicerad värld, tydliga lösningar utan en massa krångliga nyanser, upprepande etikettering för att banka in varumärket som vinnare. Han är mer tillgänglig för media än andra kandidater, roligare och mer nyhetsskapande även på Twitter, förstår tajmingen och hur man styr media till ens fördel. Att vara balanserad och sånt är inte 2016. Självmedvetenhet ger varken likes eller följare.

Största styrkan av dem alla: han associeras inte bara till att vara framgångsrik affärsmän utan också som det ännu viktigare sanningssägare. Genuin, säger vad han tycker, vågar stå på en debattscen och deklarera att han har ändrat sig snarare än att — som den ras av politiker han föraktar — förrädiskt slingra sig, till och med ägna segertalen åt att öppet svara på de oförberedda frågor och anklagelser som kastas mot honom. Sådant vinner respekt, var något jag trodde på från början och har ju i och med successivt ökat stöd visat sig fungera.

Såklart ännu ett gigantiskt plus att hans största styrka av många anses vara Hillary-robotens stora akilleshäl.

Winning-winning-winning-dancing (foto av mig)

Personligen tycker jag att mycket av smutskastningen mot honom är överdriven, att många uttalanden förstorats eller tacksamt snedvridits — att han menade det där om Megyn Kellys whereever som mens tror jag till exempel inte — för att gynna medias jakt på uppmärksamhet, och någon ond galning ser jag inte. Självklart påverkar det att ha träffat honom och på nära håll ha kunnat granska karln, och bedömt utifrån det skrämde han mig inte. En mobbartyp som trots allt vill väl men ändå inte kan låta bli att tycka att hans eget sätt är bäst och därmed ibland kör över folk — att dalta tar ju tid, ödmjukhet och eftertanke ger för dålig avkastning. Nåt sånt.

Jag har däremot alltid svårt med människor som verkar sakna självmedvetenhet, självkritik, som inte emellanåt försöker se sig själva utifrån.

När Marco Rubio i elfte debatten, den från den tredje mars i Detroit, attackerade med att likna Trump vid nordkoreanske diktatorn Kim Jong-Un svarade The Donald med att, i korthet, vara precis som en diktator: armén skulle göra vad han säger, även om det vore olagligt. En ledare bestämmer och alla lyder The Donald. Believe me!

Förstår han hur dumt det ser ut? Finns det annars någon som visar honom det?

Samma när The Donald skulle försvara sig efter attacken från Mitt Romney, en där alltså forne kandidaten snyggt inflikade att Trumps framtida aggressiva svar skulle berätta mycket om vad han var för slags människa — skulle det bli substanslöst och med en massa påhopp, förlorarstämplingar och fula namn igen?

Trump klagade över hur långt Romneys tal var, 17 minuter, och var arg över att Romney inte hade nämnt allt det bra Trump också hade gjort, alla stora byggnader och affärer. Han menade att han inte hade orkat lyssna på hela Romneys tal, bara lite grann eftersom det ju var så långt, men stod själv i drygt 50 minuter och klassiskt uppstyckat och spontant hämnades, ofta helt utan underbyggda argument.

En bit in säger Trump att “ni har rätt” till publiken, berättar om hur Romney inte ens hade nämnt allt det bra Trump också hade gjort, alla stora byggnader och affärer.

Ännu en gång alltså — men denna gång ansvarsförsköt han, menade att det var publiken som på nåt sätt hade tagit upp det. Ungefär som den gången då han enbart ville försvara den Ted Cruz han oroade sig över inte kunde utmana honom. Eller alla gånger han, till publikens stora jubel, upprepar att han är ekonomiskt oberoende, ska bygga en mur mot Mexiko eller tar till alla andra bland sina givna hits.

Två killar som kommer göra America great again, tänker hon (foto av mig)

Ser han själv vad han gör — säger han det för att han tror på det — eller gör han som en musikartist som på konserten spelar sina största hits eftersom han vet att det är vad majoriteten vill ha? Förstår han att andra ser han tricks? Eller tror han att han är så smart och skicklig att han spelar alla andra över huvudet? Det gör ju viss skillnad var det kommer ifrån, ger olika signaler om hans kommande beteende som vår jords snart kanske mäktigaste man.

Om teorin jag var inne på från början stämmer, den om att amerikanerna efter åtta år är sugna på en ledare som är motsatsen till Obama, så är det klipp som det nedan som kan övertyga mig om att det är Trumps tur i Vita Huset.

Men nej, att han ska lyckas få ihop en majoritet väljare från denna grund känns för otroligt. De flesta experter verkar dock resonera ungefär som i somras, då när Trumps segertåg tack vare de extrema uttalandena och övrigt började rulla: när som helst kommer det falla samman. Uppenbart gick det hela mycket bättre än vad tyckarna trodde, och självklart borde man ju ha lärt sig den läxan inför duellen mot Hillary — det republikanska väljarstödet var långt bredare än förväntat och kan följaktligen vara det även generellt.

Oavsett vilket så förstår jag oron. De republikaner som tror att det här är slutet för deras parti, att det efter denna soppa kommer dröja 50 år innan någon vill välja en republikan igen, likväl de som än mer pessimistiskt ser slutet på politik och demokrati som vi hittills lärt känna den. Hur ska en halvtråkig gammal politiknörd, fullproppad med idéer om sånt folk inte förstår eller bryr sig om, år 2020 kunna konkurrera med Kanye West och first lady Kim K med alla sina Instagram-följare? Vad händer härnäst?

En selfie med the first lady år 2020! (bild från Bravo TV)

Folk oroar sig för mycket. Ett bevis för samhälleligt förfall kanske att Trump fått ett sådant genomslag, men så fort illusionen spruckit tror åtminstone jag att det följs av en vettig motreaktion.

Och om valet av Obama gav minoritetsbarn större tro, ökade chansen för fler att kunna göra vad de drömmer om här i livet, så kan man förstås undra vad Trump inspirerar barnen till. Jag kan tänka mig både det ena och det andra där i sandlådan, inget av dem något en förälder vore stolt över.

Ännu ett argument för Hillary, och ännu ett hon själv kommer ordna fram i debatten. Hon är välgjord, roboten.

Välgjorda, icke-små händer har hon också (foto av mig)

Det bästa argumentet har jag dock sparat till sist, det enda hon än så länge inte kunnat plocka fram. Hatat av vissa men älskat av många, och ännu mer så när folk framåt hösten börjar inse att det kommer tas ifrån dem. Det är ju tyvärr ofta först när man på riktigt förlorat något man inser vad man inte längre har.

Enter Obama. Han kommer aktivt kampanja för Hillary, och han kommer nå en eld han inte lyckats få fram sedan 2008. Den förlorade sonen återvänder, helt enkelt för att han vill att hans gärning ska leva vidare och förfinas.

Det lär bli fult, vulgärt, ibland pinsamt och precis den dokusåpa Trump vill ha det till — men i slutändan kommer en majoritet rösta ut honom, The Big Don.

Until then,

N.