Idrottsföreningarnas död

En idrottsförening utgörs av ett antal individer som engagerar sig tillsammans för att barn och ungdomar ska få en meningsfull fritid och kunna utvecklas i en trygg miljö inom en idrott som de tycker är kul. Föreningens ledare jobbar tillsammans med varandra och kommunicerar med ungdomar, ledare och styrelse i syfte att uppnå det bästa möjliga för alla medlemmar i föreningen. Ledarna ser till att alla barn och ungdomar behandlas lika och försöker inte skaffa fördelar vare sig till själva, sina barn eller sitt lag. Man har fina visioner och man lever som man lär. Alla jobbar tillsammans mot ett och samma mål. Som en förening. Som ett lag.

Låter fint och låter som det “ska” göra, eller hur? Men hur ser det ut egentligen? Hur ser det ut när man stoppar in curlingföräldrar födda på 60-talet och senare i denna idrotts- och föreningslivets ekvation?

På många ställen ser det riktigt bra ut. Det finns självuppoffrande vuxna som lägger ner all ledig tid och kraft de har för att barn och ungdomar ska kunna få den bästa möjliga fritiden inom idrotten. De som inte kräver någon ersättning. De som inte ser pokaler som bevis på att de lyckats. De som ser alla och behandlar alla på ett värdigt och respektfullt sätt. De som inte sätter sina egna barn före andras vid laguttagningar. De som skriver och följer policies, skrivna med högsta moraliska och etiska innehåll. De som kompromissar och jämkar för att de ska bli så bra som möjligt, för så många som möjligt, så länge som möjligt.

The Dark Side of the Force

Tyvärr så står dessa goda krafter mot de mörkare krafterna. Krafterna som vill elitsatsa tidigt. Krafterna som vill selektera bort undermåliga idrottare tidigt. Krafterna som tror sig kunna se “de bästa” och “de som kommer bli något” vid tidig ålder. Krafterna som bara vill lägga sin lediga tid på de barn och ungdomar som kan vinna och ge sina ledare de pokaler som är det som upptar större delen av deras våta drömmar. Tyvärr så spelar dessa krafter inte efter reglerna. Tyvärr bryr de sig inte om de skador som eventuellt kan drabba tredje part. Tyvärr.

Här kommer lite exempel på hur de mindre goda krafterna beter sig och några av de effekter och sidoeffekter de lyckats (?) åstadkomma.

Föreningen borde…

Så inleds ofta en mening som innebär att “någon annan” i föreningen borde göra något, ta tag i något, lägga ner ytterligare fritid för att lösa ett problem åt den som den som inledde meningen till att börja med. Det är ytterst sällan som meningen avlutas med “… och jag anmäler mig frivillig för att ta itu med frågan”.

Du borde vara med i styrelsen…

Är ytterligare ett exempel på hur någon annan förväntas uppoffra tid och arbete åt någon annan. Den som kommer med förslaget, som är lömskt emedan det är av smickrande karaktär, har oftast massor av idéer — inte sällan illa maskerat som gnäll och baktaleri — om hur föreningen borde fungera och vilka som borde få vara med i den eller uteslutas ur densamma.

Samarbetet med dem fungerar inte…

Så här låter det oftast när två parter inte kan jämka, kompromissa och komma överens om hur man ska samarbeta. Det handlar om vuxna människor som dessutom ofta retarderar ner till barnstadiet och en “Men du då”-argumentation. Och, det är alltid den andres fel — oavsett vem man pratar med.

Istället för att jobba tillsammans mot det gemensamma målet så suboptimerar man till fördel för sina egna personliga mål och vinningar. När problemet uppenbaras för en högre instans, som kanske skulle ha kallats in för att döma av i ett tidigt skede, så kan skadan redan vara skedd och fröet till “det ilskna uttåget” vara sått.

Varför är inte han uttagen till matchen…

Här kommer curlingföräldern fram. Den förälder som bara har sitt eget barns “bästa” för ögonen. Barnet ska göra så lite som möjligt och få så stor utdelning som möjligt. Att man själv deltagit i möten där det klargjorts att det krävs att man tränar för att få spela match, spelar ingen som helst roll. Curlingföräldern har ofta dålig koll på vad faktiskt det egna barnet gjort i form av träningsnärvaro eller ansträngning — men de är mycket noga med att undersöka varför inte barnet fick maximal utdelning och belöning. Att sopa för den egna avkomman är deras främsta mål i livet.

Hur fan kan han få vara med?

“Try hard”-föräldern är ytterligare en figur som dyker upp på arenorna runt om i Sverige. Den förälder som i sin iver att se sitt barn, eller sin ungdom, “lyckas” (i form av vinster och pokaler), inte har några som helst problem att döma ut andras barn som undermåliga då de inte bedöms som tillräckligt bra för att understödja det egna barnets resa mot guldmedalj och pokal. Själva utdömandet sker inte sällan med lite för hög röst, så att kanske den undermålige själv kan höra och inse att han nog borde sluta.

Jag vill ju inte stå i vägen för hans utveckling…

Det här är också ett av “try hard”-förälderns favorituttryck och ursäkter. Det kännetecknande är dock att det är föräldern själv som har höga tankar om sin son, inte ovanligt alltför höga, och tycker att han nog förtjänar att spela tillsammans med bättre spelare så att han kan få vinna fler matcher och pokaler. Någon hänsyn till att man utvecklas olika — framför allt i den pubertala åldern — verkar inte tas. Att grabben knappt kan stava till utveckling bryr sig föräldern inte om. Pojken matas av “hur man blir bäst” hemma vid frukostbordet och blir sedan med tiden hjärntvättad till att tro att gräset är grönare på andra sidan och att han förtjänar bättre. Inte konstigt att det unga sinnet får svårt att stå emot, och till och med lämnar sina kompisar och deras gemenskap för att spela med till största delen främmande människor. Det hela blir ju särskilt patetiskt om “try hard”-föräldern till och med ingår i ledargruppen och därifrån bör ha haft mycket stor möjlighet att hjälpa grabben och hans kompisar till bättre utveckling.

Han måste ju också få utveckling…

Hörs inte sällan från pokaljagande ledare i elitsatsande föreningar, och då inte heller sällan i samband med att de lyckats värva en kille i nedre tonåren från en av breddföreningarna i omgivningen. Att någon behöver utveckling och ska erbjudas detta är överflödig information — i idrottsföreningarna ska vi utveckla alla, utifrån deras egna förutsättningar och nuvarande utvecklingsståndpunkt. Så är det. De pokaljagande ledarna använder sig av fina ord som “utveckling” när det passar dem — för att ursäkta en värvning där unga spelare dras från sin moderförening för att vara en del av den elitsatsande klubben istället. Att risken är stor för att grabbens kompisar i den gamla klubben slutar då kamraten lämnar, det bryr sig inte pokaljägaren om — “Han måste ju också få utveckling och utmaning ju”. Ordet utveckling används suspekt ofta i samband med vinster, segrar i cuper och enorma målskillnader. Hade pokaljägaren verkligen varit intresserad av att utveckla idrottare, skulle denne då inte utbildat de som kommit kortast på utvecklingstrappan? Skulle inte den enorma potentialen till utveckling som finns i denna grupp vara paradiset för den som pratar så mycket om utveckling? Om det verkligen var utveckling man var intresserad av, så borde det vara det. Men, så är det oftast inte — det man är intresserad av är att selektera ut de för tillfället bästa spelarna så att man kan nå så resultatmässigt stora framgångar som möjligt, så fort som möjligt. Att spelare i den egna föreningen trycks undan från lag till förmån för värvade spelare är heller ingen moralisk begränsning — de får väl utvecklas på den lägre nivån då. Undrar hur spelaren känner när man petas ur det bästa laget för att vara med de sämre i en sådan situation. Det bryr sig pokaljägaren i alla fall inte om.

Förbannade, jävla <fyll i förening>…

… eller liknande kraftuttryck har inte sällan föregått ett utträde ur en förening. Och att man som medlem eller ledare lämnar en förening om man inte trivs, eller tycker att den sköter sig som den ska är helt OK. Det som tillkommit är att numera slutar man inte bara och går till en annan förening — nu försöker man ta med sig spelarna också. Naturligtvis, i dagens samhälle av curling- och “try hard”-föräldrar, tas inte alla med utan bara de som man tror ska maximera möjligheten för det egna barnet att “lyckas” (i förälderns jakt på pokaler). De som väljs ut att följa med är “de bästa” på något, inte nödvändigtvis det sportsliga. De utvalda kan vara bäst på att vara kamrat med det egna barnet, de kan vara bäst på att se till att fler “bra” kommer med till det nya laget, de kan vara bäst på att ha föräldrar som kan bidra med sponsring. Sen kan de vara bäst på så sätt att de är väldigt roliga för ledaren och dennes partner att umgås med på fest också. Det finns många sätt att vara “bäst” på i dessa sammanhang helt enkelt.

Det som är mest tragiskt är dock att dessa “ilskna uttåg” eller “fientliga övertag av trupp” är att de som blir kvar och inte var “bäst” är de som ledaren haft hand om i alla år, ibland sedan 6-årsåldern, och som ledaren nu helt sonika överger. Ibland finns det inte ens möjlighet att fortsätta i den gamla föreningen för de som blir kvar — så de slutar i förtid. De slutar i förtid, kanske till och med, tvingas att sluta i förtid utan att kanske ha nått toppen på sin utvecklingskurva. Kanske de också slutar med en grundlagd misstro mot ledare och vuxna som säger en sak och gör en annan.

Vad är detta för typ av ledarskap? Vad är det för typ av föregångsmannaskap? Och vad hände med “så många som möjligt, så länge som möjligt, så bra som möjligt”. Ska vi anta att tidpunkten för “så länge som möjligt” hade passerats?


Idrottsförening 2.0

Hur ska vi då komma till rätta med alla dessa stolligheter som har sådana, ibland tragiska, konsekvenser? Här kommer några förslag:

Föräldrarna

Föräldrarna borde i större utsträckning bli medlemmar i sina barns föreningar. De bör engagera sig mer i föreningens verksamhet och bidra på detta sätt till att verksamheten blir så bra som möjligt för barnet. Det finns alltid något som behöver uträttas — ledarna hinner inte med allt — och att erbjuda sin tid utan ersättning i syfte att göra det bra för alla i en förening, det är stort, och mycket hedervärt.

Föräldrarna måste börja bli föräldrar igen och sluta agera kompisar eller ombudsmän för sina barn. De måste hjälpa sina barn med värderingar och förhållningssätt. Detta kan inte outsourcas till skola eller idrottsförening. Föreningarna hjälper till, men grunden måste läggas i hemmet. Barnen måste tidigt få lära sig — hemma — vad som är Rätt och vad som är Fel och hur man beter sig mot andra människor.

Föräldrar måste börja inse att det egna barnet kan vara orsaken till problemet, den uppkomna situationen, det trasiga fönstret, den blodiga läppen. Det är inte alltid någon annans fel. Det kan vara det egna barnets fel. Kommer man till denna insikt så kan man ta mer faktabaserade beslut än dagens, vad det verkar, känslobaserade beslut.

Föräldrarna måste ha förtroende för att ledare och styrelse försöker göra sitt absolut bästa för att barnet — och alla andra barnen — ska ha det så bra som möjligt i föreningen. Om det är något som saknas eller är mindre bra, så bör de anmäla sig frivilliga och delta i arbetet att förbättra verksamheten.

Föräldrar som väljer att lämna föreningen med sina barn eller ungdomar ska inte sabotera den gamla klubbens verksamhet. Den som drabbas hårdast är de barn och ungdomar som är kvar. Och är det verkligen den tredje parten man är ute efter att skada?

Ledarna

Ledarna måste alltid försöka göra sitt bästa. Ledarna ska alltid sträva efter att vara föregångsmän och föredömen och visa med egna ord och handlingar hur saker och ting ska gå till i föreningen. Ledarna ska se till att hålla sig utbildade och välinformerade så att de kan lära ut på bästa möjliga sätt.

Ledarna ska behandla alla på samma respektfulla och rättvisa sätt — oavsett om det är eget barn eller annans. Ledarna ska verka för att alla i laget får den utveckling de behöver och önskar.

Ledarna måste skilja på barnidrott och ungdomsidrott, och se till att övergången mellan dessa stadier går på ett så skonsamt och smärtfritt sätt som möjligt. Ett sätt där så många som möjligt är kvar, så länge som möjligt.

Ledare inom barn- och ungdomsidrotten, ska inte jaga pokaler och resultat — de ska utbilda de unga så att de kan utvecklas utifrån sina egna förutsättningar och hålla på med sin idrott så länge som möjligt — helst hela livet.

En ledare får aldrig ljuga.

Barnen/Ungdomarna

Om föräldrar och ledare är de föregångsmän och lägger den etiska och moraliska grund som krävs, så behöver inte barnen och ungdomarna göra mycket mer än komma på träningen och utöva sin idrott tillsammans med sina kompisar — och ha kul! Resten löser sig självt.

Föreningarna

Utgörs av föräldrar, barn, ungdomar och ledare. Man jobbar tillsammans. Man jämkar. Man kompromissar. Man hjälper till. Man ställer upp. Man kommunicerar med varandra, och baktalar inte varandra. Man har ett gemensamt mål och jobbar tillsammans mot det. Som ett lag.

Föreningens barn, ungdomar, föräldrar och ledare är stolta över att säga — Föreningen, det är vi.

“Try hard” — A guy who is giving it 110% all the time because winning is more important than just having fun.
Show your support

Clapping shows how much you appreciated Torpmans Betraktelser’s story.