Osynlig

Det har gått trettiosju år, fem månader och tolv dagar sedan du klev av färjan i Malmö. Då trodde du att du skulle frysa ihjäl, oktobervinden gick rakt igenom den tunna jackan och skjortan och sandaler var inte tillräckligt för att skydda mot väder och vind. Trettiosju år, fem månader och tolv dagar sedan du visade ditt pass och dina papper från din nya arbetsgivare och försökte förklara — med benägen hjälp från en jugoslav som pratade tyska — för passkontrollanterna vart du var på väg. Ett helt liv sedan. En vuxen mans liv sedan. Sedan tog du tåget till Stockholm tillsammans med alla de andra och började arbeta på fabriken som svarvare. Tusen och en nationalitet samsades på fabriken och med tiden träffade du någon, bildade familj, bytte jobb och skaffade en större lägenhet. Ryggen började krångla och du blev sjukskriven men höll på att förlora förståndet när du bara gick runt hemma. Missförstod läkarna och blanketterna men fick till slut ett arbete igen. Men så kom nittiotalet och du blev övertalig och fick sparken. Så nu är du här. Städar perronger för knappt några pengar alls, städar perronger och tittar på klockan och det enda du ser är att det har gått trettiosju år, fem månader och tolv dagar sen du kom till Sverige.

Dina barn ringer inte längre. Du har visserligen fått en mobiltelefon av den ene men även om du har den påslagen varje gång du går ut så ringer den aldrig. De har inte tid, har fullt upp med sitt. Din fru ligger begravd på Skogskyrkogården, cancer. Kanske var det cigaretterna som tog ut sin rätt, tjugo år efter att ni slutat, hon slutade andas den där sommaren när det regnade nästan hela augusti. Nu sitter du själv framför köksbordet varje morgon och tittar ut på gården utanför. För trettio år sedan, när ni flyttade hit, så var det fullt av barn där nere. Nu växer det gräs i sandlådan, en av gungorna har inget bildäck och cykelställen gapar tomma. Ibland byter du gardiner i köket, inte för att det behövs utan för att man ska.

Varje dag åker du till jobbet, hämtar din vagn och städar dina perronger. Ibland är det kvällar och nätter och det är som om du inte fanns. Varje dag ligger det nytt skräp där. Varje dag, varje kväll, varje natt drar du din vagn och tömmer korgarna, sopar perronggolvet, putsar rulltrapporna och glasrutorna i kuren. Ibland tänker du på Sisyfos, vagnen är din sten och även om perrongerna inte lutar så är det ändå som om du egentligen besteg ett berg. Ett berg av skräp, av gamla fimpar, bananskal, utspilld öl, gratistidningar och tomma systembolagskassar. Trettiosju år, fem månader och tolv dagar.

Ibland ringer någon av dina bröder eller systrar. De säger alla samma sak. Kom hem. Det är vår. Eller höst. Eller sommar. Ibland har det regnat, ibland har någon byggt ett nytt hus. Det finns alltid ett rum ledigt, ett rum som du kan bo i. Är det inte dags nu, undrar de. Du svarar undvikande, längtan finns där, längtan efter de gröna bergen i april, längtan efter lukten av havet en höstdag. Men det är längtan efter ett land som existerade för trettiosju år, fem månader och tolv dagar sedan. Det är inte ditt land längre. Du längtar hem men till ett hem som inte längre finns och ibland när du sitter i skinnsoffan på kvällarna och väntar på att klockan ska bli så mycket att du ska kunna gå och lägga dig i sängen, när TV:n skvalar på någon kanal som visar människor som är mycket yngre än du och som du inte förstår dig på, så undrar du varför du egentligen fortsätter.

Och så går du och lägger dig och ligger på sängen med kläderna på och tittar rakt upp i taket. Ryggen värker, armarna värker, axlarna molar. Ingenting hjälper. Sjukgymnasten skickar kallelser ibland men du bryr dig inte ens om att svara på dem. Vad skulle det tjäna till? Har det inte hjälpt hittills så finns det ingen anledning att fortsätta. Du ligger på sängen och stirrar i taket och bilderna snurrar i huvudet på dig, allting är närvarande samtidigt. Din äldsta dotter som gråter när hennes cykel blivit förstörd. Din son som skriker att du inte förstår någonting. Din fru som kramar din hand så hårt hon kan strax innan hon slutar andas och du ser hennes ögon framför dig när hon försvinner, när de där små, små rörelserna i huden avstannar och hon förvandlas till ett tomt skal. I den sekunden upphör du att existera.

En del dagar känns det som om ensamheten ska ta livet av dig, som om trycket från avsaknaden av mänsklig kontakt ska krossa dig lika lätt som havet krossar en ubåt som råkat sjunka för djupt. Stegen längs vägen till tunnelbanan känns så tunga att du bara vill sätta dig ner vid sidan av vägen, på en av de där parkbänkarna som numera är nästan övervuxna. Du vill böja knäna och ge upp. Men du kan inte. Du fortsätter gå, ett steg i taget trots att varje steg är en plåga.

Det har gått trettiosju år, fem månader och tolv dagar och du drar din vagn längs perrongen på Medborgarplatsen en fredagskväll och tömmer dina korgar och sopar upp dina fimpar och tågen kommer och går och människor går på och går av och de tittar inte ens på dig. Och då, just då, vill du knuffa ner vagnen på spåret och skrika att du är en människa också. Skrika åt dem att du faktiskt finns, att du tänker och känner och att du längtar efter att någon ska stryka dig över kinden och säga att du har de vackraste bruna ögon som de någonsin sett. Men det gör du inte. Du förblir tyst och drar din vagn och städar din station och sen åker du till Slussen och gör samma sak en gång till. I morgon har det gått trettiosju år, fyra månader och tretton dagar och du tänker när du ligger i sängen, innan de fluorescerande siffrorna på klockradion slår över från 11:59 till 00:00 att i morgon kanske de ringer. I morgon kanske någon ler och säger någonting. I morgon.

Show your support

Clapping shows how much you appreciated n.’s story.