Att våga formulera sina drömmar

Jag minns ganska precis när det började. 1997. Samma år som fåret Dolly klonades, filmen Titanic hade premiär och prinsessan Diana omkom i en bilolycka.

Jag börjar rita min framtid. I min stora A5-filofax som tills då varit min tredje hjärnhalva (ersattes senare av en Psion 3c) knåpade jag ner tankar och förhoppningar som jag sedan slipade på så fort jag fick chansen. Till slut hade jag formulerat vad jag ville och hoppades. Ganska konkret. Privat och på jobbet.

När man tittar tillbaka är det otroligt vad mycket av mina planer som faktiskt blev verklighet. Jag undrar varför?

Kan det vara så att framtiden redan höll på att formas åt det hållet och att mitt undermedvetna bara anade vad som var på gång och registrerade det? Eller kan det vara så att mina formulering fungerade som en kompass i alla vägskäl som kom efteråt. “Jo jag ska gå hitåt”. “Jo jag vill det här”. “Jo detta är den bästa vägen framåt av dessa tre alternativ”? Osv.

Jag tror på det senare.

Sedan dess har jag med jämna mellanrum påbörjat en ny framtidskarta, men inte lyckats slutföra den. Vilket innebär att jag egentligen inte har nån aning om jag går åt det håll jag vill längre.

Men NU är det dags igen.

Så träffar du mig om några månader, gåendes med bestämda steg och ett småleende på läpparna så vet du varför:

Jag vet vart jag vill.

Men ett steg i taget. Så här ser kartan ut för tillfället (work in progress) även om den är lite hemliggjord, eftersom det ju är privata grejer…

Show your support

Clapping shows how much you appreciated rogerw’s story.