Hotbilden

Dec 1, 2014 · 14 min read

Det är mycket glädjande att debatten om Sveriges totalförsvar och civila försvar äntligen fått fyr. Nu gäller det att hålla brasan vid liv, som en äkta ”prepper” hade sagt.

Efter vår artikel har flera bloggare och twittrare ägna ämnet en del uppmärksamhet. Mikael Grev gästade Wiseman och skrev om människans privata situation i en större och mer omfattande kris. Innan dess deltog Wiseman och Filip Båverud i en podcast och nyligen skrev Wiseman, eller kanske rättare sagt Carl Bergqvist sin första krönika för Expressen om vad det är vi egentligen vill försvara.

I det här inlägget ägnar vi oss åt hotbilden mot Sverige men inte alls i form av hur många Slava-kryssare och Iskander-robotar Ryssland har utan den komplexa och diversifierade hotbild som på olika sätt kan påverka hela eller delar av vårt samhälle.

För 100 eller 200 år sedan var staten och kungen samma sak. Detta benämndes ofta ”Kronan”. Detta ord var också synonymt med krigsmakten (som Försvarsmakten hette på den tiden) — därav ord som ”kroncykel” eller ”krondike”. En mycket stor del av statsbudgeten var militärutgifter och kungen var statschef men också överbefälhavare. En företeelse som lever kvar i t.ex. USA där presidenten också är högste befälhavare — ”Commander-in-chief” — medan den högste generalen är ”Chairman of the Joints Chief of Staff”. Än idag är faktiskt kungen rent formellt både fyrstjärnig general och amiral.

På den tiden skulle landet skyddas i så motto att den producerande befolkningen, naturtillgångarna och marken (jorden) som sådan skulle kvarstå under den svenske kungens ledning. Detta var ju hans skattebas och utan folket som arbetade i jordbruket och senare i industrin skulle inte kungahuset leva särskilt länge. Genom att förse adeln med jord och skattefrihet i utbyte mot män, hästar och vapen kunde kungen hålla en armé men kanske främst se till att den hade kompetent befäl. Detta var adelns viktigaste uppgift och roll, att utgöra en befälsklass av krigare i armén och flottan.

Angriparen var i regel ett annat land som av olika skäl ville åt svenska rikedomar, naturtillgångar, människor och bördig jord. Skälet kunde vara att det anfallande landet hade ont om resurser eller att kungen i angriparlandet vill säkra sin och sina ättlingars makt för lång tid och därför behövde utöka sin rikedom. Det var i mångt och mycket en ekonomisk krigföring även om det förkom religion och etnicitet i motiven ibland. För svensk del försvann religiösa motiv i och med 30-åriga kriget och etniska motiv försvann med Dansk-Svenska kriget 1808–1809 och därefter har det i stort varit fred. En ”ekonomisk fred”.

Under hela 1900-talet har krig utkämpats som en förlängning av politisk-ideologiska motsättningar. Kommunism mot nazism med i slutändan liberala och demokratiska republiker och monarkier som segrare. Sovjetunionen och Warszawa-paktens fall orsakades i första hand av ekonomisk kollaps men Kalla kriget var trots allt ett ideologiskt krig.

Balkankriget var ett uppflammande och nästan tusen år gammalt etniskt (religiöst) krig men från första Kuwait-kriget 1990 har vi sakta sett en återgång till ekonomisk krigföring igen, liknande motiven från t.ex. Stora Nordiska kriget på 1700-talet där kungar och stater slogs om makt och rikedom. USA’s krigföring världen över, främst i Irak och Afghanistan, beskrivs som ”War on terror” men många skulle nog föreslå att det även finns ekonomiska motiv, främst avseende stabilitet och kontroll av Persiska viken med omnejd.

Med detta i åtanke så tittar vi åter på dagens Sverige och den hotbild som avtecknar sig i vårt närområde. Alla är numera överens om att Ryssland utgör en möjlig angripare men på vilket sätt är mera oklart. Övriga hot kan i stort sett avfärdas. Terrorister, klimatförändringar eller kärnkraftsolyckor är hot som i värsta fall kan drabba oss regionalt eller t.o.m. endast lokalt. Men de utgör inget hot mot nationen Sveriges existens.

Vad det är som nationen Sverige, staten, regeringen (inte längre kungen) vill skydda? Har man svar på det så kanske man kan svara på vad som utgör hotet.

Till skillnad från förr när folk, mark och naturtillgångar var värda att skydda så är idag en enda företeelse viktigare än andra, nämligen: Transaktioner. Enligt Wikipedia är en transaktion en affär, affärstransaktion, affärshändelse, handling där parter utbyter varor, tjänster, betalningsmedel eller fordringar av ekonomiskt värde. Några exempel är lån, köp eller inteckning. Men transaktioner är idag mycket mer än bara en överföring av pengar. Mellan alla organisationer oavsett om det är statliga eller privata så måste ett flöde av information, som ligger till grund för respektive organisations verksamhet, fungera. Detta informationsflöde kan innehålla tidredovisningar, löner, avtal, aktiekurser, aktuell ränta, registreringsnummer på fordon för trängselskatt, organisationsnummer, geodata, avier från försäkringskassan, e-fakturor, sjukanmälan, recept på läkemedel, förbrukningsdata från bensinmackens pumpar, beställningar, följesedlar, leveransgodkännanden, fraktsedlar etc. etc. etc.

Det finnas hundratals typer av transaktioner och händelser som transaktionerna baseras på. Om detta informationsflöde stannar, så stannar allt. Precis allt. Detta flöde måste skyddas. Eller borde skyddas skall sägas, det verkar till och från som att skyddet inte är det allra bästa.

Det som bör skyddas är inte i första hand enskilda individers, företags eller myndigheters data som i fallet med integritetsskydd. Nej, här handlar det om ett flöde av samma sort som vattenfallet som driver skovelhjulet. Utan det ständiga flödet genereras inga värden, ingen kan fakturera, ingen kan ta betalt, ingen skatt kommer in osv. och till slut rämnar välfärden helt enkelt.

Nästa viktiga område är ekonomin i sig. Den är idag är så abstrakt att den inte går att återfinna i form av en guldreserv i Riksbankens källare. Den svenska ekonomin finns idag överallt och ingenstans. Staten har lån och skulder till andra länder, till myndigheter, företag och privatpersoner men främst banker. Pengarna finns bara som siffror på en skärm vid just den tidpunkten då du begär ett saldo eller kontoutdrag. Detta gäller allt och alla. Nationers ekonomi är visserligen i grunden baserad på s.k. underliggande reella tillgångar men kopplingen är numera långsökt och en väsentligt mycket viktigare faktor är förtroendefaktorn. Den kan i sin tur vara baserad på förväntningar och en mycket god förmåga att kommunicera uthållighet, förmåga och kapacitet. Inte så mycket hur det faktiskt ser ut. Ekonomins stora pelare är förutom Riksbanken också Riksgälden, SIX-systemet, Skatteverket, Försäkringskassan, bankerna, NASDAQ/OMX (eller Stockholmsbörsen om du vill) och en rad andra företag, myndigheter och nämnder t.ex. EKN, Finansinspektionen, Kammarkollegiet, ESV, Statskontoret för att nämna några.

Slutligen är det informationen som storhet som är värd att skydda. Informationen som storhet är mycket svår att förstå. Vi är så indränkta i information så vi tänker inte på det som en storhet. Vatten kan vara en storhet. Vi förstår att vi behöver vatten för att överleva; tvätta oss, dricka, laga mat osv. Vi förstår att allt vatten inte är rent och att vi ibland behöver koka eller rena vattnet. Men information som en storhet är som vatten för en fisk. Fisken (om den kunde) brukar inte reflektera över att den befinner sig i just vatten. Den är beroende av vattnet — men den har inget särskilt förhållningssätt till det.

Så har det blivit med information i informationssamhället. Informationen är allt. Ekonomi utgörs nästan enbart av ekonomisk information — inte av sedlar, mynt och guld. Information är grunden för våra lagar och deras efterlevnad. Information är grunden för demokrati. Information utgör grunden för massmedia. Information är helt enkelt grunden för välfärd.

Och kanske är det precis där vi skall börja leta när vi försöker definiera och förstå hotbilden. Det talas just nu mycket om informationskrigföring och många av oss minns väl ”Nätverksbaserat försvar” och talet om att Information är den fjärde arenan (bredvid luft, sjö och mark). Numera är den bilden nyanserad men visst är det så att i takt med att vi lämnat industrisamhället och informationssamhället trätt in så måste också vi som sysslar med krig och fred fundera på hur informationen påverkar säkerheten.

Informationskrigföring är ett nytt sätt att beskriva en gammal företeelse. Alla har säkert läst Sun Zu och reagerat på att hans krigslist ofta bygger på skapa en bild av sig själv hos fienden som inte alltid är sann. Han sade bl. a. att det bästa är om man kan besegra fienden utan strid. Man behöver inte slå fienden, man behöver bara slå ut hans vilja att strida. Sanningen är krigets första offer, sade Kipling. ”The sword is always beaten by the mind” sade Napoleon. Nazisterna använde sig av propaganda för att skapa attraktion runt sin våldskult. Något vi känner igen hos dagens ISIS.

Men ovanstående handlar trots allt ändå om synlig och relativt lätt avslöjad informationskrigföring. Det är traditionella exempel som det ofta refereras till i modern militär akademisk litteratur. Men är det verkligen så enkelt? Ovan beskrivs hur vi befinner oss i ett hav av information där den allra största delen information aldrig observeras eller uppfattas. Kanske är det informationen vi inte känner till som också innehåller de allvarligaste hoten mot vår existens som välfärdsnation?

Sverige är en av världens stabilaste demokratier och vi har en väl fungerande ”tredje statsmakt”. Vi har ingen anledning att tvivla på att våra politiker, myndigheter, tjänstemän och journalister vill oss väl. Alla som arbetar i statens tjänst går varje morgon (och ibland kväll) till jobbet och arbetar i demokratins tjänst, det är de flesta helt överens om. Men vad arbetar de med? Varifrån kommer underlaget till deras analys eller beslut? Vem har påverkat dem i sin informationsinhämtning? Vilka källor anser de vara trovärdiga? På vilket sätt kontrollerar de sina källor? Hur god är deras förmåga till källkritik?

En vid det här laget klassiskt tweet av Cecila Widengren från oktober 2012 beskriver hur hon har uppfattningen att Ryssland drar sig österut och att Europa är säkrare än på länge. Exakt ett år senare bryter Euromaidan ut och några månader senare är Ukraina invaderat av Ryssland.

Minns också Fredrik Reinfeldts katastrofala uttalande i mars i år efter invasionen av Krim — ”Det är i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina…

Det är inte lätt att vara rikspolitiker alla gånger, man får ha viss förståelse för att tungan och fingrarna slinter ibland. Men det är inte så intressant — däremot är det intressant att fundera på hur de hamnade där. Vem har satt agendan för dem? Vad är det som gör att de inte lägger energi på säkerhetspolitik?

Ryssland är inte längre ett land eller en nation ordets rätta bemärkelse. Det finns ryssar, etniska ryssar om du vill, spridda över ett område som avgränsas av Finland och Polen i väst, Berings sund i Öster, Svarta havet och stan-länderna i söder och Arktis i norr. Men är detta nationen Ryssland? Titta på en karta över befolkningstätheten i Ryssland så ser du att i stort sett hela befolkningen bor i ett område stort som Götaland runt Moskva samt omedelbart söder och väster om Moskva.

Är Ryssland homogent? Nej, det bor många kaukasiska och asiatiska folk även i de befolkningstäta områdena. Det bor etniska ryssar utanför den ryska inre landgränsen t.ex. i Kalininggrad, Transnistrien men också i de baltiska länderna. Är välståndet i Ryssland jämnt fördelat? Nej inte på långa vägar. De rika bor i Moskva och St Petersburg men utanför de stora städerna kan vara riktigt fattigt. Finns det klasskillnader i Ryssland? Ja och det är mycket påtagligt. Det finns en storstadselit som öppet ser ned på landsbygdens invånare. Det finns en kulturell elit i storstäderna och svår kulturtorka på sina håll öster om Ural.

Men viktigast för Sverige är den ekonomiska och politiska eliten. The Economist publicerade den 22 november i år en artikel som har rubriken ”Band of brothers”. Där beskrivs bl. a. hur Putins styre resulterat i att 110 personer idag kontrollerar 35 % av Rysslands tillgångar. Detta är en oerhörd siffra och den behöver inte ens vara halvsann för att chocka vilken västerländsk demokrat som helst.

Det är en sak att vara stenrik som Ingvar Kamprad men det är en helt annan sak att kontrollera ett land som har en av världens största krigsmakter och världens största kärnvapenarsenal. Putins ”band of brothers” har mer gemensamt med New Yorks ”five families” än med en regering i ett västland. Man får gå till kollapsade stater i Afrika för att hitta något som är jämförbart med Ryssland vad avser nepotism, kleptokrati och korruption.

För att ytterligare förstå ryskt agerande bör man fundera på vad Putin och hans vänner själva upplever som hotfullt. Detta är givetvis höljt i dunkel. Till och med Angela Merkel som träffar Putin och pratar med honom timvis varje månad har uttryckt att hon har mycket svårt att förstå hans rationalitet. Vi kan nog ändå gissa oss till att det finns en rysk självbild som är mycket äldre än Putin, äldre än nuvarande Ryssland, äldre än Sovjetunionen och till och med äldre än Tsarväldet…

Россия-Матушка, Rossiya-Matushka, Moder Ryssland är ett begrepp som förstås använts flitigt av de styrande genom århundradena i syfte att piska upp nationalistisk och patriotisk stämning. Men bakom det finns en reell uppfattning vad som är ur-ryskt och vad som är värt att försvara. Man får utgå ifrån att detta är något av ett socialantropologiskt paradigm, en institution. Med en sådan tanke i botten och en bild av att främmande länder gång på gång försökt invadera Ryssland och även tagit sig hela vägen till Moskva trots hårda vintrar så är det kanske inte så svårt att förstå varför det stressar en rysk politiker att gränsen mellan Ryssland och det som inte är Ryssland numera går 40 mil från Moskva (gränsen till Ukraina). Avståndet mellan Lettland och Moskva är knappt 60 mil.

Men det är inte detta som driver Putin, det är bara ett verktyg. Det som är själva motorn är svårigheten att hålla ihop nationen så att Putins maffia-företag går att driva vidare och generera tillräckligt med vinster för att behålla makten hos honom och hans ”band of brothers”. Mycket av det som görs utanför Ryssland och mot andra länder görs i själva verket av inrikespolitiska skäl. Putins popularitet i Ryssland slog i taket efter invasionen av Krim. Där finns själva grunden för hur Ryssland eller ”Ryssland” kommer att agera de närmsta åren. Genom att stressa och pressa västländer så befäster Putin och hans närmsta sin popularitet och sin makt. De kan fortsätta driva igenom impopulära reformer, sno åt sig företag och mjölka ur energi- och vapenindustrin och koncentrera pengar och makt ytterligare.

Hur kommer detta att påverka Sverige? Tyvärr har vi i Sverige fastnat i en diskussion om Nato eller inte Nato, ökad försvarsbudget eller ej och i så fall hur mycket. Detta är inte intressant för Putins regim. För dem är det intressant att få fortsätta verka ostörda. Att Finland och Sverige skulle gå med i NATO stör dem. Inte rent militärt utan för att de får dem att verka svaga i den ryska befolkningens ögon. Att Polen flyttar fram avancerade vapensystem, egna eller USA:s, stör dem av samma skäl. Att EU påverkar deras gasledningar stör dem. De ekonomiska sanktionerna stör dem. Internationella organisationer och NGO:s stör dem på hemmaplan. Att Putin blir utfryst och åker hem tidigare från G20 stör dem dock inte. Tvärtom gör Putin stort inrikesnummer av detta och sannolikt uppfattas han som stark och självständig hemmavid.

Så vad kan vi vänta oss i Sverige? Hur kommer Ryssland att agera i Sverige för att vi inte skall lägga oss i och störa dem?

Först och främst skall vi sluta prata i futurum. Den hotbild som beskrivs nedan är redan här och har varit det en längre tid. Vi kan förvänta oss att de militära styrkedemonstrationerna fortsätter. Vi (Sverige) skall framställas som svaga och oförmögna hemma i Ryssland. Vi kan förvänta oss olika former av politiska provokationer och barnsligt trotsande av den typ vi sett på Lidingö. Vi kan också förvänta oss att bli förlöjligade av Kiselev eller utsatta för skämtsam propaganda.

Men det finns betydligt allvarligare hot. Jägarchefen har beskrivit grunderna i artiklarna ”Det dolda hotet” här och här. Genom att utgå från sina illegala residenturer kan Ryssland helt dolt verka genom metoderna subversion och sabotage. Men se upp med dessa begrepp eftersom de verkar så dramatiska. Om vi åter hämtar upp ovanstående resonemang om ett hav av information där det vi inte ser och inte uppfattar är det som är farligt så öppnas ett helt nytt slagfält.

Vi börjar med subversion. Detta blir nu lite känsligt eftersom det inte är lämpligt att direkt peka ut organisationer och individer. Men vi kan nöja oss med att konstatera något som de flesta är väl medvetna om — nämligen den ryska regimens stöd till extremhögern runt om i Europa. Kom därvid ihåg den sovjetiska regimens stöd till den västtyska fredsrörelsen t.ex. i samband med utplaceringen av Pershing-robotarna.

Kan det vara så att det finns information som är så subtil att den ligger till grund för beslut och ageranden — utan att den som tar beslutet och agerar inte ens förstår eller känner till vad det egentliga skälet är? Det är inte utan man blir fundersam. Varför vill SDU:s ordförande fälla regeringens budget? Varför beslutade Sveriges och Finlands regering den 5 november 2009 om att godkänna byggandet av Nordstream? Varför säger Stefan Löfvén i oktober att det inte är aktuellt för Sverige att söka NATO-medlemskap samtidigt som SIFO uppmäter den högsta siffran för NATO-medlemskap någonsin hos svenska folket?

Sabotage då? Sprängda kraftverksstationer eller radiolänkar som i filmen ”Förebudet”? Nej, numera är sabotagen sannolikt av typen ”mindre men oftare”. Ni vet — liknelsen om att koka en groda.

När vi bläddrar i tidningar, tittar på nyheter på TV och följer händelser på internet så är det ofta så att vi rationaliserar bort små nyhetsnotiser. De kan handla om en bilbrand, ett inbrott, ett mord, en sprängladdning, odrickbart vatten, inställda tåg och flyg, en trafikolycka eller en person som avskedats från sitt jobb med buller och bång. Eller att försäkringskassans eller Apotekets servrar ligger nere. Eller att kriminella gäng drabbat samman eller hotat någon näringsidkare. Mer sällan skildras bakgrund och omständigheter runt dessa till synes bagatellartade nyheter. Mord, våldtäkt eller misshandel är inte bagateller — men sett ur ett nationellt säkerhetsperspektiv är det inga avgörande händelser. Vad vi inte vet när vi läser om dessa händelser är de fall då dessa har föregåtts av minutiös planering och ett perfekt genomförande.En agent kan gömma sig i en miljö som även för den mest erfarne polis endast består av dem man förväntar sig, oavsett om det handlar om huliganer, invandrargrupperingar, yrkeskriminella, MC-gäng eller någon annan lämplig miljö.

Den ryska federala underrättelsetjänsten är en av världens skickligaste, mest erfarna och bäst finansierade organisationer i sitt slag. Rysslands motsvarighet till CIA heter SVR och springer ur KGB:s första direktorat. De kommer ur en tradition som haft CIA, MI6 (och Mossad) emot sig under mer än 40 år! Och man kan väl säga att förhållandet åter är på samma nivå som under Kalla kriget även om CIA och MI6 har mycket annat att göra numera. Man får utgå ifrån att allt vi någonsin sett i västerländska agentfilmer om vad CIA och MI6 är kapabla till — det är också SVR kapabla till. Med undantag för något enstaka galet James Bond-spektakel…

Sabotage utförs med fördel i cybermiljön. Det är också sannolikt det i särklass vanligaste. Även den biologiska miljön måste anses vara fördelaktigare för angriparen än landets fysiska infrastruktur (inklusive kraftproduktion och distribution).

Sammantaget kan metoderna subversion och sabotage samordnas över tiden och bilda ett mönster som antingen binder beslutsfattare, påverkar dem indirekt eller t.o.m. direkt så att utfallet blir så som angriparen önskar sig. Detta samordnas och kombineras med de synliga och öppna handlingarna av typen kränkningar och insatser mot grannländer samt militär och politisk maktprojektion mot övriga länder i regionen. Intensiteten kan skruvas upp tills man når sina mål som i fallet med Georgien och Ukraina och nu sannolikt även Moldavien, Estland och Lettland. Vem vet vad de har i kikaren för Sverige och Finland?

Det stora strategiska (militära) överfallet då? Nej, det är inte hotbilden just nu och förmodligen inte i morgon heller. Men betänk hur bräckligt det ryska statsbygget är. Om Putin inte lyckas hålla ihop sitt ”band of brothers” och vi står inför ett kollapsat Ryssland med en statskuppsliknande utveckling eller rentav inbördeskrig — då får vi skriva en ny artikel.

    Totalförsvar

    Written by

    Totalforsvar

    Welcome to a place where words matter. On Medium, smart voices and original ideas take center stage - with no ads in sight. Watch
    Follow all the topics you care about, and we’ll deliver the best stories for you to your homepage and inbox. Explore
    Get unlimited access to the best stories on Medium — and support writers while you’re at it. Just $5/month. Upgrade