Innan hösten kommer [SWEDISH]

En liten förklaring är på sin plats. Det här är någonting som legat och som jag vill göra något av men som är lite för smärtsamt för att jag ska orka med det just nu. Men kanske är det värt att läsa. Jag vet inte.

1: en skrivmaskin

Det hela var en ren slump. Egentligen borde jag ha tänkt på det tidigare men det var väl inte så konstigt när allt kommer omkring att jag inte riktigt hade haft, låt oss kalla det sinnesnärvaron att inse det. En äldre släkting, sedan länge död, på min frus sida hade någon gång i tidernas begynnelse arbetat på Facit, långt innan det kollapsade under trycket från de moderna maskiner som pumpades ut från International Business Machines och andra konkurrenter. Långt innan sekreterarna försvann. Ett annat sekel. En annan värld. Som så mycket annat. Hur som helst så stod det förstås inte bara en utan ett femtontal fullt användbara skrivmaskiner av god kvalitet på vinden i huset på andra sidan den lilla vägen, lådor med färgband, kilovis med papper och plötsligt stod jag där utan ursäkt. Min handstil har aldrig, om uttrycket ursäktas — och i det här läget så tycker jag att jag kan skita i att ursäkta mig, varit mycket att skryta med. Dessutom blir jag trött av det, det gör ont i handen som om någon tryckt en blyertspenna rakt genom handflatan. Men en skrivmaskin — det var nästan lika bra som en dator. Jag satt däruppe i vad jag antar var några timmar och provade de olika modellerna och hittade till slut en som kändes rätt. Den är blå, förhållandevis lätt och det fanns extra färgband så det räckte, så jag tog den och lite annat under armen och vandrade över till oss. Eller till mig kanske jag måste säga. Hunden, som legat och vilat i skuggan av en av bilarna, smög efter, hans tassande ljudlöst men närvaron märkbar av det lätta flåsandet.
Sen blev det mer en fråga om att hitta en plats att sitta på. Jag lånade en av gäststugorna i husen nere vid vattnet där jag kunde se gungställningen genom fönstret på högra sidan och med ett stort fönster ut mot havet.

Det tog mig säkert en dag att hitta rätt möbler. Jag ville ha ett skrivbord som kändes som ett skrivbord. Egentligen antar jag att bara sökte ursäkter för att inte komma igång, det är så lätt att hitta dem om man anstränger sig bara det allra minsta. Det ska vara rätt skrivbord och någon slags dekoration på väggen — fråga mig inte varför men jag hade av någon anledning som än idag ter sig fullkomligt obegriplig — fått för mig att jag ville ha någonting där. Inte vad som helst heller, det skulle vara ett sjökort och en barometer. Innan nu någon får för sig att jag skulle vara en seglare eller gammal skärgårdsbo så vill jag stämma i bäcken. Det är jag inte alls. Min relation till havet, och inte minst det här havet, är att vi tolererar varandras närvaro. Det är för kallt att bada i och för fult — om man nu bortser från det motbjudande pittoreska spektakel som är skärgårdar — för att lägga ner någon tid på att betrakta ur ett estetiskt perspektiv. Men nu fick det spela en annan roll och jag antar att sjökortet och barometern för mig representerade någonting, vad är egentligen ganska ointressant. Även om introspektion i längden kan leda till förändring så var jag redan förändrad och mitt största problem handlade om att hantera den förändringen, inte om att försöka hitta på några nya.

Hur som helst så kom det ett skrivbord på plats, med hjälp av en cykelkärra släpade jag det från någon av de skrytsammare kåkarna ner till, vad jag nu benämnde, min skrivarlya. Det fanns något tilltalande i tanken på att jag, en människa vars bidrag till kulturen som helhet hade varit fullkomligt enkelriktat och ur ett konsumentperspektiv, plötsligt skulle producera någonting. Samtidigt föreföll det för varje timme som gick allt mer nödvändigt. Jag hade redan tidigare gjort försök, skrivit för hand på barnens gamla ritpapper men ganska snabbt gett upp. Nu föreställde jag mig att allting skulle falla på plats som genom ett trollslag. Magiskt tänkande antar jag. “Om jag bara bär de gröna kalsongerna så kommer förhandlingen om konsultuppdraget att gå bra”. Bara ett sätt att driva sig själv vidare, att få sig själv att ta ännu ett steg trots att det känns svårt eller, som för mig, närmast omöjligt.

Men vi kommer väl till det. Senare. Jag antar att jag får be om ursäkt, jag måste ta saker i tur och ordning trots att de inte är i tur och ordning och jag antar att den som läser helt enkelt får vänta på sin tur. Ok? Ok.

Barometern och sjökortet hittade jag förstås snabbt. Det finns inget så populärt som skärgårdsestetik i sommarvillor nära havet och jag blev onödigt petnoga och försökte hitta kombinationer som gick mer eller mindre ihop. Det skulle ju passa. Förvånande egentligen, jag har aldrig uppfattat mig som en visuell estetiker på något sätt men just där och just då föreföll det mig som om fel kombination sjökort och barometer helt enkelt skulle få skrivmaskinen att sluta fungera. Rim och reson var inte riktigt involverade. Vill man vara lite elak så kan man nog konstatera att jag just då inte var riktigt klok. I ljuset av det som hänt var det väl inte så konstigt. Men vi kommer till det. Vi kommer till det.

Allt kom i alla fall på plats och jag plockade lite blommor och klämde ner i en lite småsprucken glasvas bredvid skrivmaskinen och lämnade sedan huset med hunden i hälarna. Han föreföll nöjd med valet av plats, fönstret i den lilla stugan gick från golv till tak vilket gjorde att han hade utsikt utan att behöva gå till överdrift och ställa sig på bakbenen som hemma i vårt vanliga hus. Vatten fanns det också i närheten i form av en gammal kopparkittel som tjänstgjorde som regntunna vilket gjorde att vi båda slapp lägga ner någon energi på den saken. Att pumpa vatten hade vid det här laget blivit någonting som jag hatade tanken på och lösningen fungerade för oss båda.

Sen gick det några dagar utan att vi gick tillbaka. I ärlighetens namn ska jag nog säga att jag gick omvägar för att slippa se den lilla stugan jag så nogsamt ställt i ordning. Som två likpoliga magneter tycktes det som om vi försköt varandra. Solen sken och nätterna hade i stort sett upphört att existera, enbart något slags halvdunkel gjorde sig besvär att komma på besök under någon halvtimme eller två, och jag uppfann hela tiden ursäkter att göra andra saker. Exakt vad det var spelade inte så stor roll. Vi gick mycket de där dagarna. Fiskade i tjärnen utan att få något napp. Fiskade i ån och lämnade abborrarna åt sitt öde nere vid bron, jag antog att en eller annan av de katter som strök omkring måste ha ätit dem när de var försvunna nästa dag för några måsar hade jag inte sett på länge. Det slår mig nu när jag skriver att de var försvunna i nästan en månad innan de kom tillbaka och slog sina surmulna lovar över det tomma fiskeläget. Jag undrade inte då men nu när tanken slår mig så kan jag inte låta bli att fundera över var de tog vägen under den där märkliga perioden. Jag har mina aningar förstås men det är tankar man kanske inte ska tänka. Det finns tankar man inte behöver tänka.

Till slut tog jag i alla fall mod till mig, jag vaknade tidigt och hade lämnat fönstret öppet. Täcket hade jag sparkat av mig någon gång under natten och morgonen var kall och fuktig trots en blå himmel som utlovade en vacker dag. Det var helt enkelt dags. Så vi gick ner, hunden väsentligt långsammare än jag, han var van vid att jag vaknade betydligt senare och gjorde några av de där klassiska yogaövningarna på väg när för att sträcka på sig och vakna till ordentligt. Och naturligtvis så rullade han ihop sig och somnade om så fort jag väl satt mig ner.

Så nu sitter jag här och har kommit så här långt och jag antar att när man väl har börjat får man tömma hela flaskan. Jag menar alltså att det är lika bra att skriva hela historien, inte att jag ska dricka. Det har jag redan klarat av så det räcker för den livstid jag nu har framför mig. Ni får tycka vad ni vill om det. Jag tror att ni skulle gjort ungefär samma sak i min situation.

2: en bakgrund

Vi träffades en kväll i augusti, jag och kvinnan som skulle bli min fru något år senare, en slump, en ren händelse. Gamla bekanta förde oss samman och vi fäktades verbalt på det där sättet som man gör när man träffar någon man är intresserad av men inte riktigt kan få grepp om. Vi kom från olika håll, olika bakgrunder, vi var olika gamla. Jag hade nyligen avslutat en destruktiv relation som nära nog tagit knäcken på mig och hade egentligen inga planer på att ge mig in i en ny men det fanns något hos henne som gjorde att jag inte riktigt kunde låta bli.
Det var som ett myggbett man inte kan låta bli att klia på, fast trevligare förstås. Inte alls obehagligt men definitivt störande. Som ett myggbett inne i hjärnan som envisades med att rycka mina tankegångar tillbaka till sig för att klias. För ett litet tag verkade det inte som om det skulle bli någonting alls av det och den första perioden när vi väl tagit klivet över till att betrakta det som att vi eventuellt kanske hade någon slags relation var det hela fortfarande stört av det faktum att jag fortfarande inte riktigt var alldeles hel. Men det tog fart, det tog ordentlig fart. Det var nog i stor utsträckning hennes förtjänst, som så mycket annat, jag var som jag konstaterade en aning bränd och det krävdes att någon annan tog kommandot en smula och styrde upp allting. Hon gjorde det och för det är jag henne evigt tacksam. Mina vänner var förstås en smula konfunderade; ingen hade egentligen väntat sig att jag skulle syssla med någon slags seriemonogami utan jag tror att de allra flesta förberett sig för åtminstone ett år långa, känslomässigt ältande samtal över oändliga mängder rödvin. Nå, jag vet att det här inte målar upp någon särskilt positiv bild av mig som person men de flesta av oss som varit i en liknande situation vet mycket väl exakt hur självupptagen man kan behöva få vara under sådana där perioder. 
Hur det nu än var så blev det inte så. Jag, eller snarare vi, hittade något annat sätt att vara som gjorde att det helt enkelt inte behövdes och efter några månader var det tämligen självklart. Det fanns inga alternativ. Det var inte allt överskuggande, översvallande, vansinnig passion utan något helt annat. En bred flod av kärlek som i meandrar slingrade sig genom det medvetna och undermedvetna och städade upp. Jag kan naturligtvis inte svara på hur hon kände men jag vet att hon älskade mig, kanske på samma sätt, kanske på sitt helt eget sätt. Vi pendlade mellan tystnad tillsammans och långa samtal på ett sätt som jag inte kunnat göra med någon annan tidigare, visst kunde det hända att vi hamnade i total ofas och irriterade varandra till vansinne också, men för det mesta så fungerade det. Och vi fick barn.

Jag måste ta ett steg tillbaka. Barn är ett stort steg och ett steg som en del tar utan att tänka på det nämnvärt. Det är en biprodukt av något som bara råkar hända om de kanske eller kanske inte bryr sig om att fungera som föräldrar. Personligen hade jag egentligen aldrig funderat över att på allvar bli förälder. Det föreföll, trots att jag vid det här laget med marginal hade passerat 30, fortfarande som någonting jag inte riktigt kunde förhålla mig till. Ingen jag umgicks med särskilt nära hade barn, visst hade jag kollegor på arbetet som var föräldrar men det handlade mest om att de var mer frånvarande som individer eftersom de deltog i gemensamma aktiviteter i väsentligt lägre grad än alla andra. Men med henne var det annorlunda. Hon var den första kvinna jag haft en relation till som föreföll vara kapabel att vara förälder och som av någon, för mig outgrundlig anledning, såg mig på samma sätt. Det var omtumlande bara det. Att ta steget därifrån till graviditet och den nio månader långa process som det innebar att försöka ställa in sig på att faktiskt övergå till att spela en annan roll, eller i ärlighetens namn kanske snarare ytterligare en roll var för mig en komplicerad historia. Jag var visserligen hundägare, en annan hund än den jag har nu. En hund som var min, han och jag var varandras konstanta sällskap och vi cirkulerade kring varandra i en tätare relation än jag haft med någon annan varelse tidigare. Kanske, tänkte jag då, är det så det är att vara förälder och mindes min resa hem från uppfödaren med hunden. Hur jag satt i baksätet av bilen med en 8 veckors hundvalp i knäet och grät, grät för att jag insåg att jag tagit på mig ett ansvar som var nästan ogripbart stort. Jag tror att det var strax innan han kissade på sig — och mig för den delen också — vilket förändrade stämningen en aning. Hundvalpar har, liksom barn, kanske ett sjätte sinne för hur man ska kunna göra de mest patetiska ögonblick roliga, åtminstone för den som får höra historien senare.
Till hösten föddes vårt första barn, det var en långdragen historia som vi absolut inte behöver gå in på här. Det viktiga var att jag nog först då insåg exakt hur neurotisk jag faktiskt kunde vara. De av er som är föräldrar, som blivit föräldrar, som närvarat vid en förlossning vet precis hur ett förlossningsrum ser ut. Jag vankade där, hemsökt av samma tanke om och om igen. “Hur ska jag kunna bli pappa? Det är min pappa som är pappa? Om min pappa är pappa så kan ju inte jag vara pappa?”

Det är nonsens förstås, det är den neurotiska självreflektionen hos någon som drabbats av en tankemässig cirkelgång utan möjlig utgång. Som tur är så föddes han till slut, blev upplagd på sin mammas bröst och hon tittade ner på denna lilla blodiga, alldeles nya varelse.

“Hej”, sa hon med en närmast förvånad ton som om hon sprungit på någon gammal klasskamrat hon inte sett på åratal.
“Nej men hej.”

Jag stod bredvid, närmast förlamad. Inte vet jag om jag är representativ för alla män som blir föräldrar för första gången men jag hade sett något ske som föreföll omöjligt, närmast absurt; en människa som byggts inuti en annan människa. Blotta tanken förefaller ju fullkomligt ologisk. I ren förskräckelse åt jag en skinksmörgås och drack ett glas juice som jag fick av någon förstående barnmorska som förmodligen såg förvirringen lysa i ansiktet på mig. Vi stannade på förlossningsavdelningen i tre dagar innan vi åkte hem. Släktingar kom och gick och förvånade sig över det nya liv som rullades runt i en genomskinlig plastbytta på hjul. På vägen ut, när det väl var dags att åka hem, drabbades jag av panik. Inte panikångest, den där förlamande bröstkrampen som gör att man gungar fram och tillbaka i soffan och ser väggarna närma sig, utan panik. Ett närmast hundraprocentigt påslag av alla stresshormoner kroppen kunde producera. Jag började svettas på platser jag inte ens visste att jag kunde svettas på. Skulle de verkligen släppa hem oss, släppa hem mig av alla människor, med den alldeles nya lilla människa som inte kunde göra någonting. Det verkade oansvarigt? Jag hoppades att någon skulle stoppa oss och säga “Nej, ni får allt stanna här i några år så att vi kan hålla ordning på det här”. Men nej, vi åkte hissen ner och packade in oss i bilen. Jag körde hem långsammare än jag någonsin kört. 45 kilometer i timmen på en 70-väg. Nyblivna fäder är en trafikfara, om det hade funnits någon mening med att några sådana råd numera så skulle jag säga “Ta en taxi. En pålitlig taxi. Med en chaufför som får kontrollblåsa.”.

Det finns ingen större mening med att bli långrandig, alla som varit småbarnsföräldrar vet hur de första månaderna är. Perioder av förlamande uttråkning och då och då förlösande kaos. Man blir nerspydd, en upplevelse man inte haft sedan tonåren, nerbajsad, nerkissad och sover i allmänhet nästan ingenting. I alla fall jag. Barnet sov. Barnets mamma sov. Det kändes som om alla sov i stort sett oavbrutet. Den dåvarande hunden gav upp och sov han också. Bara jag var vaken och försökte på något sätt få timmarna att gå tills det var dags att vara nyttig igen.

När sommaren kom gifte vi oss och ett år senare kom nästa barn. Jag var tvåbarnspappa. Låt oss bara säga att den förlossningen var betydligt mindre traumatisk för alla inblandade och inte minst mig. Det fanns en stark känsla av att det inte var något nytt. Barnet kom, vi sa hej och jag åkte hem till min förste son och avlöste hans morföräldrar från plikterna som barnvakt. Sen tog vi en hundpromenad. Jag kände mig inte ett dugg annorlunda och ändå hade jag på mindre än två års tid drabbats av mitt livs kärlek. Ja, speciellt nu är det tydligt. Jag inbillade mig alltid att termen “mitt livs kärlek”, som jag stötte på i mormors tummade exemplar av Hemmets Journal och Allers under barndomens somrar, att den syftade på en kvinna jag skulle träffa. Så var det inte. Mina barn var mitt livs kärlek, det var dem jag skulle kunna dö för, döda för, göra allt för. Visst älskade jag min fru också men det var som att jämföra en bris med en orkan. En våg med en tsunami. Kärleken till mina barn svepte allt framför sig, krossade allt i sin väg och förändrade mig i grunden utan att jag egentligen märkte någonting. Först i efterhand förstod jag det. Någon kanske skulle säga att det var alldeles försent men jag tror inte det. Kärlek är inget man förstår, det är inte meningen att vi ska förstå det, vi är inte kapabla att förstå den eftersom den är tänkandets totala antites.

Hur som helst så levde vi vidare, åkte till landet, här där jag är nu, på sommaren. Jag arbetade, var hemma alldeles för lite på föräldraledighet men slutade i gengäld mer eller mindre med att åka till kontoret och jobbade hemma. Så här i efterhand är jag ganska stolt. Under alla åren var jag alltid där när jag kunde. Vi gjorde vårt bästa för att dela på det vi kunde och löste resten som det kom. En hund gick bort och en annan kom till och barnen växte och blev längre och pratsammare och lärde sig saker och ställde frågor som blev allt svårare och roligare att svara på. Vi gjorde många saker under åren och kom varandra nära, så nära som en familj kan komma inbillar jag mig. Och i år tänkte vi att vi lika gärna kunde ta en vecka ledigt och åka upp före skolavslutningen till landet. Det var ändå inget speciellt. Ingen av oss, med undantag för den yngste sonen, var särskilt socialt lagd och det kändes som om vi hade annat att göra. Ett nytt hus fanns på plats, det var nästan färdiginrett av min fantastiska fru och vi kände nog allihopa att vi lika gärna kunde kosta på oss några extra dagar innan sommargästinvasionen kom. Några dagar när det bara var vi, några pensionärer och de bofasta. Innan sommartrafiken kom igång packade vi in oss i bilen och körde upp och rullade in framför vårt lilla röda hus med svarta knutar. Sommaren kunde börja.

Den började och slutade samma dag.

Jag vet inte vad som hände och jag kommer aldrig att få reda på vad som hände. Det intresserar mig faktiskt inte alls längre. Under den första veckan tänkte jag mycket på det, men vi kommer till det. Vad det än var så förändrade det allting för alltid och på många sätt är jag tacksam över att vi var här när det hände och inte hemma.

3: en begravning

Huset var stilla när jag vaknade den morgonen. Det var alldeles tyst. Min fru låg på sidan, vänd bort från mig, hennes hår uppsatt i en knut som under natten till hälften lösts upp. Hon låg alldeles stilla. Det var ljust på andra sidan rullgardinen men även tidigt i juni hade ju nätterna mer eller mindre upphört att existera så jag smög upp, gick på toaletten och hann ut i köket innan jag såg en klockan. Kvart över nio. Det är nästan omöjligt att berätta om det som hände sedan. Om mina barn som låg och såg ut som de sov i sina sängar men inte vaknade när jag ruskade dem. Om min fru som inte reagerade trots att jag skrek åt henne. Om telefonsignalerna till 112 som inte besvarades. Om hur ingen rörde sig i byn, hur allt slutade innan det som är nu började.
Jag tappade bort mig själv ett tag där. Jag minns att jag stod på knä på bron över ån och skrek och grät. Inga ljud hördes och det var som om mina egna vrål av sorg svaldes av den kompakta tystnaden. Tiden upphörde att existera. Jag gick sönder totalt och ingen har med det att göra. Kanske läser någon det här och kan förstå men jag har svårt att tro det. Det spelar ingen roll. När jag väl kom tillbaka igen var jag inte samma person längre, ett stilla regn hade börjat falla och jag vandrade tillbaka till huset och kramade om min familj ordentligt en sista gång.

Om man går från huset ner mot havet så passerar man genom en gång mellan några andra tomter, på båda sidor växer syrénhäckar och så här långt norrut hade de inte börjat blomma än. Hemma gjorde de det, vi hade haft syrénblommor på vårt junibröllop. Hur som helst så kommer man ut ur gången på en kolstybb och nedanför den ligger stranden och havet. Precis innan stranden tar vid stod en gungställning. Vi hade inte använt den särskilt mycket men jag har ett särskilt förhållande till gungställningar. När jag var barn gungade jag så högt jag kunde och låtsades att jag var viktlös, att tiden stod stilla. Dessutom är det en vacker plats med utsikt ut över havet och lätt att gräva på. Med den oförstående hunden i hälarna grävde jag tre gravar, en för var och en av de människor jag älskade, två av dem för mitt livs kärlekar. Sen begravde jag dem i tystnad. Om någon hade sett mig då så vet jag inte vad de hade tänkte. När kropparna, inrullade i lakan, låg på gravarnas bottnar satt jag i vad som föreföll vara dygn men som lika gärna kan ha varit sekunder och tänkte på vad jag skulle säga. Det slutade med att jag kastade en slängkyss till min fru och sjöng Trollmor vad som måste ha varit ett femtiotal gånger för barnen. Som när de var små. Som om de bara sov. Som om allt kunde bli helt igen. Sen fyllde jag igen gravarna. De var djupa. Så djupa jag kunde gräva dem. Mina händer var fulla av blåsor, solen sken och världen var tyst.

Jag antar att det som händer sen är sånt man egentligen ska berätta om. Hur jag lastade de andra kropparna — gamla, vuxna och barn — på en pickup och dumpade dem på ett kalhygge någon mil bort. Jag släppte ut de två gråhundarna som stod och ylade i en hundgård och de gav mig knappt ett ögonkast innan de försvann åt skogen till. Då och då hör jag ylanden på nätterna numera och jag hoppas att det är de. Jaga var de i alla fall bra på och det är deras värld nu. I en värld där inbrott slutade sakna mening gick igenom varje hus för att leta efter döda, efter mat, efter möjligheter. I ett hus hittade jag ett olåst vapenskåp och jag gav mig på att försöka skjuta med någon slags gevär. Det sprängde tystnaden i småbitar och gav mig ett enormt blåmärke på höger överarm från rekylen men jag tog med det hem i alla fall. Utifall att. Utifall att jag vet faktiskt inte vad. Någonstans togs jag nog över av alla filmer man sett, alla böcker jag läst om hur katastrofen kommer. Jag har inte använt det sen dess. Delvis beroende på att jag inte sett en människa sedan dess och inte förväntar mig att göra det heller. Jag hittade annat också, mediciner och förbandslådor, konserver, hundmat, bilnycklar och böcker. Varför jag bar hem så mycket böcker är inte riktigt självklart för mig än idag men jag antar att de fyllde någon slags funktion för mig. Ett sällskap.

Efter tre dagar försvann strömmen och vattnet och jag blev hänvisad till en pump, jag gav mig ut med bilen till de närliggande affärerna och tömde dem på allt som jag kunde hitta. Visserligen visste jag att jag kunde slanga bensin men hur det gick till hade jag ingen aning om. Det fanns alltid fler bilar än jag behövde så till slut hade jag fyllt barnens sovrum med bönor, tonfisk och alla andra upptänkliga konserver man kunde tänka sig. Och sprit. Mängder av sprit. Men vi kommer till det. Tids nog. Till slut fanns det inget kvar att göra. Jag hade allt jag behövde för att klara mig, mina försök att hitta något på bilradion möttes av tystnad, eller snarare av ett kompakt brus. Världen hade slutligen tystnat. Så här i efterhand tror jag att jag agerade så rationellt det gick, jag försökte verkligen göra det tror jag. Mat. Vatten. Se till att få bort liken tillräckligt långt. Jag gjorde vad jag kunde helt enkelt. Det var först när jag väl packat in de sista flaskorna vitamindryck och läsk i något hörn som jag satte mig ner, kliade hunden bakom öronen och började dricka på allvar.
Jag tror det hade gått en vecka kanske, inte mycket mer i alla fall. Under den tiden hade jag korsat E4an ett femtiotal gånger, kört längs den åtminstone tio mil i båda riktningarna men jag visste att det var slut med det nu. Sommaren svepte fram starkare och starkare och även om det var en regnig och sval sommar så visste jag att det snart skulle bli omöjligt att vistas någon annanstans. Stanken jag kände den sista gången jag åkte till stormarknaden hade bevisat det för mig med all önskvärd tydlighet.
Så jag drack.

Här är det väl på sin plats att säga att jag inte druckit särskilt mycket tidigare. Visst har jag varit på krogen en hel del, till och med alldeles för mycket i perioder, men jag har aldrig haft det romantiska förhållande till alkohol eller det självdestruktiva personlighetsdrag som krävs för att man ska dricka på ett sätt som gör att man inte slutar när man känner att man är full. Jag brukade helt enkelt åka hem, må dåligt dagen efter ifall det nu hade blivit en drink eller två för mycket, och sen inte tänka så mycket på det.

Det var inte så jag drack nu. Jag drack för allt vad jag var värd. Drack och grät. Hunden slickade mig i ansiktet, kanske för saltet, kanske för att försöka trösta den otröstlige, jag vet inte. Han var aldrig min hund, inte egentligen. Alltid pojkarnas hund. När jag lämnade honom ensam hemma för att göra något, köra någonstans eller leta efter någonting, så tittade han alltid på mig förebrående när jag kom tillbaka ensam. Kanske gjorde mitt drickande att han förstod, han slutade i alla fall med det efteråt. Midsommar närmade sig så jag antar att jag med god mån upprätthöll den svenska tradition som säger att man vid midsommarsolståndet skall bli aprak om man ska få behålla sitt svenska pass. Som om det skulle göra någon skillnad nu. Jag vet i alla fall att midsommar råkar vara det sista datum jag minns, jag var full förstås och jag och hunden stod ute på piren och jag tittade på min klocka och såg att det var den tjugonde juni och jag kastade klockan rakt ut i det gråa havet som svallade, det var kanske 12 grader varmt. Så för min del så stannade tiden den tjugonde juni.

Det enda jag kan säga att jag ångrar är att jag inte försökte ta mig hem. Kanske var det genetisk slump som gjorde att jag överlevde. Kanske gjorde min bror samma saker som jag. Kanske satt mina gamla föräldrar fast i höghuset när hissarna slutat fungera. Vänner och bekanta kunde vara i samma eller ännu värre situationer än jag var. Men jag kunde inte. Gravarna jag grävt höll mig kvar. Det fanns inget mer för mig att göra än att fortsätta dricka.

4: en minneslucka

Det faktum att jag överlevde den här perioden är obegripligt. Någon läkare skulle säkert kunna förklara det men för mig är det totalt obegripligt. Jag har inget minne av att jag åt, jag har nästan ingen minnen alls förutom av att gång efter annan vakna nere vid gungorna, täckt i mina egna spyor och inte sällan nerkissad. Varje gång bad jag dem om ursäkt, om förlåtelse för att jag inte visste vad jag skulle göra. Sen gick jag upp till huset, tog en ipren, två alvedon och satte igång igen.

I slutändan handlade det väl om feghet, jag ville dö men jag visste inte hur. Jag har ett vagt minne av hur jag satt med gevärspipan i munnen och ville trycka av och skämdes för att jag inte vågade. Modet fanns inte i mig, om det nu är mod som reglerar sådana saker, kanske fanns det bara en djupare självbevarelsedrift som stoppade mig men om jag ska vara ärlig mot mig själv, om det finns väl ingen anledning att syssla med lögner nu, så handlade det nog om att jag är rädd för att dö.

Jag har alltid varit rädd för att dö, döden är intellektets slutpunkt och jag vill inte sluta, mitt jag vill fortsätta och tydligen vill mitt jag fortsätta till och med när allt som varit viktigt är förlorat. Någonstans önskar jag att jag kunde förklara hur mycket jag hatade mig själv när jag insåg att jag inte vågade dö, jag bad mina barn om förlåtelse för att jag inte klarade av att ta det sista steget och faktiskt följa dem. Kanske räddade spriten mig, kanske hindrade den mig, den var egentligen bara den fege mannens försök att avhända sig beslutet. Jag hoppades nog mest att drunkna under någon av mina promenader eller kanske att falla och slå ihjäl mig på någon stenhäll. Att inte behöva ta beslutet själv utan bara befrias från livet på samma sätt som alla de andra.

Det blev inte så. Istället nyktrade jag till. Jag vet inte riktigt hur det gick till egentligen, jag vet inte riktigt hur lång tid som gick heller men det var nog juli i alla fall för stackmolnen växte sig stora inne över land den dagen när jag vaknade och inte började dagen med att dricka. Jag har inte druckit sen dess. Det tog två-tre dagar och ett rejält bad i ett knappt 20-gradigt hav innan hunden började närma sig igen. Han höll fem-sex meters säkerhetsavstånd, höll ögonen på mig konstant och la öronen bakåt om jag råkade komma för nära. Något måste jag ha gjort.

Vad nu det kan ha varit.

Om sanningen ska fram så har jag funderat på vad jag gjorde mot honom, den siste som höll mig sällskap. Skrek gjorde jag nog definitivt. Sparkade säkert efter honom. Kastade sten. Han var i alla fall med gott fog väldigt tveksam till huruvida jag alls var tillräknelig och det tog honom en bra stund att komma fram till att vad det nu än var som hade pågått. Eftersom självhatet varit min enda andra följeslagare under sommaren så har det varit en nyttig påminnelse om hur vidrig jag var. Hur vidrig jag kunde bli. Hur vidrig jag fortfarande kan bli. Det har nog bidragit till att jag inte rört resten av all den sprit jag samlat på mig.

Ändå kan jag inte säga att det tog slut riktigt där. Även efter att jag badat, även efter att hunden återigen vågade närma sig så var jag inte mig själv, inte ens det själv som blev kvar när allting hänt. Det var någon annan som vandrade runt i byn i mina kläder. Jag använde en halv natt till att krossa alla fönster i de nybyggda husen uppe vid golfbanan. I det grådaskiga ljuset någon gång efter midnatt sprang jag runt och letade efter fler stenar för att kunna krossa fler fönster. Nätterna som följde blev knappast bättre. Jag förstörde möbler och bilar, lyckades med att få igång en lastbil och körde den rakt in i någons lilla lusthus. Nu när jag tänker tillbaka på det så försöker jag komma ihåg vad jag tänkte. Det finns inget där, det är som att titta in i ett tomrum. Egentligen ville jag nog bara förstöra allting. Och så här i efterhand så lyckades jag ganska bra, av det fina nybyggda området där så många lyckliga familjer hade lyckliga små somrar återstår nu inte mycket mer än en samling nedbrända ruiner. Om någon av er skulle läsa det här, och jag tvivlar på det, så gick ert hus åt skogen för en god sak. Jag ber inte om ursäkt. Ibland måste världen brinna.

Likskändare, inbrottstjuv, mordbrännare. Hade det funnits något rättsväsende så hade jag åtminstone gjort mig skyldig till tillräckligt mycket för att spärra in mig för ganska lång tid. Ägnade jag det en enda tanke? Nej, det kan jag inte påstå, i alla fall inte då. Nu kan jag möjligen reflektera över det, speciellt när det regnar och man känner doften uppifrån nybygget. Eldhärjade hus som blir blöta luktar på ett speciellt sätt. Ett hundratal eldhärjade hus som blir blöta luktar väldigt mycket. Och då kan det slå mig hur vansinnigt det var. Sen rycker jag på axlarna och går vidare. Det spelar inte längre någon roll i alla fall.

Förresten så gjorde jag ett försök att börja röka igen efter sjutton års uppehåll också. Det gick sådär. Efter två dagars idogt bolmande gav jag upp det också. Lika gott, jag tror lungcancer hade varit ett lite väl patetiskt sätt att sluta sitt liv på.

Mina försök att hitta någon slags självdestruktivt sätt att möta min egen död på hade misslyckats, jag hade förstört saker för miljontals kronor och vaknade ändå varje morgon utan att riktigt vara mig själv. Det var nog inte förrän jag av en händelse råkade gå in i mina svärföräldrars hus som jag faktiskt kom tillbaka. Nu minns jag faktiskt inte alls vad det var jag gjorde där. Det var ett av de första husen jag tömde på allt som kunde vara intressant, kanske var jag bara uttråkad. Men på kylskåpet satt en bild på mig och mina barn, en två år gammal bild där vi sitter på stranden och ingen av oss ler eller tittar rätt in i kameran. Det är en sån där bild som är tagen när alla, utom möjligen min äldste son som aldrig var särskilt intresserad av kameror, är omedvetna om fotografen. Vi ser inte tillgjort glada ut men jag vet när den togs och jag vet att vi var lyckliga. Jag vet att vi hade byggt ett sandslott, jag vet att jag dagen efter tog bilen och åkte hem för att jobba och att jag hatade varenda kilometer av den åkturen. I motsats till Billy Pilgrim så blev jag inte lösgjord från tiden utan istället förankrad i den igen. Stormen hade bedarrat och tårarna som jag trodde var slut började rinna igen.

5: efter stormen

Så kommer vi tillbaka till början. Jag hittade skrivmaskinen, inredde den lilla stugan och sitter här och försöker hitta orden eller ens förstå vad det är jag vill säga. Större delen av dagarna stirrar jag ut på havet eller bort mot gungställningen. Det slår mig att om några år kommer det att växa gräs på jordhögarna, kanske blommor också. Jag hoppas det.

Inuti mig växer något som jag bara kan beskriva som en tomhet. Jag saknar dem alla så intensivt ibland att jag måste lägga mig ner; på marken, på golvet, precis där jag är just då. Sen försvinner saknaden plötsligt och det är precis som om den tar något med sig varje gång. Som om en liten bit av mitt jag tillintetgörs varje gång jag slutar sakna. Hunden lägger sig brevid mig allt oftare när det händer, som om han förstår vad som händer och deltar. Kanske händer samma sak för honom, kanske är han på väg att förvandlas till ett skal av en hund som en gång hade två pojkar som smög åt honom smörgåsar under bordet när ingen såg, som kliade honom bakom öronen så fort de kom åt och som ville att han skulle sova i just deras säng trots att han inte fick sova i någon säng alls. Vad det nu än var jag gjorde så är jag tydligen förlåten och eventuella regler om var man får sova verkar ha förklarats för ogiltiga för det händer att jag vaknar av att han snarkar vid mina fötter i sängen. Det faktum att jag överhuvudtaget sover förvånar mig oupphörligen men det är som om kroppen stänger av, det är inte längre ett beslut jag tar utan när kvällen kommer så måste jag helt enkelt gå och lägga mig, allt annat är otänkbart. En gång i världen läste jag åtminstone en timme innan jag somnade. Varje kväll minst en timme ur någon bok, de flesta minns jag knappt. Nu lägger jag huvudet på kudden och somnar och försvinner rakt in i något som lika gärna skulle kunna vara medvetslöshet som sömn. Ibland vaknar jag på natten av att det kliar, oftast när jag glömt bort att raka mig på ett par dagar, men i normala fall så vaknar jag först på vad jag tror är morgonen. Hunden verkar hålla med, han ligger i alla fall inte kvar onödigt länge när jag väl går upp. Sakta men säkert skapas rutiner. Frukost, lunch och middag. Hundmat utportioneras. Sen går vi. Vi går och går länge samma vägar. Ibland söderut förbi golfbanan som så sakteliga växer igen utan några greenkeepers som håller ordning, ibland norrut längs den vindlande vägen som är full att olagade hål från den gångna vintern. Vi går inte för nära samhällena, man känner på lukten när man kommer för nära och ibland när vinden ligger på, speciellt från syd, så blir det outhärdligt.

Jag visste att det skulle hända men lukten får mig ändå att vilja kräkas varje gång och jag inbillar mig att hunden är än mindre road, hans nos är ändå väsentligt mycket känsligare än min näsa, hur stor den nu än må vara.

Långsamt vaknar också kroppen till liv igen, min brottningsmatch med alkoholen tog ut sin rätt. Nej, den tar fortfarande ut sin rätt för det finns saker hos mig som jag inte alls känner igen. En darrning här, en knäppning där. De fanns inte i kroppen förut och man åldras inte så fort, i alla fall inte i normala fall.

I normala fall.

Normala.

Nej, i normala fall gör man nog inte det men vad vet jag om vad som har hänt med mig. Det som dödade alla andra på ingen tid alls kanske helt enkelt bara dödar mig långsammare. Jag pendlar mellan att hoppas på det och vara livrädd för tanken att dö för långt bort från den plats där barnen ligger. Att falla ihop på en skogsväg en mil från dem. Det känns outhärdligt. Det får inte bli så, kan inte bli så. Ändå fortsätter vi gå eftersom det är det enda som finns att göra. Och så pratar jag, mest för mig själv men kanske lika mycket med hunden. På sistone mest om mina gamla apokalypsfantasier. Kanske är det någonting som alla har sysselsatt sig med vid något tillfälle. Det hände mig ofta när jag vandrade omkring i staden under sommaren, en gata som i vanliga fall var full med folk var plötsligt folktom och så infann sig den där känslan av att vara fullkomligt ensam. När det väl händer så är det långt ifrån samma sak. Även om man inte är medveten om i det ögonblicket man kände den där känslan tidigare, när man fantiserade om ensamheten, så fanns fortfarande bruset av den allstädes närvarande mänskligheten där. Nu är det borta, det finns ingenting kvar. Jag hemsöks av tanken på hur någon ensam vandrar över den gamla bron till södra delen av staden, längs gatan mot de centrala delarna genom en sommarstad som stinker av död. Det är inte en apokalyptisk vision, det är en mardröm.

“Om det hade varit vinter”, säger jag till ingen alls eller möjligen till hunden, “då hade jag kanske åkt ner men å andra sidan hade ju vägarna inte varit plogade så det hade väl inte heller gått.”

Det är som omvända lotterifantasier. Jag kan inte låta bli att undra över hur det skulle varit om vi blivit kvar. Vad jag hade gjort. Vissa dagar gör jag inget annat än tänker på det. Var hade jag begravt dem. I backen nedanför plommonträdet där den gamle hunden ligger. Vad hade jag gjort med alla andra? Ett sisyfosarbete, ett slit utan dess like att rensa en hel villaförort på dess innevånare. Det hade aldrig gått. Jag slits mellan att önska att vi hade stannat hemma så att jag hade haft ett enklare val och att inse att jag faktiskt hade tur. Även om det är omöjligt att kalla det tur.

“Kanske är det här de sista orden som sägs på svenska någonsin”, säger jag och då kanske mer specifikt till hunden som ignorerar mig och istället nosar på något buskage. Jag tror inte det kommer att bli så. Jag hoppas att de sista orden som sägs på svenska, om det är så att jag säger dem blir några helt andra.

Ibland blir jag omotiverat irriterad på hundens ovilja att ge ljud ifrån sig. Utan människor som rör på sig så skäller han i princip aldrig och när han väl gör det är det en så omvälvande förändring av ljudbilden att min puls går i taket. Jag lyckas aldrig riktigt förstå varför han skäller, om han hör eller ser något som jag aldrig lyckas upptäcka. Vid ett tillfälle när han fastkedjad ute på gården skäller han ett tiotal gånger innan jag kommer ut och då står han vänd mot grinden med raggen rest och tänderna blottade och morrar högljutt. Utanför finns ingenting så vitt jag kan se. Å andra sidan har jag inget intresse av att gå närmare och titta efter.

6: hettan

Helt plötsligt slår vädret om från fullkomligt oförutsägbart till hett. Och inte bara hett utan vansinnigt hett. Inte ens skuggan ger någon lindring och jag kommer på mig själv med att sakna en dusch, skulle kunna ge nästan vad som helst för en dusch. Skulle kunna ge vad som helst för en dusch. Om någon kom och sa “Här, du får ta en dusch men sen måste jag döda dig”, så skulle jag duscha. Inte särskilt länge heller.

Nej, jag vet. Den fantasin handlar bara om att någon ska ta beslutet ur mina egna händer. Men det händer inte, kommer inte att hända. Absurditeten i själva idéen, att någon nu skulle åka runt i landet med en portabel dusch för att kunna mörda eventuella överlevande skulle kräva åtminstone ett Hollywood-manus och en mångmiljonbudget för att bli verklighet.

Min verklighet förändras dock, det blåser sydlig vind och stanken av ruttnande lik är så stark de första dagarna att jag inte klarar av att ens tänka tanken på mat. Jag försöker med olika lösningar, den som fungerar bäst är tigerbalsam under och inuti näsan men det får mina ögon att tåras, precis som om det behövdes, och jag går omkring som i ett dis. Ett tigerbalsamstinkande dis som varje gång jag öppnar munnen översvallas av likstanken. Men man vänjer sig, märkligt nog. Efter några dagar är det som om hjärnan filtrerar bort doften, ingenting annat känns, jag provar med att lukta på en blomma som ett experiment, en ros av något slag, och känner ingenting. Kanske har min näsa helt enkelt gett upp hoppet. Det gör i alla fall att det går att äta igen och jag är så hungrig att jag äter så mycket att jag i princip ligger fastnaglad på soffan i två timmar utan att kunna göra annat än andas mycket långsamt. Hunden ligger nedanför och sneglar då och då tveksamt upp på mig som för att säga “Du kunde ju ha tagit det lite lugnare kanske.”.

Varje kväll tittar vi på himlen tillsammans, åtminstone inbillar jag mig det, och hoppas på regn eller åtminstone lite moln eller vind från något annat håll. Varje morgon blir vi besvikna. Även om vi då och då kan se höga moln växa till inne över land så händer inte så mycket mer. Vi får några regnstänk en sen eftermiddag och jag står kvar ute på gården och hoppas på att det ska komma mer men det blir inget. Regnet stannar kvar inne över land och vägrar komma ut till kusten. På en av våra promenader upptäcker jag att det nyss har regnat där vi går. Vägen är fortfarande blöt, vattenpölarna ligger kvar trots den nästan trettiogradiga värmen. Men det är som om vår lilla by är förhäxad eller möjligen förtrollad. Inget regn kommer till oss. När vi till sist faktiskt ser svarta moln på himlen är det egentligen inte moln utan brandrök, förmodligen från staden söder om oss. Jag vet inte hur eller varför men den lilla pittoreska staden, som till stor del består av gamla trähus, verkar brinna. Rökmolnen fortsätter stiga mot den i övrigt blå himlen under flera dagar. Något i mig vill åka dit och se förstörelsen med mina egna ögon men ju längre tiden går desto mindre benägen blir jag att röra mig för långt härifrån. Något kan ju hända.

En fördel är å andra sidan att det går att bada i havet, det är i alla fall över tjugo grader varmt i vattnet vilket gör det betydligt mindre plågsamt. En del dagar simmar jag till och med omkring en stund i det ganska grunda vattnet. Jag, familjens badkruka. Naturligtvis gör jag det direkt nedanför gungorna. Det är förstås patetiskt men det gör mig i alla fall lite mindre olycklig.

Olycklig förresten. Jag vet faktiskt inte om jag är olycklig. Jag är kvarbliven, efterlämnad, ett öde landskap, en person som inte längre har plats, mening eller syfte. Det är inte att vara olycklig. Det är något helt annat. En kväll när jag sitter nere på piren inser jag slutgiltigt att jag aldrig kommer att bli hel. Någon gång då och då har jag läst historier om människor som förlorat hela sin familj i någon olycka eller katastrof och ändå kunnat gå vidare och bli hela människor igen. Jag kan inte det. Jag är inte kapabel till det. Kanske är det ett fel eller en brist som mig som gör det, kanske är det egentligen bara möjligt om vi har andra människor runt omkring oss som kan ta emot oss när vi faller fritt. Jag väljer att tro att det måste finnas människor som är starkare än jag, annorlunda än jag. Det spelar inte någon roll, jag skulle kunna inbilla mig eller försöka framställa mig själv som starkare än jag är men vad skulle det tjäna för syfte nu? Självbedrägeriets tid är över för min del, i alla fall den medvetna formen.

När luften står som allra mesta stilla och jag inte promenerar eller skriver saker som jag sedan eldar upp i kaminen så gungar jag. Det känns som vind och om jag blundar kan jag föreställa mig hur mina barn gungar tillsammans i gungan bredvid. Hur de står mitt emot varandra och gungar högre och högre i jakt efter det viktlösa tillståndet där allting är möjligt.

Jag vet inte hur länge det fortsätter, hettan som vägrar ge sig av, men till sist kommer en dag då vinden plötsligt vänder. Det kommer hastigt, vi är på väg upp från stranden när den enda vimpel som faktiskt sitter uppe plötsligt fladdrar till och byter riktning helt. Förändringen är på väg och jag tittar mot himlen men ser ingenting och bestämmer mig för att gå ner och sätta mig i stugan för att titta på havet, det har varit alltför stilla alltför länge. Jag behöver inte vänta länge.

Inne över land mullrar åskan, ett meddelande om att hettan snart är över och att sommaren snart lider mot sitt slut. Jag ser regngardiner sträcka sig ner från molnen och röra sig hitåt, de rör sig hastigt och ljuset från blixtarna börjar bli synligt. Jag får skynda mig hem. Vill inte stanna här nu, inte i det här vädret.

7: att stanna för andras skull

Hunden håller mig kvar. Uppenbart har det väl varit ett litet tag nu men aldrig mer än idag när jag känner hur mitt tag om livet blir allt svagare. Under de två dagar som vädret växlar så blir vår samvaro allt intensivare och jag inser att han är det som gör att jag fortfarande bryr mig om att alls gå upp ur sängen eller göra någonting alls. Exakt hur det går till är oklart men han gör det. Jag kliar honom bakom öronen utan att tänka på det, han rullar ihop sig hundvis bredvid mig i soffan eller på verandan, eller i ett hörn av stugan när vi är därnere. Han följer mig överallt. Vi har gett upp det där med koppeltvång. Av någon anledning höll jag kvar vid kopplet länge men så en morgon så orkade jag inte längre tror jag. Jag tog av honom halskedjan.

“Vi är fria nu, bägge två.”

Han ruskade bara kraftigt på sig, ena frambenet lyft från golvet på ett sätt som fick honom att se både ostadig och en aning imbecill ut.
Det förändrade väl egentligen ingenting i sig, om något så gjorde det möjligen bandet mellan oss starkare eftersom det så uppenbart var så att han faktiskt följde mig av ett eget fritt val. Samtidigt så blev våra promenader väsentligt annorlunda. Han kunde plötsligt slå en lov in bland buskarna eller in i skogen och försvinna för att sen dyka upp hundra meter framför mig på vägen med tungan hängande ut ur munnen.

Så jag stannar för honom. Åtminstone är det det jag säger till mig själv just nu. Att han behöver mig och att jag inte kan överge honom. Vi har delat någonting som ingen ska behöva uppleva och han har inte lämnat mig trots att han förmodligen borde ha gjort det. Jag kan inte överge honom nu trots att jag känner något som jag bara kan likna vid en allt starkare gravitation som drar mig ner mot stranden hela tiden.

Det är som att sitta i en kajak på randen av en malström, som att stå vid kanten av en klippa och titta ner. Jag känner suget i maget, suget som säger “Hoppa nu, du vill så gärna hoppa”. Men jag kan inte hoppa. Inte än. Inte riktigt än. Så jag sätter mig på klippkanten och betraktar det som finns kvar av världen, försöker hålla emot så gott det går medan mer och mer av mig blåser bort. En stilla stund, en stilla tid.

8: spegelbilder av andras liv

Det regnar nu, mer eller mindre hela tiden. Efter ett par dagar av monumental uttråkning börjar jag vandra runt bland husen. Jag tittar i fotoalbum, läser brev och vykort, fingrar på privata saker och försöker se dem som levde där. En del av dem kände jag naturligtvis, den absoluta majoriteten på det mest ytliga plan man kan tänka sig. En igenkännande nick på väg till stranden på sin höjd. Andra hade jag träffat på en middag eller något födelsedagskalas för något av barnen i byn. Jag minns inte vad de heter med några få undantag. Gräset har vuxit så högt att jag får flytta på det för att läsa efternamn på brevlådorna. Så många liv bara utsläckta i ett ögonblick, över en natt.

En del har hur mycket som helst, hela hus fyllda med bilder på barn och barnbarn, mängder av brev, en del skrivna med kärlek, andra synbart och märkbart bara för att informera om någon formalitet. Något testamente här, något avtal där. Det är det som blivit kvar av dem. Familjebilderna där alla står och sitter stelt uppställda framför huset, flera generationer samlade för att föreviga något. Det enda som finns kvar av dem nu är färg på papper, ibland bakom glas och ram och då oftast i svart-vitt, ibland uppnålade på en anslagstavla eller uppsatta på kylskåpsdörren med en magnet. En del av de senare är tummade, jag kan nästan känna kärleken bakom dem. De är sällan stela på samma sätt. Ett och annat bröllopsfoto förstås men oftast är det korten som är lite speciella som hamnat där. Korten man ville se varje dag. Varje hus visar något nytt för mig, någon ny sida hos alla dem som en gång befunnit sig där och med det en ny sida av platsen i sig. Men hur beskriver man den förändringen? Det här var en plats för den övre medelklassens små sommarnöjen och blev allt mer sån med åren. Det sociala livet föreföll centrerat kring möjligheterna att positionera sig själv som mer framgångsrik än året innan. “Jodå”, sa någon kanske, “den nya BMWn går mycket bättre.”. Eller något åt det hållet, jag måste erkänna att jag sällan lyssnade och ännu mer sällan egentligen var intresserad. Det var aldrig min plats. Det här var alltid min frus plats, det var det sommarställe hon växte upp på, där hennes barndoms magiska platser fanns och jag var oerhört tacksam för att hon och hennes familj lät våra barn få samma idylliska uppväxt. Men min? Nej, det var den aldrig. Jag kände mig alltid som en gäst på besök, först nu är den min, först nu när alla andra var borta kunde jag ta den i besittning och då utan magi och glädje, bara med förstörelse, sorg och förtvivlan.

De var inte dåliga människor, bara ointressanta för mig. Kanske var det ömsesidigt. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att synas, trots att jag aldrig kunnat gömma mig. Anledningarna till det är ointressanta, men man kan låta bli att synas genom att helt enkelt inte vara en del av det spel som så mycket av mänsklig social samvaro är. Eller var. Men nu när jag ser dem ur ett annat perspektiv så träder andra delar av dem fram. Kanske hade vi kunnat nå fram till varandra om jag varit tålmodigare eller om vi hade mötts under andra förutsättningar.

Men det gjorde vi inte och vi gick om varandra och nickade och hälsade artigt och frågade “hur är det?” och “hur går det?” och svarade väl något som ingen av oss egentligen mindes och sen drack man vin eller vad det nu bjöds på till de ständiga jordgubbstårtorna.

Jag kan inte längre riktigt avgöra om jag gjorde fel eller om de gjorde fel eller om ingen gjorde fel. Jag är benägen att tycka att alla så här i efterhand förmodligen gjorde precis det de trodde var rätt eller som kändes rätt just då. Ändå kan jag önska nu att jag känt dem bättre. Att jag hade saknat dem mer. De var ändå där. De älskade och hatade och kramades och hoppades precis som jag. Kanske inte samma saker. Definitivt inte samma saker. Men det gör dem ju inte sämre. Bara annorlunda.

Till slut flyter husen och bilderna ihop till en ogripbar massa och en kväll somnar jag i en hammock när den ohanterbara tröttheten tar över och jag inte orkar ta mig hem. När jag vaknar är hunden försvunnen.

9: blod som av en händelse

Hunden kom tillbaka efter en och en halv dag eller så. Han hade blod i pälsen runt munnen, färskt blod. Jag har ingen aning om vad det kan vara han har haft ihjäl men med tanke på hur mycket djur jag har sett häromkring på sistone så kan det vara vad som helst.
Han slinker in i huset genom den öppna verandadörren och går fram till sin vattenskål, dricker och går sen och lägger sig bredvid mig som om ingenting hade hänt. Jag vill vara förebrående men kommer inte på vad jag ska säga. Han är sin alldeles egen och har inget som helst ansvar för mig. Ändå har jag använt tiden sedan han försvann till att vandra runt och ropa och vissla utan att få minsta gensvar. Vid något tillfälle inbillade jag mig att jag hörde ett skall någonstans långt borta men det var nog bara just inbillning.

Han verkar i alla fall tycka att vi ska låta udda vara jämnt och med tanke på vår historik på sistone är jag fel person att klandra någon annan för udda beteenden så vi talar inte mer saken. Eller vi talar inte alls om saken rättare sagt. Vi undviker den medvetet. De närmaste dagarna fortsätter vi med vår vanliga lunk, jag har slutat gå in i husen, slutat intressera mig för andra och har en gnagande känsla av oro i bröstet som jag inte riktigt förstår. Jag vill någonting för första gången på länge, något som inte är knutet till den här platsen. Det tar mig ett bra tag innan jag inser vad det är.

Det tar inte lång stund att gå till stenfälten, lämningar efter inlandsisen, från huset. Det tar betydligt längre tid att hitta rätt stenar och sen frakta dem tillbaka. När vi äntligen fått dit dem, en grå och två röda, sitter jag på gräsmattan och stirrar på dem. Vad gör jag nu? Jag letar fram stålborstar och hinkar från logar och friggebodar och tvättar dem så rena jag kan. Sen gör jag det jag glömt. Stenar med namn och datum. Ingen kommer kanske att läsa dem men det spelar ingen roll. De är för mig. Hammare och mejslar och skruvmejslar och allt jag kan hitta i någorlunda vass väg kommer till användning och går långsamt sina öden till mötes och kasseras. Någonstans finns säkert rätt verktyg men jag vet inte var och det spelar ingen roll. När jag äntligen känner mig nöjd så ställer jag en i taget på cykelkärran och drar ner dem till stranden. Jag placerar dem med texten utåt, mot vattnet. Det är tvärtemot vad det borde vara på en kyrkogård men det känns rätt och när jag äntligen är klar så sitter jag och hunden och studerar resultatet.

“Det kunde ju blivit bättre”, säger jag och han lägger huvudet på sned.

Av ren nyfikenhet försöker jag hålla koll på honom de närmaste dagarna men han sköter sina toalettbehov på behörigt avstånd så jag får ingen chans att gissa mig till vad det är han satt i sig. En ungkanin kanske, knappast en vuxen om han inte haft tur. Åkersork? Jag inser återigen att jag vet alldeles för lite om alldeles för mycket för en värld som den här. All kunskap finns fortfarande kvar någonstans men jag orkar inte längre ens försöka låtsas ha något intresse av att leta upp den. Det enda som jag intresserar mig för är de få hus som har solceller. Ingen installation verkar fungera riktigt eller så förstår jag mig bara inte på dem. Skulle vilja se bilderna i telefonen en gång till, titta på några av filmerna. Så jag försöker om och om igen att få ut någonting som skulle kunna likna ström men det blir inget. Dels handlar det förstås om att jag inte alls är säker på vad jag gör och dels om att jag konstant tappar fokus och blir distraherad på ett sätt som känns helt nytt. Det blåser upp eller mojnar, solen går i moln eller kommer fram och jag liksom försvinner in i mig själv och vet inte hur länge jag faktiskt är borta. Mycket längre än jag tror konstaterar jag till sist när det faktiskt går från sen eftermiddag till kväll under en av de där perioderna. Episoderna. Vad är det man brukade kalla det? Jag hade en episod. Ganska många episoder.

Och till sist så slår det mig att jag är en fullkomlig idiot. Jag har haft möjligheten hela tiden men bara inte tänkt på den. En bil får stå på tomgång tills bensinen tar slut och så sitter jag där med en telefon med fullt batteri. Ingen signal förstås men det spelar ingen roll, jag sätter den i flygplansläge för att spara batterier och går tillbaka hem med telefonen brännande i fickan. Sitter på verandan och vågar inte ta upp den.

Det är så märkligt. En liten bit hårdvara, glas, elektronik, aluminium och full av minnen. Ett par tusen bilder och filmer från de senaste 5 åren.

För första natten på länge sover jag inte alls. Jag tittar på bilderna och filmerna om och om igen. Spelar upp filmerna igen. Och sen igen. Och sen igen. Hör deras röster, jag har satt på mig hörlurar för att höra dem så bra jag kan, komma så nära dem som möjligt.

Barn dansar till musik, matar fåglar och giraffer och sjölejon, barn kramar sin mamma, barn räcker ut tungan, min fru som tittar över glasögonen och ler rakt in i kameran och sen formar läpparna till en puss.

När batterierna tar slut så lägger jag telefonen på en hylla och tänker att jag inte ska ladda den igen. Jag har sett dem igen. Det räcker nu. Jag somnar med armarna om min frus täcke och näsan inborrad i något av barnens lakan.

10: att gräva sin egen grop

Det förefaller allt mer uppenbart att sommaren och jag lider mot sitt slut. Hur det ska gå till vet jag inte, jag är inte i grunden förändrar på något sätt som gör att jag kan se mig, föreställa mig själv ta mitt eget liv. Jag vill fortfarande bara få försvinna. Allt oftare gör jag det fast på andra sätt. Under de allt kortare dagarna så ligger jag allt oftare på verandan och stirrar på björken och aspen på granntomten. På lövens skimmer i vinden. I ljuset av rörelsen förlorar jag mig själv långa stunder, hur långa vet jag inte alls, och kanske är det det som gör att döden inte längre ter sig riktigt lika skrämmande och ogripbar.

Ändå vet jag inte hur det ska gå till.

Rådjuren kommer allt närmare oss, de är inte ens rädda för hunden längre och han verkar ha lärt sig att just rådjur meningslösa att jaga så han tar möjligen några snabba steg innan han ger upp och kommer tillbaka till mig. Hundmaten börjar ta slut, torrfoder borde gå att hitta och minst en av bilarna har fortfarande tillräckligt mycket bensin för att ta oss någonstans där vi kan hitta lite mer. Men jag vet faktiskt inte. Det var en sak att släppa ut jakthundarna, det är fullt möjligt att de blivit eller kommer att bli vargmat vad det lider men de hade i alla fall någon slags jaktinstikter. Det faktum att hunden, barnens hund, dödat och ätit något gör honom knappast till en varelse som skulle klara sig själv. Jag har stannat här för hans skull men jag börjar bli väldigt trött nu. En helt ny typ av trötthet. Det finns ingen sömnlöshet längre, snarare tvärtom. Jag drömmer och drömmer om mina barn och min fru. I en av drömmarna sitter hon bredvid mig på verandan medan rökpelaren i söder stiger mot himlen och säger “Du vet att det bara fanns gröna Facit-maskiner? Det måste du väl veta.”

Min är blå, jag kontrollerar det omedelbart på morgonen efter drömmen och den är distinkt blå. Jag går upp på vinden där jag hittar den och alla de andra är gröna.

Jag ser saker också, eller människor snarare. Min frus farmor, död sedan länge, vandrar upp från stranden i min ögonvrå en tidig morgon, precis som hon brukade göra medan hon levde.

Allt oftare ter sig tillvaron drömlik, jag blundar när jag går runt hörn i hopp om att få öppna ögonen och upptäcka att jag bara dagdrömt. Jag gör det om och om igen, ibland runt samma två-tre kvarter i en timme i sträck i hopp om att min önskan ska få det att bli verklighet. Naturligtvis vet jag att det inte kan bli så. Det är inte möjligt. Det som är är. Samtidigt driver jag utan riktning och har ingenting annat än tid. Hunden brukar ge upp långt innan jag gör det, han ger sig av till huset och lägger sig under bordet på verandan och tittar uppgivet på mig när jag väl kommer vandrande tillbaka.

“Jaså, ligger du här du?”

Ibland hör jag honom svara. “Ja, man kan inte annat.”

Det är kanske en sån där sak som man inte ska berätta för andra men vad spelar det för roll. Om man inte har någon att prata med så blir det som det blir. Jag pratar med honom och allt oftare svarar han.

“Morgon igen. Jag hoppades jag skulle slippa det.”
“Det blir morgon varje dag, det kommer du inte ifrån.”
“Nej, jag gör väl inte det. Jag måste pumpa vatten, ska du med?”
“Har inget bättre för mig så varför inte.”
“Du skulle ju kunna ligga kvar.”
“Här? Finns inget att se, dessutom kan du behöva lite sällskap.”
“Ja, tack då.”
“Ingen orsak, ett rent nöje.”

Det är väl klart att jag har förlorat förståndet i den mån jag haft något kvar.

“Ja, du är nog tokig. Heltokig.”
“Tack, det känns bra. Jag har hört att om man vet att man är tokig så är man mindre tokig än man inte vet det.”
“Det vete fan.”
“Jaså.”
“Ja. Det vete fan.”
“Ja, det är kanske så.”
“Det gör inte så mycket, vet du det?”
“Att jag inte vet?”
“Nej, att du är tokig. Det spelar ingen roll längre.”
“Inte?”
“Nej.”
“Då så.”
“Då så.”

Vi käbblar aldrig, jag och hunden. Vi resonerar. Han låter lite som någon skådis jag inte minns namnet på, en sån där typ som alltid fick spela polisen med de ledsna ögonen men egentligen var komiker. Död nu som alla andra men levande som hundens röst. Det är ganska märkligt egentligen. Om någon hade frågat mig hur den här hunden skulle låta om han var människa för ett år sen så skulle jag ha sagt att han lät som någon fotbollshuligan. Glad och lite korkad. Men tydligen inte. Ibland har man mer fel än man tror.

Att ha fått igång telefonen en gång gör att jag går och sneglar på hyllan där den ligger hela tiden. Den stör mig, jag är för lite hos barnen, i stugan vid havet och för lite här för att jag tror att jag är närmare dem här än där och i ett anfall av något som inte är ilska och inte sorg heller så tar jag telefonen och kastar den i ån och ångrar mig genast. Men det blåser in en vind mellan husen och vattnet i ån krusar sig och plötsligt är jag sådär tom igen och allt rinner av mig. När jag vaknar igen går jag ner och sätter mig med ryggen mot stenen vid min frus grav och tittar ut över havet och pratar med henne om allt vi inte hann med tills solen gömmer sig bakom tallarna och myggen kommer. Så mycket som inte fick tid men vem visste väl att tiden var utmätt.

Sitter kortare och kortare stunder framför skrivmaskinen, det mesta av papperet går rakt i kaminen. Istället står jag framför sjökortet och funderar på att åka en sista gång ut till ön därute, ön dit vi brukade göra dagsturer. Jag vet inte riktigt hur det ska gå till bara, jag är ingen båtmänniska direkt. Det ligger ett par små plåtbåtar längs piren men jag vet inte hur de fungerar eller ens hur man kör dem. Möjligen den som bara har en utombordare med spak. Ingen ratt och gasreglage. Endera dagen kanske om vädret tillåter. Jag minns första gången vi var därute tillsammans, de var kanske fem och tre år gamla och den lille somnade på trappan till fiskeboden, någonstans i telefonen på botten av ån ligger en bild, ett digitalt och för alltid förlorat minne, av honom sovande under en handduk. Tryggt i förvissning om att allt kommer att bli bra. Jag skulle vilja dit igen. Se den tomma horisonten från den yttersta hällen på ön där jag och femåringen satt den gången, han hade lånat mina solglasögon. Jag har bilder av honom också, även de borta. Men på min näthinna sitter han där bredvid mig, med armarna runt benen och tittar rakt ut över havet.

Ja, jag måste dit innan sommaren är slut. Jag kanske måste det. Jag måste det.

11: tärnornas flykt

Det tog tid men det gick. En morgon när havet plötsligt låg spegelblankt tog jag mod till mig och åkte ut. De 2 sjömilen kändes som de tog en evighet men det vara också oerhört, outsägligt vackert allting. Var stillheten kom från vet jag inte, dagen innan blåste det så att vågtopparna skummade men plötsligt mojnade vinden under natten och det blev så där kav lugnt. Jag såg måsar ovanför och under mig, den klarblå himlen över och under mig. Allt var över och under mig och jag tappade nästan bort mig igen. Sista biten rodde jag, jag mindes alltför väl att den lilla hamnen var full av sten och grynnor och jag ville inte riskera att fastna. Det skulle krävas en kikare för att se gungorna härifrån och jag hade ingen. Hunden vägrade hoppa i båten och stod kvar på piren när jag for. Förmodligen var det lika bra, ön är fågelskyddsområde och även om det nu knappast kommer att behövas fågelskyddsområden framöver och sommaren i stort sett är över och häckningssäsongen med den så kanske han skulle skrämt någon fågel.

Ön var förstås lika tom som alla andra platser. Hit ut hade ingen hunnit innan den där natten även om det var ett par familjer som brukade förlägga somrarna hit. En märklig plats, utan sötvatten, el eller avlopp. Jag förstod dem inte riktigt då men nu gör jag det. Efter att ha varit där. Jag vandrade runt ön, tittade till den lilla röda fiskestugan men kunde inte ta mig in utan nyckel och ville av någon anledning inte störa det. Ingen skulle störa det mer och jag hade gjort mitt redan. Jag satt en stund på trappan och smekte bräderna där mitt barn sovit en stund i solen. Luktade på dem också, även om jag visste mycket väl att det inte skulle finnas något kvar. Det sista jag gjorde var att gå ut på den yttersta hällen. Det hade börjat blåsa men bara lite och högt ovanför mig seglade några tärnor på vinden, jag undrade för mig själv om det tärnor av den typ som varje år migrerar till Sydpolen eller inte. Det spelar naturligtvis ingen roll egentligen men jag ville föreställa mig det. Jag önskade att det var det. Att de skulle bära bilden av mig med sig över hela jordklotet, bilden av den ensamme mannen på den yttersta hällen med hela horisonten framför sig. Egentligen är jag ju inte en havsmänniska på det sättet som svenskar brukar beskriva sig själva. Jag var på seglarläger som tonåring och begriper väl på ett ungefär hur en segelbåt fungerar. Uppenbarligen kunde jag med lite övning hantera en utombordare och ro, det kan jag. Men jag har ingen stark relation till havet eller skärgårdar egentligen. Det är vackert men det är mycket som är vackert. Fast nu, för kanske första gången i mitt liv, så förstod jag. Eller jag tror mig ha förstått. Det är så svårt att veta, vissa saker får mig att sluta tänka nu. Och havshorisonten svepte mig bort och jag blev sittande, stirrande ut över det evigt föränderliga, evigt oföränderliga havet. Det skiftade i grönt och jag tror jag vaknade till av ett stänk från en våg som slog upp och väckte liv i mig, väckte mig från min hypnos. Vägen hem tog ännu längre, vågorna gick högre och jag vågade inte köra för fort. När jag äntligen kom fram orkade jag inte ens bry mig om att försöka förtöja båten, jag körde den rakt upp på stranden och klev ur, bara något tiotal meter nedanför lekplatsen.

På natten drömde jag om hur jag och min fru åkte båt tillsammans, barnen var inte med så det kan aldrig ha hänt för jag har inget minne av att vi någonsin åkt båt ensamma. Hon tittade på mig från styrpulpeten och kastade en slängkyss. Sen tittade hon mot horisonten igen. Vi sa ingenting.

12: och på andra sidan havet

Till sist så har jag begått något jag faktiskt själv tycker är ett brott, en handling jag sörjer. Något oförlåtligt.

Det ligger en ny liten hög vid fotändan av pojkarnas viloplats. Döm mig inte för hårt men jag kunde inte lämna honom och jag kan inte stanna. Höstluften är sval och hög och jag förlorar mig själv allt oftare och jag vet att om jag väntar längre så kommer det inte att gå. Så geväret kom till pass till sist. Jag sköt honom medan han åt burkravioli, en av de allra sista och jag tror han dog omedelbart. Sen grävde jag gropen, virade in honom i en av våra strandfiltar och grävde igen. Nu är jag helt ensam. Det är en märklig känsla, obehaglig och befriande på samma gång.

Ändå vänder jag mig om efter honom när jag går från huset till stugan och tillbaka eller bara planlöst vandrar förbi de övervuxna trädgårdarna. En svart-vit skugga tycks följa i mina fotspår och det är nog det enda jag gjort de senaste månaderna som jag har dåligt samvete för. Samtidigt vilar pojkarnas hund nu vid deras fötter som han alltid gjorde. Jag kunde inte göra på något annat sätt. Försök förstå. Det är svårare för mig att förlåta mig själv, samtidigt har jag resonerat med mig själv om det här i veckor.

När jag hämtade honom hade det gått tre månader sedan den gamle hunden, hunden som var min, hade dött. Egentligen ville jag inte ha en ny hund men resten av familjen ville, saknade och önskade sig en. Vi hittade en valp så där trettio mil hemifrån, en bra bit att köra, inte minst från landet men jag råkade ju vara hemma. Så valpen blev bokad och jag körde ner och hämtade honom. En liten mestadels vit luddboll som fick krypa in i en transportbur och åka med hem först i några dagar innan vi tillsammans åkte upp till landet. En hund som från första stund blev älskad av barnen, de lekte oavbrutet och det var väl inte så konstigt att det blev som det blev. Jag slits mellan känslan av att ha begått ett oförlåtligt brott och att ha gjort det rätta och nödvändiga. Två totala motpoler som är sinsemellan oförenliga. Eller kanske är de inte det, kanske kan man begå oförlåtliga brott som är nödvändiga. Gjort är ändå gjort, gräsmattan där matskålen stod skiftar i brunrött och varje gång jag går in genom verandadörren påminns jag om vad jag gjort. Jag tar sällan den vägen in längre. Men slutet närmar sig nu, det känns allt mer påtagligt för mig. Jag kan inte ha fönstret öppet på natten längre, det blir för fuktigt och kallt på morgonen. Kaffet är på upphällningen och jag orkar inte längre bry mig om att försöka låtsas laga mat. Istället tar jag någon burk på måfå och äter den utan att egentligen fundera. Sen går jag, det är det enda jag kan göra. En dag går jag hela vägen bort till korsningen vid E4:an. På vägen utanför bensinstationen står två alpackor och tittar på mig. Först tror jag att jag hallucinerar igen innan jag minns att det faktiskt fanns en alpackauppfödare någon halvmil uppåt vägen. Antar att de gav sig ut på äventyr när elstängslet slutade fungera. Undrar om de överlever vintern. Kanske blir de ett nytt inslag i ekosystemet. På vägen tillbaka märker jag hur fåglarna plötsligt tystnar och jag känner hur något betraktar mig från skogen. Det går rysningar längs ryggraden på mig men jag är inte rädd, det är bara känslan av att vara sedd som är så ovan att jag närmast tycker att den är obehaglig. Något som jag inte kan se håller ögonen på mig när jag går längs vägen. Jag saktar farten en aning för att se vad som händer. Ingenting. Efter några minuter hör jag fågelljud igen och känslan försvinner. Vad det nu än var så är det borta. Och efter mig längs landsvägen följer en svart-vit skugga.

Alla färger skiftar. Den lilla lönnen på gården till röd-orange, björkar och aspar till gult. Jag håller i mig, försöker hålla emot svindeln som kommer när jag tänker på att faktiskt låta mig själv falla handlöst in i det som väntar. Jag bär ner allt mer saker till stugan vid havet. Orkar inte vara i huset längre, orkar inte se allt. Sjökortet och barometern är utkastade och ersatta av kortet på mig och pojkarna där vi sitter på stranden. När jag sover ligger det hos mig under kudden. Jag hoppas varje kväll att jag ska få drömma om dem igen som jag gjorde tidigare. Om deras skratt, deras solbruna kroppar. Kramarna. Pussarna. Om hur deras små hjärtan slog fort,fort, fort när jag höll dem som små. Men jag drömmer inte längre, inte alls. Sömnen är bara mörker och ännu mer tystnad, en dvala i väntan på något annat.

Det blir inte så mycket mer. Jag överlevde så andra måste ha gjort det också, andra som inte hade barn, andra som kanske visste hur de skulle hantera situationen. Jag önskar er lycka till, jag önskar er allt gott och att ni kan bygga en värld som är lite bättre än den som på något sätt dödade den vi hade. Kanske är ni redan därute, organiserar er och bygger nya samhällen. Men jag kommer inte att bli en del av dem. Sörj inte det, jag dog när sommaren började och slutade. Hösten kom tidigt och jag måste gå för här finns ingenting kvar för mig och nästan ingenting kvar av mig.

Så det här blir slutet. Jag har samlat ihop all medicin jag hittat i byn, alla paket med röda triangelvarningar på, jag kommer att ta dem tillsammans med så mycket sprit jag kan få i mig utan att må illa och sen lägga mig under ett täcke mellan pojkarna. Om ni hittar mig liggande där så gräv ner mig där jag ligger. Täcket är havsblått, blått som en dörren till ett hus på någon grekisk ö, och under det täcket vilar någon mellan sitt livs största kärlekar. Jag hoppas att jag inte vaknar. Hoppas med mig. Jag vet nu vad jag tänker säga innan jag somnar. “Förlåt att ni fick vänta, jag älskar er.”

Like what you read? Give n. a round of applause.

From a quick cheer to a standing ovation, clap to show how much you enjoyed this story.