Under våra fötter[SWEDISH]

I have to try to get back writing in Swedish again but it’s so hard, harder than I can explain really. This might sound weird but I guess it’s easier för me to allow myself to just tell any story when I can use a language which is not wholly (or even partly to any great degree) my own. The voice, if we can call it such, that I have when writing in english feels very different from the Swedish one and it is frustrating and — admittedly — actually painful. Anyway. We ended up with an extremely mundane plot idea here; a story about someone who lives alone, hears the stairs creaking and starts noticing that things go missing. I have a hard time sticking to shit like that so I ended up with this. I’m not very happy with it, in fact it’s probably the one I’m the least happy with in a long time, but even those have value — right? Right. So here it is for those of you that are able to read it.

Under biltunneln ligger gångarna i lager ovanpå varandra, en del upplysta, ventilerade, byggda för människor att gå och stå i. Tak och väggar klädda med rör, de flesta fyllda med ledningar. Hon vet för hon har tittat efter. De flesta av de här platserna är välkända, patrullerade nattetid av väktare eller polis som kontroller, letar och avhyser. Hon har sovit på många sådana platser genom åren. Och andra också, de oanvända evakueringstrapporna i 70-talshusen där belysningen gjorde det näst intill omöjligt att somna. Ovanpå metallnät i vindsutrymmen. Det finns alltid platser som är utom syn- och hörhåll för andra. Åtminstone för en stund. Det är sällan det varar, ryktena går, tipsen sprider sig, någon syns för tydligt och så byts koder och lås eller så hyr man in bevakning utan att fundera över vilka konsekvenserna blir. Visst finns det härbärgen men efter åratal på gatan har hon lärt sig att riskerna alltid är störst där. För bråk, för att bli av med någon av de få saker hon fortfarande äger, för de där situationerna när allting i henne skriker rakt ut och hon faller handlöst ner i den totala självdestruktiviteten igen.
Det är på härbärgena hon har krossat handfat för att få något att skära upp handlederna med, där hon hoppat ut genom fönster på tredje våningen, försökt hänga sig i sina egna kläder. Hon undviker dem nu av ren självbevarelsedrift, den lilla hon har kvar.
Istället har hon blivit bra på att leta och lyssna, att känna på alla dörrar och luckor, att gå samma sträckor gång på gång för att se om det är något som hon missat, något som kan ge henne en smula trygghet. Hon går ändå förbi samma platser hela tiden, på jakt efter en burk eller en flaska, något användbart som någon tappad eller någon som av en händelse råkar se henne och sticka till henne några kronor. Inte för att hon tigger, hon tigger inte för hon förstod för länge sedan att hon inte har något att hämta. Ändå händer det ibland och hon förstår aldrig riktigt varför.

Så hennes upptäckt kanske kan uppfattas som en ren slump men egentligen är det hundratals, kanske tusentals, timmars letande som lett henne hit. Till en varm mörk plats mitt i stadens eget vindlande nervsystem. En plats som är stor nog för henne och inte mycket mer och dit vägen är stängd för de andra som konkurrerar om värmen och utrymmet. De är inte farliga, det är inte det som är problemet. De är högljudda, de missbrukar, de är måltavlor och hon vill inte vara en måltavla. Hon vill vara osynlig och ligga i mörkret utan att frysa och tvinna sitt hår mellan fingrarna tills hon somnar.

För att komma ner hit måste man veta att det finns en lucka som leder till underhållspanelen för ventilationssystemet för biltunneln. Och att den luckan ligger på en innergård, inne på den del som disponeras av ett dagis. Ner genom luckan men inte till höger mot ventilationssystemet utan till vänster så kan man flytta på en bit av golvet och klättra ner i en ventilationstrumma med inbyggd stege. Längst ner får man krypa, luften smakar avgaser och händerna blir svarta. Hon måste ha krupit den vägen hundratalet gånger nu och det spelar ingen roll, antingen så smutsas den ner snabbare än hon hinner slita bort det eller så är smutsen så djupt rotad att hon aldrig kommer att bli av med den. Det spelar ingen roll, 60 meter i smutsen och mörkret och sen genom ett galler och där finns ett hålrum där luften är unken men åtminstone ren och där det är torrt och varmt och mörkt. Det finns en metalltrappa som leder upp till en dörr men den är låst och alldeles för tung och tjock för att hon ska ge sig på den. Dessutom har den knappast öppnats sen den sattes dit. Hon har suttit och lyssnat vid den, vaksamt, i timtal. Här nere kan hon inte fly enkelt och det är hennes värsta skräck, att bli fångad utan flyktväg, att hamna i en av de där situationerna igen där hon måste blunda och låta naglarna gräva sig in i handflatorna för att orka fortsätta andas.
Men dörren är tyst. På andra sidan finns någonting men det verkar inte användas, i alla fall inte ofta nog för att det ska märkas. Ändå är hon försiktig. Hon tar sig inte ner till sitt gömställe förrän så sent som möjligt. På helgerna väntar hon tills efter två på natten. Då får hon bara vila en stund men även en stund i ensam säkerhet är bättre än ingenting och de andra dagarna kan hon sova flera timmar, vaggad till sömns av sitt hårtvinnande och bruset från trafik och luftkonditionering.

Innan hon lägger sig försöker hon alltid göra rent händerna, hur lite pengar hon än har så köper hon — eller stjäl när hon måste — paket med våtservetter. Sådana där man använder till barn. De luktar inte som andra våtservetter, inte citron och rengöringsmedel, utan trygghet och något dovt, oklart. När händerna är rena letar sig fingrarna in bland lockarna, reder ut tovor och tvinnar, tvinnar medan hon tänker på hur hon brukade gunga högt, så högt det bara gick. Hon och hennes bror brukade låtsas att de flög flygplan, spitfire tyckte han att det skulle vara, spitfire över Engelska kanalen och hon höll med och de gungade högt och kedjorna liksom snurrade sig av kraften så att däcken började kränga lite och de sköt ner alla de tyska planen varje gång.

Egentligen vet hon inte riktigt vad det är som väcker henne. Hon brukar sova tungt den första timmen, tungt och drömlöst. Någonting känns annorlunda, någonting i luften. Hon ligger alldeles blick stilla och lyssnar. Det luktar annorlunda, lite som ozon efter ett åskväder. Efter en stund vågar hon sig upp på huk och famlar i mörkret efter sina saker. Ljudet hon hör tror hon först kommer från en påse som hon råkat komma åt men efter bara någon sekund hörs det igen. Uppifrån. Från trappan. Det är inte ett tungt ljud alls, ett frasande mer men det spelar ingen som helst roll just nu. Något eller någon är däruppe och hon blundar så hårt hon kan och väntar. Hon försöker mäta tiden i mörkret, mäta tiden under ögonlocken och hon räknar sina andetag, räknar tusental, räknar och hoppas att det bara ska vara en slump, kanske lite skräp. Kanske ingenting. Kanske bara en episod, de där hon brukade ha och som läkaren sa var ingenting att bry sig om och att hon inte skulle oroa sig utan bara ta det lugnt och varva ner lite istället. På den tiden som hon inte tänker på numera för att det ändå inte tjänar någonting till. En sån episod.

Då och då hör hon något eller tror sig höra något men även om det först verkar komma närmare så avlägsnar det sig snart igen och till slut blir det helt tyst. Hon väntar så länge hon klarar av att hålla kroppen i schack, hennes armar och ben skakar av uppdämd ansträngning när hon börjar röra på sig och utan att bry sig om att samla ihop allt ger sig iväg, upp och ut, hon kravlar så fort det går och klättrar så snabbt att det slamrar när hon råkar missa ett fotsteg och sparkar rakt in i plåten istället. När hon väl kommer ut på innergården är det beckmörkt och iskallt och hon tar sig ut på gatan och småspringer utan att vara riktigt klar över vart hon är på väg egentligen.

Efter en vecka på flykt saknar hon alternativ. Sju nätter har passerat, sju kalla nätter där hon gått och gått och sen försökt sova på bänkar och bussar, blivit väckt och bryskt bortföst. Sju nätter då hon saknat saker som blivit kvar därnere men ändå inte vågat riskera att ge sig ner. Men nöden har ingen lag. Till slut måste hon ge med sig och på darrande ben försöka återvända. Den här gången är hon långsam och tyst. Efter varje rörelse väntar hon för att se om något är annorlunda, om någon är längre fram i mörkret. Men inget hörs och till slut är hon tillbaka i det hon under så många nätter betraktat som sitt hem. Det finns ingen där men allt det hon lämnade efter sig är borta. Desperat letar hon i alla hörn och till slut hela vägen uppför trappan. I ljuset från tändarlågan ser hon att låset i dörren är bytt, ett nytt säkerhetslås som blivit vanligare och vanligare på sista tiden. Det ska vara omöjligt att öppna sägs det. Men hon har inget intresse av att öppna dörren, inget alls. Hon låter tändaren slockna och lutar sig med ryggen mot dörren och tårarna rinner nerför hennes kinder när hon inser att hon inte kan återvända hit igen. De har upptäckt att någon hittat hit och även om de trodde att hon kom en annan väg så spelar det ingen roll, det är bara en tidsfråga innan de kontrollerar platsen igen.
Sakerna spelar ingen roll längre. Det var länge sedan saker egentligen slutade spela någon roll för henne. En ring som försvann för några år sedan, ett kort på ett barn som inte var hennes som revs i småbitar av någon som trodde att det skulle göra henne mer medgörlig. Det som finns kvar är bara saker som hon kan ersätta. Men den trygghet hon hade här kan inte ersättas och hon gråter eftersom det känns som det är sista gången hon kommer att få somna och höra sin bror tjuta av förtjusning när gungan rycker till efter den korta tiondels sekunden av tyngdlöshet högst upp, där suget i magen aldrig ville ta slut. Hon gråter som hon inte gråtit på länge, inte längre tyst utan högljutt och tröstlöst och gungar fram och tillbaka i mörkret för sig själv.

När tårarna torkat ger hon sig av utan att se sig om, hon bryr sig inte om smutsen eller ljudet längre, hon låter luckan på innergården vara öppen och hon går och går. Morgonen kommer och måsarna sveper över henne när hon korsar torget där varustånden ännu inte ställts upp så letar hon inte längre efter några möjligheter. Istället kryper hon upp bakom en av pelarna på huset med den stora trappan. Försiktigt smyger sig hennes ena hand upp i håret och tvinnar en lock medan hon sitter där med stängda ögon utan att se något alls och runt henne vaknar staden utan att se henne heller.

Show your support

Clapping shows how much you appreciated n.’s story.