Bara två prickar

Humör och humor. Tänk vad lite det skiljer. Två prickar bara. Men en värld av känslor.

De senaste dagarna har jag haft ett litet åskmoln över mitt huvud. Av olika orsaker, men mestadels av ingen orsak alls.

Häromdagen cyklade jag och frun till Coasters, den lokala puben där min favoritkomiker Johan Glans skulle uppträda. ”Johan Glans testar nytt material” kallade han sin del. Jag var egentligen inte så sugen. Inte på humör. Det var knökfullt redan när vi anlände så vi hamnade längst, längst fram alldeles intill scenen. Det unga (blivande) paret som plötsligt fick oss som bordsgrannar var måttligt roade av att vi tänkte tunga oss ner vid deras bord. De försökte lite mjukt se frågande och besvärade ut och hoppades att vi skulle låta bli den lediga spacen intill deras. ”Nja, vi vet iiiinte om et är ledigt där..wink wink”

Men jag var inte på humör.

Jag satte mig ner. Jag retade mig snarare på tjejen vid bordet. Hur hon pratade, hur hon skrattade på inandning så att det liksom blev ett snarkljud. Hur hon faktiskt fastnade med fingret i elementet vid väggen där hon satt och finpetade medan hon pratade med killen. Hon praaatade. Och han gjorde det mesta för att hålla konversationen intressant så tjejen skulle skrattsnarka lite till.

Ja ni hör. Jag var inte på humör.

Innan Glans skulle upp på scenen blev det ett förprat (eller vad nu förband heter i stand-up sammanhang) i form av en ung kille från Åsele. Han började bra, fortsatte ännu bättre (hans låtsasengelska var riktigt rolig), men sen gjorde han som de flesta standuppare som vill vinna publiken. Humorn for rakt ner i brallan. Han försökte knepet med självlyteskomik (ett annat säkert kort) men kombinationen lyteskomik och raggningsrepliker, nja. Jag var inte på humör.

Så kliver Johan Glans upp på scenen.

Nånstans där, nån minut in hans set (eller vaddetnuheter) så kommer jag på mig själv att ha svårt att andas. Nånstans där han berättar om sina barns hamstrar, eller var det McDonalds-episoden. Jag skrattar så att luften inte räcker till. Just när jag tömt lungorna vid ett skämt så kommer nästa. Välbalanserat, vältajmat och oemotståndligt. Jag torkar förtvivlat tårarna ur ögonen medan jag allvarligt funderar på om jag måste lämna min plats för att fly ut på gatan, undan skämten och mot luften.

Men där händer nåt annat också.

Johan avslutar sitt nummer (ja just det SÅ heter det), och lämnar scenen. Men humorn finns kvar. Jag ler åt den alldeles charmanta tjejen och hennes trevlige kille, och vi skrattar gott (och hon charmigt på inandning) åt det faktum att hon fastnat med finget i elementet och försökte låtsas att det minsann inte var nåt speciellt. Vi tackar varandra för trevligt sällskap och önskar varandra en god kväll (och jag tror killen hoppas det i flera avseenden).

Det skiljer två prickar. Men tänk vilken skillnad de gör.

One clap, two clap, three clap, forty?

By clapping more or less, you can signal to us which stories really stand out.