Det handlar om makt

Den sedvanliga bilden av vackert norrländskt vemod. Foto: Roland Sedholm

”Missenträskdebatten” har blommat ut på sociala media med Aftonbladets kulturskribent Jack Hildéns kolonialt doftande skriverier om Norrland, en historia som vi fått berättad för oss allt för många gånger. Det finns till och med barnböcker som beskriver det obekväma mötet mellan storstad och landsbygd. Linnea Sjödin bemöter texten på kultwatch.se genom att problematisera texten och ge röst till ett Norrland som osynliggörs och förminskas i skuggan av storstäderna. Hon bemöts i sin tur av Gustav Borsgård, på Aftonbladet, som uttrycker uppfattningen att Sjödin gått får hårt åt Hildén och att kolonial kritik från vita välmående norrlänningar är överspelat. Som vit, välmående man från Boden har han ett annat perspektiv och tycker att Hildén också borde få uttrycka sitt eget perspektiv.

Jag har också mitt perspektiv, som svensk same uppvuxen i Norrland med en fot i fjällen (Tärnaby) och en fot längst Norrlands kust (Piteå). Min hy är vit och jag är man men tar jag på mig en kolt eller börjar prata om samisk kultur blir jag rasifierad. Skulle jag lära mig att tala sydsamiska, det språk som mina förfäder inte ville föra vidare till sina barn för att det ”[…] inte fanns någon framtid för samiskan i Sverige” skulle människor exotifiera mig. Jag är en hybrid mellan två världar, ett koloniserat Sápmi och ett underkuvat Norrland. Detta kombinerat med fyra år av sociologiska studier leder mig till en slutsats som Borsgård inte riktigt förmår att greppa: Det handlar om makt.

Problemet är att när Hildén skriver en artikel av detta slag i en av Sveriges största tidningar är att han har en maktposition. Bara genom att nå ut till så många och genom att tillhöra majoritetssamhällets skribent-elit, baserad i landets huvudstad, gör att Hildén har mer makt att påverka bilden av Norrland än den absoluta majoriteten av Norrlands befolkning, vit eller inte vit. De senaste åren har vi upplevt en allt starkare centralisering med nedlagda nyhetskontor, nedlagda myndigheter och nedlagd samhällsservice. Där jag har mina rötter tog man bort landlinan för telefoni utan att säkerställa mobiltäckningen, något som resulterat i att man har tur om man får en signal. Så klart, det finns ett rum där man, om man sitter riktigt stilla, kan få upp emot tre prickars täckning om man har Telia, helt perfekt för nödsamtal! Nu ska det sista lokala bankkontoret också läggas ner vilket ger 15 mil till närmsta bankservice. Vem berättar dessa människors historia för resten av landet?

Min 79 år gamla morfar tvingas hela vintern ta vatten från sjön, då 2014 års värmebölja slog ut brunnarna. Sjön hotas av Gruvprojektet Rönnbäck. Foto: Oscar Sedholm

Det är inte en annan diskussion att den skrivande allt för ofta är en kulturarbetare från Stockholm! Vi lever i en landsända som osynliggörs, nedtystas och nedgraderas. I detta fall handlar inte kolonisering om etnicitet, utan om klass, detta ord som så få vågar ta i sin mun idag. Norrlands befolkning ses som en andra klassens medborgare. Det såg vi när Norrland år 2013 fick 3,4 % av infrastrukturbudgeten, trots att vi utgör över halva Sveriges yta och har ett skriande behov av infrastruktur. Att Piteå och Skellefteå helt saknar persontrafik på järnväg är skandalöst.

Detta koloniala förtryck är inte något nytt, vilket även Borsgård lyckats identifiera, men det är också intrikat sammankopplat med felaktiga skriverier från Stockholmska kulturarbetare. Det handlar om makten att definiera verkligheten och beskriva problematik, detta som är grunden för politiskt förändringsarbete, grunden för att påverka den politiska dagordningen. Att då rycka på axlarna och hävda någon typ av samvetsfrihet för okunniga kulturarbetare, att alla är berättigade sin åsikt, är att visa fullkomlig oförståelse för hur samhällets olika delar hänger ihop med varandra. Makt i dessa olika former och med dessa olika mönster klistrar ihop samhället, vilket begränsar eller möjliggör olika individers möjligheter här i livet på ett avgörande sätt.

Idag lider Norrland av ett antal olika stora problem som sammanfaller med klassisk kolonisering: Urbanisering, destruktiv exploatering, brain-drain, snedvridna beskattningssystem, media-skugga, bristfällig infrastruktur och bristfällig välfärd. Det är strukturella problem som byggts av en lång tid av assymetriska maktförhållanden mellan nord och syd. Man har till och med mörkat hur det gick till när Norrland och Sápmi skulle bli svenskt, hur koloniseringen skedde. Istället beskrivs Norrland och Sápmi vanligtvis som en död zon där inget av värde har hänt förrän industriella revolutionen. Hade vi varit en del av Norge hade vi i alla fall fått ersättning för vattenkraftsintrången.

Med allt detta i ryggsäcken vill jag säga det här: Nej, det är inte en struntsak att kulturarbetare åker ut till Norrland och utövar landsbygdssafari. Journalister får jättegärna komma norrut och gestalta vår värld men vi behöver en journalistik som vidgar perspektivet och problematiserar förhållandena i det här landet. Norrland behöver fler Linnea Sjödin, Po Tidholm och Arne Müller och färre Jack Hildén.

Gustav Borsgård, det handlar om makt, även om du inte vill tala om det.