Så var sagan slut

“And when you’re a star they let you do it. You can do anything. Grab them by the pussy. You can do anything.”

Det Trump säger, och sättet han säger det på, är så typiskt att det inte går annat än att skratta i totalmörkret. Och det borde vara slut nu.

Förra veckan trampade han rätt in i Hillarys lika noga planerade som placerade kvinnofälla, följde upp en annars på många sätt väl genomförd debatt med att sitta mitt i natten och tweeta om sin forna skönhetsdrottnings matproblem och att vi borde kolla upp hennes sexvideo. Hillary viftade leendes med betet — Trump högg som en aningslös vildhund. Och han fortsatte att obehärskat veva i media och därmed ge ämnet ytterligare utrymme. Hillarys reklamfilm om Trumps nedvärderande av kvinnor fortsatte spridas, opinionssiffrorna sjönk.

Och så blev det igår ännu värre. Att använda sitt kändisskap för att greppa tag om kvinnornas fittor, alltså.

På sitt karakteristiska sätt sitter Trump, i en video släppt av Washington Post, och skryter om hur han bland annat försökte få omkull en gift kvinna med nyköpta bröst genom att köpa möbler med henne. Det är snack som hämtat ur ett omklädningsrum med tonåringar. Ändå känns ju varken vad han säger, hur han säger det eller hur han sekunderna senare i videoklippet beter sig mot kvinnan de skämtat om alls förvånande för denna nya tids Messias-figur.

Men det ruskar ju om spelplanen, milt uttryckt. Imorgon natt är det debatt nummer två av tre, bland publik till skillnad från i övriga debatter och i ett läge där Trump tveklöst kommer tvingas stå till svars. Hans kvinnliga kampanjledare, den så skickliga Kellyanne Conway, kommer likt många andra få svårt att stå bakom sin kandidat om han inte för en gångs skull ber om förlåtelse. På riktigt. Men Trump ber ju inte om förlåtelse, ser det som svagt. Med tanke på hur opinionssiffrorna ser ut måste han därför istället gå på knock. Den korta förlåtelsevideo han släppte nu på morgonen blev han troligen tvingad till, var knappast skriven av honom själv, och om något kändes genuint var det slutet om vad som väntar imorgon angående Clintons sexskandaler.

Hade jag varit Hillarys rådgivare hade jag föreslagit henne att dra sig ur debatten. Ett chockdrag i ett chockval, utan motstycke historiskt sett. Men jag tror att hon skulle vinna på det. Vad skulle Trump kunna säga? Attackera denna kvinna för att vara en pussy?

Hejdå Donne! (foto av mig)

Exakt en månad kvar nu, ynka 31 dagar av kaos. Drygt 16 månader av aktiv valbevakning når sina självaste slutminuter.

Till skillnad från majoriteten är jag dock en sån som tycker att en boxnings- eller fotbollsmatch är som mest intressant under dess allra första minuter. Faktiskt kanske just innan, då när förhandsanalysen är gjord men allt ändå fortfarande är möjligt. I skrivande stund är vi väl i 70:e minuten om detta vore en fotbollsmatch, Hillary leder med 3–0, är på hemmaplan och styr dessutom spelet. Med två så oberäkneliga lag med svaga försvar förstår man ju dock att chansen finns för både en och annan kapning, spektakulärt långskott, självmål eller nån 17-årig planstormare som förändrar allting. Förmodligen sitter väl en fylledansk på varenda sittplats, redo att kastas in när som helst.

Trump kan mycket väl bli så desperat att det mesta från och med nu kommer handla om sexskandaler, konspirationer och diverse snack om hur riggat systemet är. Trasiga mikrofoner, partiska moderatorer, fejkade undersökningar, röster som försvinner, ägda journalister och hela media emot sig. Att Washington Post släpper en video från 2005 just nu säger ju något. Detsamma att New York Times inte fick det anonyma brevet med Trumps skattedeklaration från 1995 tidigare än när det nu börjar dra ihop sig.

Kort och gott spelar det rätt i händerna på de som tror på konspirationerna, allt det där om att Trump är planterad eller köpt och att Hillary är etablissemangets fjärrstyrda robot. Samtidigt sitter Julian Assange i sitt lilla rum på den ecuadorianska ambassaden och lovar att WikiLeaks ska släppa dokument som kommer sänka Hillary.

Jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är en enda tragedi. Hur det än slutar är skadan redan skedd. Själva matchen är inte lika intressant längre, har inte varit på över ett halvår. Det var nåt sånt här jag förutsåg, ett dokusåpakaos jag tycker är mer sorgligt än underhållande. Som när en dittills spännande film övergår till att bara bli en massa explosioner. Tacka vetja när republikanerna hade sina 17 hoppfulla, vitt skilda kandidater där flera av dem såg ut att kunna bli berättelsens själva huvudperson. 16 var förutbestämda att bli losers, och ungefär 16 fick från den 17:e också höra att de var just losers.

Desto mer spännande att försöka reda ut vad denna valrörelse säger om vår tid, och hur vi hamnade här. Anledningarna till att jag intresserar mig från första början.

Ganska great blev det ju i alla fall (foto av mig)

För nästan 30 år sen hölls ett avskedstal som då mest ansågs pinsamt. Storfavoriten till presidentposten hade blivit påkommen med att bedra sin fru, och istället för att rakryggat ta skulden, be om förlåtelse och ta farväl med nåt slags heder i behåll — acceptera att förlusten var hans eget fel — hade han nu mage att stå inför medierna och predika för dem. Politik handlade inte längre om innehåll före yta, om vad som var viktigt snarare än intressant. Att fortsätta på samma väg skulle ge fel sorts ledare och så småningom leda till det politiska systemets förfall.

“Politics in this country, take it from me, is on the verge of becoming another form of athletic competition or sporting match”, deklarerade han. Men kanske är det Gary Harts avslutande Jefferson-citat som känns allra mest aktuellt idag:

“I tremble for my country when I think, we may in fact, get the kind of leaders we deserve.”

Parallellen till årets pr-val, “the Snapchat election”, är förstås uppenbar på väldigt många plan. En dokusåpastjärna mot världens kanske mest kända kvinna, där den förstnämnde tidigt dömdes ut eftersom experterna menade att väljarna snart skulle inse vilken clown han var. The Huffington Post gjorde en sak av att kategorisera Trumps kandidatur i nöjesspalten, och jag minns tv-tyckaren som lugnt förklarade hur även en sån som Kim Kardashian skulle få ett stöd liknande det för Trump ifall hon ställde upp.

Men vore det så konstigt?

Få ögonblick kan väl tyckas sammanfatta vår tidsålder bättre än slutet av den fascinerande dokumentärfilmen Wiener, där en liten pojke blir helt okontrollerat lycklig över att få syn på huvudrollsinnehavaren bli fotad utanför hans skola. Pojken går i cirklar, ringer mamma för att berätta, får ta en selfie med idolen, ohmyGod-ohmyGod-ohmyGod!

I 93 utlämnande minuter dessförinnan har vi, till synes utan restriktioner, fått följa med på vad som skulle bli Anthony Wieners väg till att bli New Yorks nye borgmästare. Det har slutat i fullständigt fiasko, han betett sig bedrövligt mot sin fru och övriga omgivning, skämt ut sig på fler sätt än med de oförklarliga nakenbilder på sig själv han skickat till unga tjejer eller råkat lägga ut på Twitter. Det blir ett porträtt av en tvångsnarcissist med ett omättligt behov av att synas, som förstår att självinsikt inte vinner några val, som vill ha och ha och ha.

Han förstår också att denna film kommer göra honom ännu mer känd, nå bredare än vad politiken någonsin lyckats med. Win-win.

En glad Wiener (skärmdump från filmen med samma namn)

“I play to people’s fantasies. People want to believe that something is the biggest and the greatest and the most spectacular. I call it truthful hyperbole. It’s an innocent form of exaggeration — and it’s a very effective form of promotion.”

“Good publicity is preferable to bad, but from a bottom-line perspective, bad publicity is sometimes better than no publicity at all. Controversy, in short, sells.”

Redan i 1987 års The Art of the Deal, boken som gjorde Donald Trump till superkändis samma år som Gary Hart höll det där avskedstalet, verkade dagens republikanske kandidat ha taktiken klar. I viss konkurrens med Mark Bowden och Mark Leibovich har Tony Schwartz, spökskrivaren av The Art of the Deal, varit den som lämnat de mest bestående inblickarna till Trumps hjärna. “I’ve always felt that a lot of modern art is a con, and that the most successful painters are often better salesmen and promoters than they are artists”, står det också i deras bok. Schwartz menar numera att han “put lipstick on a pig”, att Trump som president skulle “lead to the end of civilization” och att han för alltid står i skuld till samhället.

“I put lipstick on a pig”, tyckte författaren (illustration av Javier Jaén)

Det experterna hur som helst är eniga om att Trump tagit till en ny nivå är just att förstå det här, se vår tid för vad den är och använda sig av enkla lösningar, varumärken och etikettering i politiken bättre än någon annan. Omgående skapade han rubriker då han tillkännagav sin kandidatur med att bland annat kalla mexikaner för våldtäktsmän, vände därmed strålkastarljusen mot sig och behöll dem där. Medan övriga kandidater stod på debattscener och försökte ge väljarna övertygande argument gav Trump sina svåraste motståndare övertygande smeknamn som gjorde större påverkan. Lying Ted, Low-energy Jeb, Little Marco. Han spred dessutom historier eller åsikter som, hur uppenbart planterade de än var, gav media mer att göra rubriker av och motståndarna att oroa sig över. När Cruz gick förbi Trump i opinionsmätningarna inför viktiga första primärvalsstaten Iowa uttryckte Trump hur orolig han var över ryktena att Cruz inte var amerikan, och så fick ju Cruz stå och gång på gång svara på frågor om just det så ryktet spreds ytterligare. Ben Carson ledde ett tag, kallades patologisk lögnare och jämfördes med en “child molester” av Trump, ledde snart inte längre. Bush var etablissemangets och mammas köpta lilla nickedocka, Fiorina och Paul var fula, Rubio “a choke artist”, och den Ted Cruz som höll sig kvar längst insinuerades både ha fem älskare och en pappa som hatade USA så mycket att han mycket väl kunde ha varit med och mördat John F. Kennedy. Det fastnar ju dessutom, i människors medvetanden såväl som på Google. Att Obama är muslim tror enligt mätningar fortfarande mer än hälften av Trumps supportrar. Och ju född i Kenya.

Men det funkar ju, ger uppenbarligen resultat. Människor ser främst rubrikerna, snappar upp vad som verkar vara kärnan, hinner inte processa all den information som kastas mot oss. Bara 14% av alla republikaner litar på media och som följd av mediesamhället tillskanskar vi oss i hög grad numera den fakta som redan bekräftar våra befintliga åsikter. Vi lever i en värld med så många alternativ att även den mest givande av böcker eller filmer helst ska gå att sammanfatta i en hisspitch, en kort och enkel mening som greppar tag tillräckligt för att få oss att orka i konkurrensen. De flesta människor vi kommer i kontakt med är via ytliga sociala medier där vi själva bestämmer vilken bild av oss vi försöker förmedla.

Trump är aktiv i sociala medier, försöker synas och vara så tillgänglig som möjligt för media, tar frågor på presskonferenser och hänger med i vad folk snackar om. Att rakryggat stå för vad han tycker vinner i längden, resonerar han nog. När han står på en scen och säger att han temporärt vill förbjuda muslimer att komma in i landet förstår han att det finns stöd för det, att han kommer få en massa skit men att det för hans del i slutändan lönar sig. Jag tror också att han utgår från att människan är lat och känslomässig, att det här med fakta och rationalitet inte är 2016, och att han därför tror att han kommer få stöd vad han än påstår, att det kräver mycket att kolla upp och att det kommer finnas två sidor av varje mynt han slänger ut.

Det var bara att efter debatten senast växla mellan eftersnacket i nyhetskanalerna CNN respektive det mer sedda Fox News för att få två motstridiga sanningar. CNN pratade om sin omfattande vetenskapliga undersökning i vilken Clinton ansågs ha vunnit överlägset, medan Sean Hannity satt i Fox News och citerade Trump som vunnit i alla internetundersökningar och att CNN, “Clinton News Network”, som vanligt bedrog sina tittare. Panelerna diskuterade helt olika saker. Kommande dagar pratade CNN bland annat om hur Trump skjutit sig i foten med alla dessa påhopp mot Alicia Machado, Sean Hannity om hur USA om en månad dör om Trump inte vinner valet.

Kanske berättade han att han kan gå på vatten, jag minns inte (foto av mig)

Men hur kan detta val kommande månad handla om annat än snasket? Det här kommer bli kaos på en ny nivå, fientligt från båda mediehåll — kärnvapen från varsitt dike — där det nog bästa för bägge två vore att det tog slut innan de står med varsin kniv och hugger mot varandras ansikten. Såren kommer ta lång, lång tid att läka för båda partier. Och hela landet.

Jag har tänkt på alla de så hängivna Trump-supportrar jag träffat i USA, de som satt allt hopp till Trump. Vissa av dem beskrev hur de aldrig förr ens hade röstat, att det inte varit motiverat förrän nu. Trump var räddaren. Allra främst minns jag känslorna som själv nådde mig då jag pratade med flera av dessa fina människor då Trump hade sitt ökända välgörenhetsmöte i Iowa, det han höll till förmån för krigsveteraner medan övriga fältet deltog den debatt som Trump bojkottade på grund av vad många påstod var Megyn Kellys orättvisa fråga om hans relation till kvinnor.

Undrar vad de tänker just nu, framförallt hur de känner just nu. Och vad de kommer tänka och känna framöver. Det är nog svårt att höra Trump säga som i videon och inte påverkas. Även om de väljer att varken se eller höra det så kommer de ju ändå som minst höra om det.

Kanske dags att hoppas på nån annan (foto av mig)

Men vad vet jag — det kan fortfarande sluta ungefär hur som helst. Imorgon kanske Trump har hoppat av. Att det blir en turbulent tid framöver är det enda säkra. Jag bevakar denna storm från avstånd i några dagar och återkommer sen om vad denna text från början var menad att handla om, nämligen framtiden.

Until then,

N.