Talk is cheap…

Idag meddelar den svenska regeringen att man kommer att införa den mest restriktiva asyl- och invandringspolitik som är möjlig givet de internationella förpliktelser som Sverige förbundit sig att genomföra. Hur gick det här till?

Bilden nedan är från Migrationsverket. Den kan väl ge en viss insikt. Men behåll den bilden i färskt minne. Så ska vi titta på lite intressanta historiska återblickar.

Dec 11, 2015 — Migrationsverket beslutar att inte avvisa asylsökande till “förstalandet” Grekland.

2011 — Inbördeskriget i Syrien börjar.

Aug 16, 2014 — Statsminister Reinfeldt håller sitt “Öppna era hjärtan”-tal.

Mars 2015 — Migrationsverket sänker sin prognos och planerar för 90000 asylsökande.

Sommaren 2015 — Totalt sammanbrott av EU:s yttre gräns.

Aug 1, 2015 — Ungern börjar bygga taggtrådsstängsel mot Serbien.

Sep 5, 2015 — Angela Merkel slår fast att “Det finns ingen gräns” för hur många flyktingar som Tyskland kan ta emot. I princip upphäver hon med detta Dublinförordningen.

Sep 7, 2015 — Österrike stänger gränsen mot Ungern.

Sep 12, 2015 — Tyskland stänger gränsen mot Österrike.

Sep 15, 2015 — Kroatiens premiärminister säger att man kommer ge fri lejd åt de som söker sig mot Tyskland och Skandinavien.

Sep 18, 2015 — Ungern börjar bygga stängsel mot Kroatien.

Sep 18, 2015 — Kroatien stänger sin gräns mot Serbien.

Okt 3, 2015 — Migrationsverket meddelar att asylplatserna är slut.

Okt 10, 2015 — Den svenska regeringen: “Vi har bra kontroll på våra gränser”.

Okt 23, 2015 — Regeringen och Alliansen kommer överens om dryga 20-talet punkter för att minska asyltrycket.

Nov 11, 2015 — Regeringen beslutar om att införa gränskontroller. (Något som Sverige inte haft på dryga 20 år)

Nov 24, 2015 — Regeringen beslutar om att inskränka invandringen till den lägsta nivån som är möjligt.

Det tog alltså bara cirka fem månader från det att EU:s yttre gräns havererade innan Sverige slog till alla bromsar som finns. Fem månader.

Lite statistik

I media och från regeringshåll hävdas det envist att det är kriget i Syrien som är upphovet till de stora flyktingströmmarna. Således borde antalet syrier som söker asyl i Sverige ökat dramatiskt över de senaste åren. Vad säger Migrationsverkets statistik om detta?

• 2011 — Totalt antal asylsökande: 29648. Antal syrier: 640 st (2%)
• 2012 — Totalt antal asylsökande: 43887. Antal syrier: 7814 st (18%)
• 2013— Totalt antal asylsökande: 54259. Antal syrier: 16317 st (30%)
• 2014 — Totalt antal asylsökande: 81300. Antal syrier: 30583 st (37%)
• 2015 t o m oktober — Totalt antal asylsökande: 112264. Antal syrier: 38636 st (34%)

Visst har antalet syrier ökat med cirka 500% sedan 2012, men de utgör ändå en “stabil” cirka tredjedel av totalen de senaste tre åren. Detta borde innebära att de andra två tredjedelarna inte beror på syrienkriget. Eller?

Vilka är då de grupper som ökat mest i övrigt? De som ökat mest är afghaner som gått från att vara 3–4000 om året mellan 2011 och 2014 till att nu vara uppe i 21500 när oktober är slut. Afghanerna har ökat med dryga 750% jämför med i fjol. Den andra stora gruppen som ökat markant är irakier som gått från att vara cirka 2000 om året till att hittills i år vara över 13000. En ökning med 500% sedan i fjol.

Siffrorna ovan visar alltså inte att syrierna som andel av totalen ökat dramatiskt, även om de numerärt ökat.

Stormakt i godhet. Eller?

“Alla som kommer från Syrien får permanent uppehållstillstånd!” Detta var en del av den svenska godhet som kablades ut i världen och sände en signal om vad fina och goda vi är här i Sverige jämfört med andra.

Men var vi verkligen det i praktiken? Inte riktigt.

Eftersom man inte får söka asyl i Sverige på svenska ambassader och konsulat ute i världen så var det i princip riskfritt att uttala och ge sken av denna godhet. Så länge gränsen till EU var intakt. Så länge som Dublinförordningen var intakt.

Vi lovade guld och gröna skogar till de stackars syrierna som, om de lyckades ta sig till EU, var tvungna att söka asyl i det första land de kom till. Ungern. Grekland. Italien. I det kaoset vill förstås ingen vara eller stanna någon längre tid.

Är det någon som gött flyktingsmugglarna så är det EU. Och mest kanske Sverige eftersom vi lovat så mycket (bara de lyckades ta sig hit).

Men vår signalpoliktik — “Den stora godheten” — hördes långt ute i världen och den hördes av många. Alla kulturarbetare, miljöpartister och (nästan) alla centerpartister jublade över vad som i princip var en deklaration av fri invandring. Detta jubel höll i sig — ända fram till oktober 2015.

Hade vi varit en riktig stormakt i godhet, som verkligen ville hjälpa syrierna — inte i Syriens närhet — utan här uppe. Då hade vi tillåtit dem att söka asyl på ambassader och konsulat, och likt vi gör med kvotflyktingarna, flugit ner och hämtat hem dem. Nu var det inte så. Nu blev det farliga vägar i händer på giriga och samvetslösa smugglare istället. Hur många som dött på grund av denna politik lär vi inte få veta.

Verkligheten knackar på

Nu är boendena fulla. Folk har tvingats sova utomhus i november. Tältläger är resta. Migrationsverkets personal är slutkörd. Värst tydligen deras generaldirektör som belönar sig med semester. Hans personal tvingas dock att ställa in sin julledighet. De får väl bita ihop, kanske han tänker medan han tänker “låta Anders vara Anders.”

MSB har fyllt buss efter buss med asylsökande och skickat dem norrut. Ibland har busschauffören inte ens fått reda på slutdestinationen vid avresan. Den har meddelats efter hand, utmed vägen.

MSB kommer med den ena larmrapporten efter den andra från kommuner och landsting som inte klarar av mer.

Polisen går på knäna. Tydligen är det jobbigt att genomföra gränskontroller och vara utomhus och kontrollera ID-handlingar. De orkar tydligen inte ens med att utbilda ordningsvakter. Det ska vaktbolagen själva få göra framöver. Vad kan gå fel där?

För en månad sedan uppgav regeringen att man hade full koll. Att det var “ordning och reda”. Nu är det stopp. Det har gått en månad. En månad.

Ring en vän!

Ja, vad gör man när man har det lite jobbigt. När man behöver hjälp. Då kanske man ringer en vän. Statsminister Löfvén försökte. Han vände sig till sina EU-kompisar och hörde om inte de kunde ta över några asylsökande. Mottagandet var svalt, för att inte säga frostigt.

Kyligast av alla var nog bemötandet från Danmark, som svensk media och en och annan svensk minister drygt sett ner på i tal och skrift. “Har man tagit fan i båten får man ro honom i land” var kontentan från danskarna. Skyll oss själva alltså.

För att dämpa problemen här i Sverige så lät det offentliga Sverige tusentals fara rakt igenom landet mot Finland och Norge. Gratis på tågen var det också för dem som av en händelse. Norrmännen och finnarna blev förstås inte särskilt uppåt av detta förfarande. Kan det varit så att det var finnarna som indirekt såg till att det blev “inrikes kontroller” på tågen i Sverige?

Ingen ville hjälpa oss. Vi som är och varit så goda.

Att sparka på, vara försmädlig och nedsättande mot, samt skicka sina egna problem till sina kamrater är inte ett bra sätt att säkerställa framtida hjälp på. Det är ett bra sätt att bli av med vänner.

Slutsats

Slutsatsen är att Sverige lovat för vitt och för brett och inte kunnat leva upp till det. Inte nu, när EU:s gräns har fallit (eller är under återuppbyggnad). Med andra ord, har vi aldrig kunnat leva upp till det vi lovat. Egentligen.

Kanske blir Sveriges politiker, media och kulturarbetare lite mindre naiva framöver. Kanske. (Det är dessa som varit naiva statsminister Löfvén. Inte Sveriges befolkning i stort.)

Kanske blir Sveriges politiker mer ödmjuka mot sina EU-kollegor och nordiska grannar. Kanske.

Kanske får vi en mer realistisk politik. En politik, som visst får innehålla drömmar, idéer och idealistiska åskådningar på hur världen ska se ut, men som ändå mynnar ut i lagar och förordningar som är anpassade till hur den faktiskt ser ut, här och nu.

Kanske.