Presidenten och efterkrigstiden

Snart slut. Äntligen. Ni som har följt mig under detta dryga år vet att det var längesen jag tappade gnistan. Det känns skönt att nu få knyta ihop denna säck av skit och slänga den i avloppsvattnet. Grattis Stålmormor!

President Clinton II / Fem Prez No. 1 / Stålmormor (foto av mig)

Medieeliten har från dag ett gjort narr av Donald Trump. Fågelboet på huvudet, ansiktssprayen, det infantila språket, påhitten, humöret och allt det där andra som skickats omkring i skämtversioner. HUGE! CHINA! BUILD A WALL! Kvällsshowerna, Saturday Night Live, South Park — det har inte varit svårt för någon av dem. En dukad lyxhotellbuffé att mixa efter behag.

Mot alla odds vann han ändå det republikanska primärvalet, i det starkaste startfältet på decennier, och han är högst troligt långt mycket mer känd världen över än vad republikanernas förre kandidat Mitt Romney nånsin var i närheten av. Med andra ord har han egentligen redan vunnit det han troligen ville vinna. Nu fattas bara hämnden, att Trump som av många påstås ha bestämt sig för att försöka bli president kvällen då Obama skojade om honom, får sin ultimata upprättelse. Ett nytt Brexit där amerikanerna likt sina forna kolonisatörer också väljer att visa långfingret åt den styrande eliten. Fuck the system.

Kaos i grytan (foto av mig)

Det där är definitivt Trumps främsta vapen, att människor är trötta på den suspekta vaniljglassen (med privat mejlserver) och vågar chansa på den nya smaken där fantasin sätter gränsen. Att de går in i vallokalerna och känner ett pirr över att få vara delaktiga i att skapa en ny värld. Eller vilja ha ett annat slags show, rösta för att släppa lös vad många ser som monstret och fascinerat följa vad effekterna blir. Självklart är det mer spännande än att gå till en vallokal och lägga sin röst på vanilje-Hillary, särskilt nu när de flesta opinionsundersökningar visar att hon vinner oavsett. På så vis har Trump medvind.

Så såg det dock ut innan Brexit också, och hängde man med i det valet någorlunda märkte man ju hur samma långfinger som kändes så coolt för många verkade ge viss ångest när de insåg en del av konsekvenserna. När det efteråt kom nyheter om hur punden förlorade i värde, hur Premier League-fotbollen kanske skulle tappa sin position, hur Game of Thrones-inspelningarna eventuellt behövde flyttas. De stora frågorna. Plötsligt blev det först då för vissa verklighet på ett sätt de inte hade räknat med.

Verkliga Game of Thrones (skärmdump ägd av HBO)

Natten mot onsdag vet vi, troligen kring klockan fem-sex på morgonen svensk tid. Men en vettig expert som påstår sig veta hur detta slutar är ingen vettig expert, vare sig det gäller procentenheter eller elektorsröster. Att ha tippat Leicester som förra årets Premier League-vinnare gör ingen till orakel. En gång är ett undantag — två gånger är en regel. Detta val är helt enkelt för annorlunda för att rättvist kunna jämföras med tidigare.

Det går däremot att försöka förutse några mer eller mindre realistiska matchbilder och potentiella utgångar, något jag gjorde redan i januari för valet i stort och i mars vad gällde duellen Hillary-Trump. Bägge analyser ger en tydlig bild över hur och varför vi hamnat just här. Att de skrevs så tidigt tycker jag enbart stärker argumenten idag.

Med bara dagar kvar kan vi också konstatera att det blev minst lika smutsigt som jag befarade. Bägge sidor har bombat den andra med vad som fått plats i kanonen. Stora amerikanska nyhetssidor har berättat om en Hillary som är det mesta mellan lesbisk, häxa, mördare, praktiserande abortälskare, styrd av Satan och född i helvetet. Det finns dessutom bevis för allt, om man vill tro det. Som om det inte räckte med vad som är sant.

Ändå har hon, tack vare att det var just Trump som valdes till republikanernas kandidat, varit storfavorit hela tiden. Högst troligt har rådgivarna, med superkompetenta Kellyanne Conway i spetsen, försökt förklara för Trump att han på grund av Hillarys alla svagheter vinner utan att behöva göra något — om han nu bara skulle lyckas undvika att just göra något. Republikanerna hade behövt en stum, gärna osynlig kandidat som hette Even Steven — det blev The Donald.

När det så blivit uppenbart att han, i rak motsats till vad partiet kom fram till som måsten denna gång efter förlusten 2012, inte har mycket stöd hos de minoriteter han angripit återstår nu bara samma vapen som gav honom nomineringen: han är den som ska förändra allt, the change agent. Ta makten från politikerna som ändå inte gör något eller är korrupta. Försvara mot New World Order, banker och övriga med hänsynslöst styre. Bomba sönder hela IS. Försöka sätta Hillary i fängelse — hon som i hemlighet vill förminska USA:s roll i världen, planerar att ta amerikanernas vapen och sen släppa in muslimer som kan ta över. Make America great again genom att slänga ut alla inkompetenta politiker och sköta så mycket som möjligt på egen hand. Säkra gränserna, skicka hem packet, sluta göra dåliga affärer, inte slösa pengar på miljön och annat pk-trams.

Trump gör helt enkelt vad han måste som förenklar och kokar ner det till ett val mellan det onda och det goda. Därav snacket om att systemet är riggat, att över en miljon döda kommer rösta på Hillary, att hela media manipulerar och kommer hjälpa till i fusket. Vinner Hillary så är det slut. Med allt. Det här är sista chansen att överleva och make America great again. Det är också därför alla är så rädda för honom, menar han, eftersom de bara försvarar sina egna positioner.

Okej om det bara gällde toppen av media, de tv-kanaler och tidningar likt New York Times och Washington Post som Trump avskyr, men Donald har ju faktiskt till och med gått till angrepp mot Saturday Night Live och andra humorprogram. Att det är en enda stor, organiserad konspiration där mediemänniskor träffas och kommer överens om hur de ska sänka Trump denna vecka, nej, det blir ju inte särskilt trovärdigt.

Av samma skäl som han på varje möte pekar mot media och ber publiken att göra likadant, med samma logik som han jämt klagar över att den kamera som är riktad mot honom inte visar hur stor publiken är — det gör andra kameror och det vet han — så spelar han på människors känslor, hopp och okunskap på sätt som fungerar. En tredjedel av amerikanerna tror nu att deras röst inte kommer räknas korrekt. Lägg till ytterligare statistik och det blir lättare att förstå varför han agerar som han gör. Mindre än hälften röstar och än färre bland unga. 14% av republikaner litar på media. Ungefär lika få anser att regeringen sköter sitt jobb. Många är rädda för muslimer och skulle stötta att göra praktiserande av islam olagligt. 41% av amerikanerna tror att vi lever i den i Bibeln beskrivna sista tidens religionskrig innan undergången. Människor tar numera i hög grad till oss av den information som bekräftar vad vi redan tycker. 72% tror på himlen, 58% på ett helvete och många av dem att Gud har ett finger med i spelet vad gäller att utse rätt president — det går inte en dag utan att någon Trump-anhängare gör mig påmind om just det, att Gud har valt ut just honom. Enligt statistiken anser de flesta amerikaner att deras land är på väg åt fel håll, men samtidigt att det går bra för dem själva och de flesta andra i närheten — däremot verkar det riktigt illa på platser längre bort som de inte lika bra känner till. Eller som en man från talarstolen sa på republikanernas konvent: “the world outside of our borders is a dark place, a scary place”. De flesta amerikaner har inte ens pass.

Dessutom vet ju Trump hur media funkar, är skicklig vad gäller att bygga sitt varumärke och förstår att många vill ha enkla och tydliga budskap. Andra debattens mest omtyckta stund bland publiken, visade tekniken, var då Trump hotade Hillary om fängelse. Att skydda den egna flocken mot alla faror verkar ofta vara det viktigaste, även när metoderna vore olagliga, inhumana eller rätt och slätt ogenomförbara. Det är förstås inte en slump att ledare som Putin, Erdogan och al-Assad är kända över världen och har en trogen skara anhängare oavsett vad de gör. Demokrati och diskussioner känns kanske inte helt kompatibelt med vårat snabba samhälle anno 2016. Den senaste veckan har Trump vunnit nytt kristet stöd, därigenom exponerats oerhört mycket i kristen media så här lagom innan valdagen, genom att låta kristna ledare be för honom. Så enkla poäng att ta — men uppenbarligen funkar det ju. Trumps idé om att Obama föddes i Kenya är det fortfarande många som tror på. Det där är Trumps modus operandi.

Jag tror dock inte, något jag varit inne på många gånger förr, att hans supportrar är så naiva att de på riktigt föreställer sig att “everyone will be treated equally” eller liknande löften blir verklighet med Trump som president — men jag tror att de tycker att det är skönt med någon som tar ansvaret att lova det. Människor vill tro. Skulle det sen gå åt pipsvängen kommer ju Trump givetvis ändå ansvarsförskjuta på ett liknande sätt genom att skylla på systemet.

Han gör bara vad han kan (foto av mig)

För mig har det också varit 17 månader av att försöka förstå både Hillary och denne än mer fascinerande Trump. Jag har teoretiserat i många av mina texter, sakta kommit fram till en bild av honom genom att ta del av massiva mängder intervjuer, tal och uttalanden av och om honom, på distans såväl som på plats. Texterna om Tony Schwartz och Mark Bowden tycker jag säger det mesta om vem Donald är, liksom The Trump Tapes i två delar från podden The Run-Up. Det tomma hålet som ständigt måste fyllas med bekräftelse, självcentreringen, den usla självkänslan.

Vill man få ett förhoppningsvis mer rättvist intryck av någon man inte känner är ju ett bra knep att fråga de som levt närmast personen i fråga. Hör man människor nära Obama beskriva honom är det samma karaktärsdrag som återkommer: hans lugn och humor, hur han funkar med alla sorters människor, vilken sökare han är, vilken självkontroll han har. De närmast Hillary beskriver en kompetent kvinna, pragmatisk, lite skygg och stel, men oerhört påläst och lätt att jobba med. Roboten som vet om sina brister. Trump, av de jag hört prata om honom, ger intrycket av att hålla varenda människa på distans. Även de egna barnen som älskar honom och under konventet kallade honom deras bäste vän har också uttryckt hur frånvarande han har varit. Arbetskamrater. De ytterst få karaktärsvittnen som offentligt sagt något har gett så ytliga omdömen att de nästan låtit mutade. Förutom då alla som sänkt honom, inklusive ex-fruar och kollegor.

Trumps verklighet verkar vara den andra projicerar på honom. Jag har varit inne på det förr, kände samma sak på plats under hans möten, och tog då ett exempel om hur han påstod en grej som han senare i samma monolog menade var publiken som hade sagt. Han kände nog så, trodde på sig själv. Svenske Henrik Fexeus studerade kroppsspråket i debatterna och menade att han i den andra debatten uppenbart ljög om kvinnoövergreppen, medan han i den tredje sa samma sak men då utstrålade sanning. Han hade kanske då insett att han skulle komma undan — alltså kändes sant att han inte hade gjort något. Den känslan tror jag att vi alla kan känna igen oss i. Skillnaden mot de flesta andra är ju dock att Trump inte sällan är paradoxal inom loppet av minuter utan att verka oärlig nån av gångerna. Det känns säkert sant när han säger det. I stunden. Nåt slags relativism som förstås gynnar honom i stunden — det funkar ju uppenbarligen — men som bör ställa till med mycket elände i det längre loppet.

Det var dem (foto av mig)

Hur som helst tror jag inte att amerikanerna överlag är så ignoranta som man lätt gör dem till. Det är att välja en av två oerhört impopulära kandidater som gäller, the lesser of two evils, ofta utifrån vad som känns mest viktigt eller minst skrämmande i någon eller några specifika hjärtefrågor. De flesta röstar emot motståndaren snarare än för sin egen kandidat. Kollar man mätningar på hur många i USA som anser Trump vara rasist eller Hillary opålitlig förstår man varför relativt få ens vill rösta.

Och det kommer självklart få konsekvenser. Frågan är om detta blir undantagsfallet, valet vi om 30 år ser tillbaka på som skamfläcken, eller om det blir ett trendbrott, att det är på den här vägen det kommer fortsätta.

Jag tror fortfarande att Hillary vinner, i grunden för att fler röstar för trygghet framför otrygghet. Hon kommer dock få det extremt svårt i presidentposten utifrån rådande omständigheter och bör därför ha en minimal chans till omval. Trump skulle ha behövt en demografi med en större andel kristna och vita män för att slå henne den här gången. I kommande val är den gruppen ännu mindre.

Om 30 år är det, gissar jag, den förenklingen som kommer göras: Trump lyftes fram av en fanatisk skara anhängare stor nog att nomineras men för liten för att kunna vinna. Precis som senast blir analysen att partiet måste breddas, nå ut till minoriteterna.

Vill man som republikansk kandidat 2020 ha chansen bör man nog därför tidigt distansera sig från Trump och allt han stått för. Det har majoriteten av potentaterna skött oerhört dåligt — kanske är det enbart Jeb Bush och särskilt John Kasich som klarat balansgången hyfsat. Chris Christie har bränt ut sig totalt, Ted Cruz kommer låtsas som inget men få svara för nytt falskspel när han ställer upp nästa gång, Marco Rubio har varit feg och velig och lär väl om fyra år skylla på sin ungdom. Paul Ryan, som jag annars skulle ha trott mycket på, har nog tagit för mycket stryk av Trump han också — i övrigt vore han på många sätt precis den kandidat jag tror att de behöver. Mitt Romney är väl tyvärr för gammal och vill inte. Många tror på smidige Mike Pence — jag tror att han faller med Trump, han också. Scott Walker, som ledde i mätningarna när jag i april 2015 för första gången siade om detta val, dömer jag lika hänsynslöst ut till 2020. Rand Paul kommer inte göra pappa glad heller nästa gång. Gamla rävar som Huckabee, Palin, Bachmann, Santorum och övriga räknar jag också bort direkt.

Santorum får tjura vidare, om han ens är dum nog att försöka igen (foto av mig)

Jag tror på någon helt ny, en pånyttfödd Marco Rubio, en uppburen Paul Ryan eller en kandidat som just nu skulle ge 100 gånger pengarna, typ Rob Portman. Ted Cruz kommer hota i primärvalet eftersom de kristna och vita männen enas bakom honom — men jag ger Cruz prick noll chans att bli president. Håller Trump-trenden i sig blir det väl dock Kanye West eller Kim Kardashian, kanske bägge två. Chansen att det blir en tv-stjärna är nog större än vi vill tro.

Gud kommer tala till Ted att det är han som ska bli president, även nästa gång (foto av mig)

Och tänk så svårt: för en republikan måste man i primärvalet elda igång en grupp väljare som sen bränner möjligheten hos den större massan. Jeb Bush hade ingen som helst chans mot Trump — men skulle med stor sannolikhet ha slagit Hillary. Marco Rubio utan tvekan detsamma, liksom flera av de andra. Bäst vore alltså att fuska sig förbi kvalet. Min teori om att Gary Johnson hade behövt byta namn till Other Candidate visade Evan McMullin, den okände som direkt fick starkt stöd då han ställde upp i delstaten Utah, stämma bättre än jag trodde. Hade det funnits ett vettigt tredjealternativ på valsedlarna hade denne haft goda chanser. Det säger mycket om mycket.

Etablissemangets Jeb! var en av många med anledning att se ledsen ut (foto av mig)

Vad framtiden kommer berätta om vår nutid säger givetvis också mycket. Vinner Hillary så blir hon ju den första kvinnliga presidenten, och att då bli det i kamp med Donald “grab them by the pussy” Trump, de som inte ens skakade hand i sista debatten, låter som en becksvart bild av vår tid. Anklagad för diverse övergrepp på kvinnor, med alla dessa sexistiska och vulgära citat, stöttad av foliehattar och KKK, uppburen av nästan enbart kristna och vita män, nominerad tack vare angrepp mot det mesta mellan kvinnor och muslimer till handikappade och mexikaner. Dessutom med en vicepresidentkandidat som gjort sig känd för anti-hbtq-lagar, förnekar klimatförändringar och inte tror på evolution. Två vita äldre män som ville röra om i grytan. Det kommer låta som något som utspelade sig för 100 år sen, inte 30.

Och Obama, den första svarta presidenten som föregick den första kvinnliga, tror jag kommer bli ihågkommen för sin klass, sitt lugn och sin kompetens i ett politiskt klimat där han konstant motarbetades. Trots en kongress som ofta vägrade samarbeta genomförde han de flesta av sina vallöften. Hans fru vann successivt folkets kärlek och de två till synes oförstörda döttrarna växte upp i Vita Huset medan pappa Barack Hussein Obama anklagades för det mesta som går att tänka sig. Att han, på grund av just Donald Trump, ägnade tid åt att visa upp sin födelseattest inför den samlade presskåren tror jag kommer ses som en talande skamfläck i amerikansk historia.

Med hjälp av Hillary-vinst kommer hans politik leva vidare och hans betydelse följaktligen öka ytterligare. Skulle Trump dock få som han vill, genom att med sin skrämselpropaganda få väljare att stanna hemma och därigenom lyckas med sin Brexit, tror jag att Obama än snabbare skulle saknas och öka i popularitet när President Trump börjar veva, gnälla och starta bråk för att han inte får som han vill. You don’t know what you’ve got ’til it’s gone.

We had some good times (foto av Pete Souza)

Nu har jag gjort mitt i textväg kring detta val. Jag övervägde att med kameran följa Obama under de sista veckorna av kampanjande för Hillary, men var så less att jag ställde in — bestämda datum till trots — och drog på fotojakt i Asien istället. För min del slutade det vara riktigt intressant redan i februari-mars. Den längsta dialog om valet jag haft de senaste veckorna var med en amerikansk predikant som började prata bredvid mig på ett flyg mellan Djakarta och Singapore. Självklart skulle han rösta på Trump.

Så istället för skriva denna nånstans i Pennsylvania eller Florida, som paus medan jag i några veckor skulle ha jagat fina bilder på No Drama Obama innan han slutar, har jag suttit på en stationsstol utanför ett breastfeeding room i Taiwan-staden Tainan och tryckt på tangenterna. We have to be unpredictable, som Trump skulle ha sagt.

Här har de annat att tänka på (mobilfoto av mig)

Jag gratulerar Hillary, tror att det blir bra för världen, och jag tycker att det ska bli skönt att slippa höra både från eller om Trump i samma nivå. Hans “Trump TV” kan likt Alex Jones och resten av gänget i lugn och ro få predika sin religion utanför den mainstreammedia de avskyr.

Tyvärr tror jag ju dock inte att slutet på valet innebär ett slut på varken polariseringen eller den hätska stämningen. Oroliga tider, tveklöst är det så. Och då tycker åtminstone jag att det känns hyfsat tryggt med en så stark typ som Stålmormor Hillary som chef för världens mäktigaste land. Men hon kommer ju minst sagt motarbetas, inte bara på grund av mejlen.

Återkom om 30 år så går vi igenom om vad jag hade fel.

Until then,

N.