Ett inlägg i vilket Marshall McLuhan är symbiot

“Without deviation from the norm, progress is not possible.”
 — Frank Zappa

Jag har vänner.

Ursäkta. Förlåt. Det låter som skryt och det var inte meningen. Fingrarna slant och meningen tog slut i förtid. Allt kommer att bli mycket klarare alldeles strax när jag slutat skylla ifrån mig och kommit till saken.

Jag har vänner som är varumärkesexperter.

Eller vad vet jag egentligen? De kanske bara råkar vara bra på varumärken eller så är “varumärkesexpert” ett sånt där ord som innehåller expert utan att det finns någon expertis där. Ungefär som den gamla affärskedjan Expert. Där häckade inga experter. Och så försvann de, utkonkurrerade och sörjda enbart av sina anställda och högst eventuella kunde som köpt en för dyr stereo och inte kunde få hjälp med sladden. Eller sladdarna.
Ni får verkligen ursäkta men min hjärna stör mig när jag försöker berätta saker för er. Den leder in mig på stickspår efter stickspår och inget leder till Hallsberg utan på sin höjd hamnar jag någonstans i en vagnhall.

Hur som helst.

Jag har vänner som är varumärkesexperter och som har åsikter.

De flesta människor har naturligtvis åsikter. En majoritet av de åsikterna är ointressanta eller dumma. Jag är exempelvis ganska säker på att Jimmie Åkesson går runt och har en massa åsikter, kanske om vilken glass som är bäst. Om jag ska gissa så tror jag att han gillar Top Hat. Vilket på sitt sätt är lite synd eftersom jag faktiskt tycker att Top Hat är en ganska fin glass, en glass med — som det brukar heta — anor och dessutom den glass min mamma brukade äta när hon åt glass. Jag kanske måste förlika mig med att det finns en risk att Jimmie Åkesson gillar samma glass som min mamma. Fast i hemlighet misstänker jag att han gillar Nogger.

Men mina vänner — och nu menar jag vissa av mina vänner som håller på med varumärken och jag menar inte alla mina vänner som håller på med varumärken för flera av de som håller på med varumärken och är mina vänner har, åtminstone inte verbalt, inte uttryckt några åsikter om just det här — har åsikter om att jag slutade skriva på Twitter.

Det handlar om att du minskar din räckvidd, säger de och lägger, tror jag, pannan i djupa veck. Vi sitter alltså inte vid ett bord eller så. De skickar sina åsikter i SMS eller WhatsApp eller Signal eller Telegram eller någon annan modern kanal för kommunikation mellan människor som är moderna.

Det låter nu som om jag har en hel brigad av vänner som är varumärkesexperter och har åsikter om mitt vara eller icke vara på Twitter. Det är inte sant. Jag överdriver. Men ett par stycken.

Jag förstår vad de menar, jag gör verkligen det. Men jag tycker mycket bättre om mig själv utan twitter.

Titta exempelvis på det här. Alltså alla ord som står ovanför. Det är ungefär 400 stycken eller så och de gör sig mycket bättre tillsammans. De är inte uppbrutna och ingen blir irriterad och kallar det jag skriver för en rant eller kallar mig för idiot. I alla fall inte direkt. Det är möjligen någon som sitter framför skärmen som läser som kallar mig idiot men det kan de gärna få göra. Hade jag haft en hatt, ett fånigt påfund om man inte råkar befinna sig i tropikerna eller heter Marcus Fowler, så hade jag lyft på den och bockat.

Jag vet faktiskt inte vad det här är. Medium som medium. För mig. Det är inte en blogg för jag kommer aldrig att posta självporträtt på dagens outfit eller bilder med sån där konstig tilt shift som får mig att bli svagt illamående. Jag kommer inte att bli en bloggare av Den Typen.

Ursäkta. Förlåt. Jag tål dem bara inte. De är säkert Underbara människor och lever fantastiska liv som de lever på att köra ner i halsen på alla andra men det gör inte jag. Jag lever helst bland bokstaplar och brädspel och halvätna chokladkakor och en eller annan snusdosa som jag aldrig är säker på om en den är tom eller full. Innan jag tar i den kan den vara vilket som.

Det är nog så att min räckvidd, om jag nu hade brytt mig om sådana saker, minskat. Färre människor läser vad jag skriver men jag inbillar mig att de som gör det faktiskt bryr sig mer om det. Eller åtminstone är mer intresserade av det.

“Men”, invänder nu någon av mig just uppfunnen person gjord av gammalt hö, “det här är inte ett samtal, på Twitter kunde vi diskutera.”

Ja, käre person som inte existerar i sinnevärlden, det är helt sant. Vi kunde diskutera. Och det är alldeles sant ungefär 2012.

Mina armar räcker precis lagom långt; de räcker fram till tangentbordet. På det kan jag skriva vad jag vill. En del saker är triviala, andra inte. En del saker är påhittade, andra inte. Mina fingrar, händer, armar och i förlängningen jag själv är fri att välja.

Så, låt oss återgå till där vi började.

Jag har vänner.

Jag är tacksam för det. De har olika åsikter om vad som kan tänkas vara bra eller dåligt och det är om inte annat underhållande att diskutera det med dem. Och jag räcker precis lagom långt som det är.

Ni förstår, jag är en människa som inte tycker om parkvakter. En del av er kommer omedelbart att förstå vad jag syftar på och andra inte. Om det står en skylt på gräsmattan med texten “Beträd ej gräsmattan” så vill jag omedelbart hämta en picknickkorg. En sån där flätad, med rutigt tyg invändigt. En sån som har minst en flaska med patentkork, flera burkar med intressant innehåll, bröd och bestick och kanske till med en eller annan tallrik. Och det känns lite som om det är det jag har gjort nu. Det kändes som om min kommunikation med omvärlden så plötsligt fick parkvakter och tidsstudiemän och andra obehagliga typer som hade åsikter om vad jag skrev så jag ryckte helt enkelt upp skylten på gräsmattan och dukade upp en picknick. Det finns baguette. Och någonting i en flaska med patentkork som jag inte vågar garantera är helt alkoholfritt.

Kom och sätt er. Det är trevligt med sällskap. Jag tror nämligen att de plattformar som idag bildar basen för mycket av vår sociala samvaro på nätet är lite som mina tonårs nattklubbar på det sena 80-talet. Svetten dryper från spegelväggarna, alla funderar på hur de ska komma hem och i högtalarna sjunger Melba Moore att “this is it”.

One clap, two clap, three clap, forty?

By clapping more or less, you can signal to us which stories really stand out.