Att rösta med en kula — om patriotism och politik

Jag är en svensk patriot, och jag vill berätta för er hur mina tankar går innan jag tar på mig kavajen och går till valurnan på söndag. Det här är en text om fosterlandskärlek och om förändringens pris.

Niklas Wistedt
Sep 7, 2018 · 3 min read

När jag gjorde värnplikten berättade mina befäl om en tidigare soldat som skjutit sig i foten med en “lösplugg”, dvs. en kula gjord av trä. När man skjuter lösa skott skruvar man först fast en anordning längst ut på automatkarbinens pipa. “Lösskjutningsanordningen” pulveriserar träkulorna när man avfyrar dem, och gör därmed skotten ofarliga. Syftet är att kunna öva strid soldat mot soldat utan att någon blir skadad.

Killen i fråga var ute efter en frisedel, för han hade ledsnat på att göra lumpen, och hade därför beslutat att självstympa sig. I syfte att stympa sig själv så lindrigt som möjligt valde han att skjuta sig med en lösplugg istället för med en riktig kula, dock utan lösskjutningsanordning på vapnet. Således splittrades träkulan istället i hans fot, vilket fick ödesdigra konsekvenser och läkarna tvingades amputera. Ett dyrt pris för en frisedel, och ironiskt nog hade skadorna fått betydligt lindrigare konsekvenser om han skjutit sig i foten med en helmantlad, riktig kula.

Sverigedemokratins rimlighet

Vissa inleder varje harang om Sverigedemokraternas framgångar med att “jag kan inte förstå hur någon kan rösta på SD”, som om det inte fanns ett förståeligt resonemang bakom ett sådant beslut. Men att rösta på SD är logiskt, och ur något perspektiv rimligt. Att göra lumpen tar tid, är frustrerande och jobbigt. Det är därför logiskt och ur något perspektiv rimligt att försöka slippa värnplikten, men till vilket pris som helst?

Jag är den perfekta tilltänkta väljaren för Sverigedemokraterna:

  • Ungefär medelålders man
  • Hyfsat pursvensk (mina mest exotiska gener torde vara några droppar vallonblod från morsans sida)
  • Patriotiskt lagd, med en vurm för det svulstigt storsvenska såväl som det pittoreskt traditionella (tänk från slaget vid Poltava till röda stugor med vita knutar)
  • Nationalist, i meningen att jag tycker nationen är en relevant gemensam nämnare att bygga ett samhälle på
  • För att inte göra listan för lång, så även allt det där andra med hårdare straff, ilska över misslyckad integration, irritation över besynnerlig identitetspolitik, misstänksamhet mot både politiker och journalister, etc.

Givet ovanstående hade det varit enkelt för mig att dra slutsatsen att en röst på Sverigedemokraterna skulle vara ett fullt rimligt beslut. Men som jag ser det är en röst på SD inte enbart att skjuta sig i foten – det är att skjuta sig i foten med en träkula. Konsekvenserna är inte bara allvarliga, utan också svåra att förutspå. Att få de traditionella partierna att förändra sin politik tar tid, är frustrerande och jobbigt— ungefär som att göra lumpen, men det är min övertygelse att det är rätt sak att göra.

I Kungsträdgården står statyn över vår störste soldatkonung och pekar österut mot landets arvsfiende.

…och orimlighet

Svenskheten (och jag är till skillnad från vänstern övertygad om att det finns något som kan kallas svenskhet) är inte illvillig. Sverigedemokraterna, däremot, är ett parti som tycks närmast kroniskt illvilligt. Jimmie Åkesson är skicklig på att dölja det, och få partiet att framstå som någon sorts patriotiska sossar, men tillräckligt ofta för att påvisa en trend sipprar illviljan igenom när hans löjtnanter visar sin rätta natur i sociala medier (eller i mer privata sammanhang). Medier skall tystas, politiska motståndare hängas, och tydligen skall nu även regeringskansliet “riggas”. Kanske tydligast är illviljan när partiets representanter gång efter annan ertappas med handen i den ryska syltburken. Det går så långt att man i vissa fall uttrycker önskan om en rysk invasion — vilket pris som helst är tydligen värt att betala för att bli av med invandrarna. Snacka om träkula i foten.

I Kungsträdgården står statyn över vår störste soldatkonung och pekar österut mot landets arvsfiende. En påminnelse om vaksamhet och orubblig beredskap. Är det då inte ett ödets ironi att samma personer som för tjugo år sedan stod där och heilade nu är beredda att sträcka ut samma händer till Kreml?

Konsekvenserna av en röst på Sverigedemokraterna är som sagt allvarliga, och svåra att se vidderna av, men de är också svåra (eller omöjliga) att återkalla. Varken Kreml eller Quisling erbjuder någon ångerrätt.

På söndag är det val. Jag tänker rösta. Men inte med en träkula.

Niklas Wistedt

Written by

Geek culture and adventure art. Some stories are in Swedish. More maps, art and world-building at https://www.wistedt.net

Welcome to a place where words matter. On Medium, smart voices and original ideas take center stage - with no ads in sight. Watch
Follow all the topics you care about, and we’ll deliver the best stories for you to your homepage and inbox. Explore
Get unlimited access to the best stories on Medium — and support writers while you’re at it. Just $5/month. Upgrade