Nils. 

NEW YORK. Utrikeskorrespondenten Nils Horner blev 51 år. För sina lyssnare var han den inlevelsefulla rösten från några av världens mest konfliktfyllda platser. Den lågmälda, hyllade reportern var också en mytomspunnen förebild bland andra journalister.

”Horner kan hinna till kvartifem. Det kan gå.” Senare, några minuter före sändning: ”VI HAR HORNER PÅ PLATS.” Producenten unnar sig nästan ett leende. Satelliten har fått kontakt. Studioteknikerna drar långsamt upp reglagen. Programledaren sätter på sig hörlurarna. Genom jouren, som Sveriges Radios Ekoredaktions själva livmoder kallas, sprider sig en stilla triumf. Självklart är Nils på plats. Varför skulle han inte vara det? Han är ju bäst. Först. Han är Nils Horner. Med allt som är fel på världen — och det är mycket som är fel — så blir det aningen mer rätt när Nils till slut kommer fram.

Jag kan varje andetag och varje replik i den här scenen, för jag har sett den utspelas så många gånger, som andäktig spoling på radion. Och Sverige lyssnar. Nils är som sjörapporten, som pålitligt kan förklara allt utom semestervädret. Utan den är man hjälplös. Man räknar alltid med den. ”Han låter så behaglig på rösten”, brukar min mamma säga, innan hon upplyser mig om var Nils är någonstans i världen. För hemma på Gärdet står radion nästan alltid på. Nils är hennes kompis, trots att de aldrig träffats.

Var var han inte någonstans? Mitt första möte med Nils, när jag var spolingen på radion, var när han sommarvikarierade som producent på P1. De flesta ordinarie medarbetare hade checkat ut, så det var Nils och ett gäng sommarvikarier kvar. Detta utgjorde Nils uppfattning om semester. Efter ett år på fältet i katastrofer, krig och fattigdom valde han självmant att tillbringa en månad med lite långtidsarbetslöshet, maxtaxa och sjukskrivningar. Det kanske var exotiskt för honom. Han försökte dock klämma in ett och annat om världen utanför Sverige. En särskilt minnesvärd instruktion från Nils lydde: ”Kan du göra tre minuter på alla de värsta diktatorerna i Afrika genom historien och vad som är problemet.” Att sändas en timme senare. Oceaner av tid, för Nils Horner.

Det är en av många saker jag brukade retsamt påminna honom om när vi senare kom att ses någonstans ute i världen. Hans lägenhet på Upper West Side var ett långsiktigt renoveringsprojekt, liksom en svårväxlad Mercedes från sjuttiotalet som han snällt körde mig i till Ikea som ett litet söndagsnöje, när vi ägnade en stor del av färden åt att tjafsa om huruvida den var bajsbrun eller som Nils föredrog att kalla det: konjaksfärgad. Han var noga med nyanser.

Men han var sällan i New York, och desto oftare där det var som allra värst: Han var i Afghanistan 2001 när talibanerna föll, han rapporterade om tsunamim 2004 och Fukushima-olyckan i Japan 2011. Ibland körde han morgoneko från ett ställe och lunchekot någon annanstans ifrån. Han gillade också att ta över en hel Studio Ett-sändning själv och bara köra live, med en enda mikrofon och ett förnöjt småleende när Stockholm började räkna ner sekunderna till sändning.

”Rum 225, har just checkat in.” Så lydde ett meddelande i Karachi 2007, efter att jag fastnat i kravaller och sedan kommit lite för nära en bombattack mot Benazir Bhutto med hundratals döda och skadade. Jag hade precis tagit beslutet att tillbringa resten av livet med att se på teveserier i sängen, men det ville Nils inte höra talas om, och krävde istället att jag genast skulle vända tillbaka till platsen. Efter att ha snubblat och bökat mig fram bland folk såg jag honom. I en krispig vit skjorta stod han under ett träd och riggade upp sin bärbara satellit på motorhuven på en tillbucklad bil. Han var helt lugn, på det vis som bara riktiga proffs med lång erfarenhet och stor kunskap kan vara i komplett kaos.

Han bedrev utrikesjournalistik på sitt eget unika vis och han gillade att röra sig snabbt. I en liten ziplock-påse låg buntar med sim-kort för varje land, som han pillade ut och in i telefonerna innan planet hade landat. Han hade de bästa fixarna och översättarna överallt. En av dem, som jobbat med Nils i tio år, mailade mig just och skrev han kan inte sluta gråta idag. Nils samarbetade också ofta med kvinnor, för att få tillgång till båda halvor av befolkningen i konservativa länder. Han kunde radiokonsten att berätta i bilder, med mycket ljud och alltid hellre med dem som hade något viktigt att säga än pratsjuka byråkrater. Dem avbröt han gärna milt och bad dem tala så att någon kunde förstå.

Nils var allt det bästa av en hårdför utrikeskorrespondent men inget av det sämsta. En brittisk gentleman av den gamla skolan som höll stilen och aldrig tyckte att det fanns anledning att vara oartig eller att inte dela med sig till kollegor. Men han ville aldrig att storyn skulle handla om honom och vägrade konsekvent att bekräfta sina mest vansinniga bedrifter. Det gjorde att mytbildningen om honom på radion växte sig ännu större. Diskreta vadslagningar och historier flöt runt om hur många koppar te han tvingats dricka med gränsvakterna den här gången, i sin sedvanligt tålmodiga väntan på att få passera en stängd gräns någonstans. Eller om när han rapporterade inifrån Burma när inga västerländska journalister släpptes in, efter att ha fyllt i en visumansökan som “Nils Horner. Yrke: Folksskolärare. Hemvist: Borås”. Med ett brinnande intresse för burmesisk porslinsmålning.

Min favorit är kanske ändå den om när alla världens journalister satt fast i Kuwait inför invasionen av Irak 2003. Nils gick helt sonika till en hyrbilsfirma och kvitterade ut en liten bil. Han ville ju gärna upptäcka Kuwaits turistattraktioner. Sen packade han baksätet fullt med konserver och brände upp till Bagdad, lagom tid för att kunna vinka till de amerikanska marktrupperna. Jag har alltid undrat vart den där bilen tog vägen. Och hur snacket gick på Sveriges Radios ekonomiavdelning när hyrbilsnotan landade. Sånt ville Nils sällan prata om. De finaste historierna var istället de han gav sina lyssnare, och de handlade aldrig om honom.

Jag blev med tiden en aning besatt av att förstå hur han kunde dyka upp i den där krispiga skjortan överallt, ibland med en elegant skrynklad linnekavaj över. I synnerhet som han avböjt Sveriges Radios erbjudande om att ha en fast bostad någonstans i Sydostasien, eftersom han trivdes bäst med att ständigt vara i fält. Han kostade på sig några omgångar kemtvätt där det fanns tillgängligt, förklarade han helt lugnt som förklaring till skjortorna. Man måste ju visa lite hyfs inför dem man intervjuar. I Afghanistan en gång försökte jag göra ett undersökande reportage om vad han egentligen bar runt på i sin lilla resväska. Han visade glatt upp sina radiomanicker, där några var tejpade och såg ut att tillhöra Oppfinnar-Jocke. Med särskild stolthet demonstrerade Nils en liten tallrik som han införskaffat i Japan. Den gick att fälla ut från till att bli en slags djup skål. Vikten av att kunna äta frukostflingor med lite värdighet där inga tallrikar finns, förklarade Nils.

Efter sändning den där gången i Karachi 2007 åkte vi bara runt runt i stan, i den buckliga bilen. Jag argumenterade för att allt var meningslöst och att vi genast skulle flyga därifrån. Nils höll mig i handen och sade inte så mycket. För honom var det helt otänkbart att åka därifrån. Jag ska hitta något trevligt ställe som vi kan äta middag på ikväll, sade han lite tyst efter en stund. Och det gjorde han. Han var en röst för miljoner på deadline, som sällan ens darrade. Men han försökte också hitta det det allra vackra och härligaste i livet, som en kontrast till allt det andra.

Som ett krig med tusentals dödsoffer och ett Afghanistan som allt snabbare skruvar sig ner i en nattsvart spiral. Som risken för en journalist att bli nerskjuten på en öppen gata i Kabuls diplomatkvarter. Där det snöade igår och vintern motade tillbaka våren ytterligare några veckor. Där barrikader, sandsäckar och taggtråd skymmer husen, och beväpnade vakter står bakom nästan varje port. Rent hyptotetiskt fanns förstås en sådan risk, trots att det kanske var den sista risken på en lång lista som vilken Afghanistan-reporter som helst hade räknat upp. Att Nils Horner mördades där är omöjligt att begripa. Han, som var den bäste av de bästa, som alltid var försiktig, skarp, ödmjuk och generös.

Något litet blir säkert kul igen, så småningom. Med sin underfundiga humor, utsökta sinne för det absurda och förmåga att hitta ljuset där det är som mörkast hade Nils kanske kunnat komma på något redan nu.

En sak han särskilt uppskattade, och som han vidarebefordrade till mig ibland, var de mass-mail som går att skicka internt till samtliga radiomedarbetare. Ett akut meddelande om att kopieringsapparaten var trasig, att någon inte diskat kaffekopparna, eller att någon fått sin smörgås uppäten ur kylen, brukade storligen roa Nils när de dök upp via hans satellitmodem där han satt i en grotta någonstans. Då var han en del av både den lilla och den stora världen samtidigt.

För självklart var Nils på plats. Varför skulle han inte vara det?