Myten om nyhetsundvikaren

– Jag är som nutidens läsare är mest, går in på Twitter och klickar på det som är intressant. Prenumererar inte på någon tidning, läser inget, inte ens Aftonbladet, dagligen.

Resume tecknar i helgen ett fint porträtt av en i journalistskrået klart lysande stjärna, Carina Bergfeldt. Som profilerad reporter på Aftonbladet, aktuell med sin andra bok i vår och som vinnare av Stora Journalistpriset är det inte någon som tvivlar på att det här är en person som rimligtvis har ett stort intresse för nyheter.
Problemen är att hon med sin definition av sina medievanor ansluter sig till gruppen “nyhetsundvikare”, en växande grupp med problematisk nyhetskonsumtion enligt många av de traditionella medierna.

DN skrev om fenomenet i november, Medierna rapporterade i februari, SVT varnar för att “Allt fler befinner sig i en mediebubbla” och Elisabeth Sandlund summerar i en ledare i Dagen riskerna med denna problematiska vana bland läsarna:

“Resultatet blir ökade informationsklyftor med de risker för demokratin och delaktigheten i samhället som det innebär. Till detta kan läggas att också den som väljer att inhämta sin information enbart via nätet löper risk att bli en ”stuprörsmännisk­a” med djup kunskap om de smala områden som man väljer att följa men utan den överblick och de aha-upplevelser som fås när tidningens blad vänds.”

Gemensamt för senaste tidens rapportering om nyhetsundvikarna är att de bygger på intervjuer med två forskare, Ingela Wadbring och Jesper Strömbäck, båda professorer i medie- och kommunikationsvetenskap på Mittuniversitetet. De har båda publicerat vetenskapliga artiklar som analyserar svaren kring medievanor i SOM-institutets årliga nationella undersökning.
• Ingela Wadbring och Adam Shehata publicerade 2012 studien “Allt fler står utanför nyhetsvärlden”.
• Jesper Strömbäck publicerar 2013 i International Journal of Public Opinion Research tillsammans med Monika Djerf-Pierre och Adam Shehata The Dynamics of Political Interest and News Media Consumption: A Longitudinal Perspective”.

Båda studierna lider av samma grundproblem, problem som är så omfattande att det är svårt att förstå att någon vågar dra slutsatsen att gruppen nyhetsundvikare växer, och i sin mest radikala tolkning ens existerar. Problemen är definitionen av en nyhetskonsument och hur man kvalificerar in i grupperna newsseekers (storkonsumenter) och newsavoiders (problemkonsumenter).

I Allt fler står utanför nyhetsvärlden (Wadbring&Shehata) definieras nyhetskonsumenter som de som tar del av Ekot, prenumererad morgontidning på papper eller något av de tre rikstäckande nyhetsprogrammen i tv: Rapport, Aktuellt eller Nyheterna. Nättidningar ryms under morgon- eller kvällstidningens webbplats.

Metro och andra gratistidningar, som under perioder fångat många unga nyhetsläsare, har man valt bort. “Nämnas bör, att de dagliga gratistidningarna i huvudsak inte räknas med som morgontidning; hade de räknats med, hade ökningen av icke-läsare varit lägre.”

Även sociala medier är exkluderade, något man sammanfattar med “Vi har ju på intet sätt här tagit hänsyn till exempelvis delning av nyheter på Facebook eller Twitters betydelse”.

Okej.

I The Dynamics of Political Interest and News Media Consumption: A Longitudinal Perspective (Strömbäck, Shehata, Djerf-Pierre) byggs slutsatserna upp av ett komposit index som man kallar TNMU (total news media use). Fyra medieslag mäts: tv, radio, dagspress (i print och online), och kvällstidningarna (i print och online).
Baserat på hur du använder medieslagen klassas läsaren på en skala från 0–27 i TNMU-indexet. Om du är en daglig morgontidningsläsare som läser din tidning sju dagar i veckan samlar du på dig sju poäng.

Och det är TNMU-indexet som i sin konstruktion är problematisk. Tittar man på den här grafen ser det ut som att gruppen nyhetsundvikare är betydande och växande.

International Journal of Public Opinion Research, Winter 2013, sid 425.

Men för att en läsare ska kunna röra sig ur gruppen nyhetsundvikare behöver den konsumera många olika typer av medier. Att bara, som Carina Bergfeldt, konsumera ett medieslag kvalificerar dig till maximalt sju TNMU-poäng. För att Carina ska kunna avancera upp till gruppen newsseekers, som hon rimligen tillhör, behöver Carina konsumera minst tre olika medieslag dagligen.

Så i klartext: du kan läsa lägga timmar på NYT, Guardian, se allt på BBC, läsa New Yorker, Financial Times, se på Al Jazeera från digital pärm till digital pärm och fortfarande vara en nyhetsundvikare.

Det här är båda studiernas stora frågetecken. De mäter bara svenska traditionella mediers traditionella utbud och målar mot konsumtionen av den upp en bild av att många inte konsumerar nyheter längre. Det är tveksam metod för att fånga ett modern nyhetsbeteende.

I Strömbäcks fall slår läsarnas dragning mot onlinemediet på flera andra medieslag (tablåtv, papperstidning) och skevar TNMU-indexet på ett sätt som blir missvisande. Om nu multikanalskonsumtion från början ens är rättvisande. Det borde rimligtvis finnas bättre metoder att fånga ett nyhetssökande beteende, tid skulle förslagsvis vara ett sätt.

Inte heller fångar någon av studierna alla nya satsningar på att fånga nyhetsintresserade. Till exempel ryms inte yngre onlinesatsningar som Nyheter24, Omni och Politism, trots att även de klart borde klassas som en del i ett nyhetsintresserat beteende.

Så om det finns nyhetsundvikare i Sverige idag är det en viktig och angelägen fråga. Men den slutsatsen skulle inte jag våga dra utifrån dessa studier. Och förslagsvis skulle det vara mer intressant att mäta effekten av nyhetskonsumtionen, om det är den demokratiska aspekten av nyhetsvanor man vill fånga, snarare än den mekaniska övningen att konsumera. Tittar man på hur valdeltagandet utvecklas över tid verkar det inte idag finnas stora grupper väljer att inte delta i det demokratiska utövandet.

Man borde alltså mäta output snarare än input, titta på hur informerade medborgarna är istället för att se om de konsumerar nyheter enligt en mall som sattes upp för snart 30 år sedan. Idag finns inga nationella studier på nyhetsorientering som jag känner till. Högskoleprovet mätte tidigare allmänbildning, men AO-delen försvann när provet omformades 1996. DNs nutidsorientering testade tidigare alla Sveriges högstadieelevers nyhetskunskaper, den är nedlagd sedan några år tillbaka. Här verkar det finnas ett behov av nya studier som fångar hur informerade medborgarna är.
Innan det finns den typen av studier skulle jag inte våga använda nyhetsundvikar-begreppet i redaktionella sammanhang på det oreflekterade sätt man ser idag.

One clap, two clap, three clap, forty?

By clapping more or less, you can signal to us which stories really stand out.