“Prövningens stund” — predikan på första söndagen i fastan, 5 mars 2017

Det här var min sista predikan på Morö Backe kyrka — kanske inte någonsin men sista i den tjänst jag nu lämnat. Utgångspunkt var främst den korta evangelietexten ur Markus 1:12–13.

Anden drev honom ut i öknen, och han var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom.

Hur känner man igen en god gemenskap? Vad är det verkliga lackmustestet på hur det står till i en relation, eller hur stämningen är i en grupp? Jag skulle vilja påstå att ett av de främsta tecknen är hur man löser sina konflikter. Det är lätt att tycka att en grupp man möter verkar ha det så bra. Man trivs med varandra, skojar och skrattar. Det krävs lite mer för att komma under ytan och börja ana vilka som verkligen trivs, och vilka som bara spelar. Vilka som blir förminskade av gemenskapen, och vilka det är som växer. Blir man lyssnad på? Tas alla på allvar? Och när konflikter kommer, vågar vi ta itu med dem? Vågar vi ta tjuren vid hornen och jobba med de tuffa frågorna?

Vågar vi, med andra ord, lyssna på andens kallelse att gå ut i öknen? Det här tycker jag är så oerhört spännande i evangelierna. Att det inte är någon ond kraft som leder Jesus ut i ödemarken för att sättas på prov av Satan. ”Anden drev honom ut i öknen” står det. Naturligtvis är hans 40 dagar i öknen en parallell till Israels folks 40 år i öknen efter befrielsen från egypten. Och det spännande utmaningen här är att fundera över vilka prövningar som inte bara drabbar oss, utan som vi kallas till. Hur anden faktiskt leder oss ut i öknen.

Kyrkofadern Origenes, som levde på 200-talet, använde bilden av Israels tid i öknen som en bild för vår resa till Gud. Vi kallas ut ur Egypten, ”köttgrytornas land”, alltså det liv där vi låter lust och begär och impulser leda oss, och befrias till ett mognare liv. Men det livet är inte lätt, utan vi går ut på okänd mark. Vi vet inte exakt vart vi är på väg, men målet är friheten. Den inre frihet som uppstår när vi lär oss urskiljningens konst, att skilja på gott och ont. Origenes tänker sig att det ska leda till en större mognad, där vi befrias från våra själviska och ängsliga vanor, och får en klarare blick för vår värld. För Origenes verkar det också finnas ett slags inträdande i det förlovade landet.

Men jag tänker att hur än vi mognar och växer i tro och liv så är vi på sätt och vis kallade att hela tiden befinna oss i öknen. Med andra ord: Vi är i dopet kallade att ställa oss där Jesus står. Och Jesus står mitt i världens kaos och utsatthet. Varken Gud eller livet låter sig slutgiltigt definieras. Vi lever alltid med en osäkerhet, ett trevande i mörkret efter sanningen. Ju djupare vi går in i mörkret desto mer oklart blir det. Men i insikten om att vi aldrig kommer kunna förstå eller styra över hur Gud är – där finns också upplysning.

Mitt i det osäkra, i det trevande, mitt i konflikter och osäkerhet – dit kallar Jesus oss. Och där har han gått före. Jesus drivs ut i öknen, sätts på prov. Och består provet. Jesus söker upp de sjuka, de utstötta, de som ingen annan räknar med – och bjuder in sig själv. Jesus är trogen, ända in till döden på korset. Trogen sitt uppdrag att gå längst ner i skapelsen.

Det är lätt för oss människor att försöka undvika öknen. Att sky det obekväma och prövande. Att söka sig bort från det osäkra och otydliga till det som är tillrättalagt. Och därför tänker jag att fastetiden finns där som en påminnelse för oss om att vi faktiskt är kallade till öknen. Inte att allt i livet ska vara öken. Vi kan med glädje och tacksamhet få ta emot Guds goda varje dag – vila, gemenskap, sång, glädje, dans, god mat. Men vi är kallade ut i det osäkra och odefinierade. Kallade att ta tjuren vid hornen, möta konflikter, inkludera dem som inte räknas med och bjuda in. Kallade att mogna och växa och lära. Kallade att gå den svåra vägen – och räkna med att falla ibland. Snubbla, och resa oss igen. Med hans hjälp.
Det finns inte färdiga svar – men det finns någon som går med oss i varje steg. Och är det någon befrielse vi verkligen kan få uppleva så är det väl den – att få ana hur Jesus går med mig rakt genom allt det svåra. Ja, att han till och med har gått före. Och att han bär. Att det håller.

När folket klagar som mest i öknen slår Moses på klippan med sin stav och en källa av vatten springer fram. Klippa, du som brast för mig. I den största torkan och prövningen i livet är utmaningen att se hur den där källan flödar. Och att livet med Gud nog egentligen handlar mindre om att jag ska prestera en bön – och mer om att upptäcka hur hela jag står mitt i flödet av Jesu bön till fadern. Att Anden vädjar för oss med rop utan ord. Och där får jag vara. Vem jag än är. Vad jag än har med mig.

Hur kan då fastetiden vara en mognadens öken för mig? Vad är det jag behöver lägga bort? Jag ramlade över ett par olika listor som lägger ett annat perspektiv på det, saker att avstå från som inte är choklad! Några exempel, hämtade från påven Franciskus:

1. Fasta från hårda ord och säga snälla ord.
2. Fasta från missnöje och låt dig uppfyllas av tacksamhet.
3. Fasta från vrede och låt dig fyllas av tålamod.
4. Fasta från oro och lita till Gud.
5. Fasta från ord och var tyst så du kan lyssna.

Att arbeta med det här är att gå ut i öknen. En mognadens väg, som hela tiden syftar till det som Jesus kallar oss till. Att bygga ny gemenskap, att förvalta skapelsen efter hans vilja. Och då blir verkligen, som jag inledde med, konfliktlösningen ett nog så viktigt test på hur god den här gemenskapen egentligen är. Vi står i försoningens tjänst, som Paulus säger. Och att leva försoning kräver inte den tillbakalutade och överslätande konfliktlösningen, utan den som vågar ta itu med det svåra. Vi är kallade ut i öknen, och det är som det ska vara – Jesus går med oss.

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, nu och alltid och i evigheters evighet, amen.

Like what you read? Give Pär Parbring a round of applause.

From a quick cheer to a standing ovation, clap to show how much you enjoyed this story.