Den svåra konsten att inte bli nedtrumpad

Jag har en högt utvecklad förmåga till att tänka i worst case scanarios. Det är inget jag är stolt över, men förmågan finns där. Ja, skulle WCS vara en OS-gren fick jag förmodligen vara flaggbärare i den svenska truppen.

Ibland syns det utanpå mig.

En sån gång var en solig sydafrikadag för flera år sen när jag var på konferens och lyssnade på en kvinna vid namn Birgitta Grimheden, som just sagt att hon hade världens bästa jobb.

Jag var helt förskräckt.

Birgitta som var en äldre barnmorska jobbade som hemsjukvårdare på den zimbabwiska landsbygden och hennes uppgift var att hjälpa aidssjuka med pallitativ vård i hemmet eftersom det helt enkelt inte fanns praktiska eller ekonomiska möjligheter att vårda alla sjuka på de hårt ansträngda sjukhusen.

Hon berättade om sin vardag. Att varje dag jobba med dödssjuka människor vars jordiska hopp redan var ute. Med minimala resurser.

Jag satt och bet ihop käkarna. Tror jag var..ja rädd var nog ordet. Jag tänkte mig in i situationen och kände hur svårt och farligt det måste vara. Jag är ju sån.

Birgitta såg det och gensköt mina tankar.

“Jag behöver ju inte vara rädd. Ni vet ju hur sjukdomen smittar och hur man skyddar sig. Annat var det förr när vi…

Och så berättade denna fantastiska barnmorska om hur hon och hennes kollegor var med på svåra förlossningar längst innan skyddskläder och kunskaper om smittvägar var kända, och det stundtals var så varmt där de jobbade att spolade vatten i nåt fågelbadsliknande tråg som de turades om att svalka sig i…

“..men jag har världens bästa jobb” ekade hennes recension av arbetslivet.

Där satt vi andra och beklagade oss över saker som var jobbiga på vår arbetsplats, vi som satt där i luftkonditionerad rum med ett krånglande autocorrect som värsta vardagsbekymmer. Men hon hade perspektiv.

Jag tror det handlade om handlade om hennes förmåga att vara närvarande. Att se till nyttan i den aktuella situationen istället för att zooma ut och leta allt som borde rättas till.

Alternativa sanningar

Min förmåga till WCS fick nytt vatten på kvarnen den 11 januari, då Donald John Trump blev USA:s 45:e president. Det blev inte kulmen på en lång och smutsig valkampanj, utan verkade kunna öppna nya möjligheter att oroa sig…

Bara en sån sak som att en presidentstab börjar skyla över felaktigheter om hur många som faktiskt besökte installationscermonin genom att kalla dem ”alternativa fakta” känns som om grundläggande principer som sant eller falskt skakas i sina grundvalar.

Men de senaste dagarna har jag börjat fundera. Det finns en risk att all energi vi lägger på de stora bekymren, sker på bekostnad av de små sammanhangen. Ska vi kunna känna likt Grimheden att ”jag har världens bästa jobb” så får vi inte glömma bort här och nu. Det meningsfulla med att bry sig.

Jag läste också om påvens telefonsamtal till den gravida kvinnan som skrivit brev och oroat sig över att ingen katolsk präst skulle vilja döpa hennes barn eftersom det skulle bli fött utanför äktenskapet (och pappan till barnet dessutom visat sig redan vara gift).

”Om du får problem att hitta en sån präst, ska jag personligen döpa barnet” var påvens lugnande svar.

Förmodligen var det en och annan i den katolska kyrkans hierarki som lyfte på ögonbrynen. Men påven, liksom Grimheden, såg inte till alla måsten och borden, utan till den lilla situationen. Och det fick i sin tur genklang runt om i hela världen som påverkade det stora sammanhanget.

Så jag undrar om inte det värsta som kan hända när vi förfasas över Trumps övertramp och allt annat som händer i världen, är att vi tappar modet. Att vi blir så rädda (eller arga/uppgivna whatever som är din läggning) att vi blir paralyserade påtittare istället för medkännande medmänniskor.

Jag ska försöka bli lite mer Grimheden. Kanske hjälper det mig att tänka mindre på mina små katastrofer…