När fjorden fryser på

20, 30 40. Eller 50-årskris?

Vi människor verkar omge oss med krisperioder i livet. Visst ser vi andras jubileum som en möjlighet att glädjas och fira med jubilaren. Men när jubileet närmar sig oss själva verkar vi mer vara upptagna med att grymta över gråa hår, magar, lår, stussar eller allehanda skavanker.

Forskaren och psykoanalytikern Gunnel Jacobsson specialiserat sig på åldersgruppen ”unga vuxna” och deras krisande. Hon har bland annat skrivit avhandlingen ”På tröskeln till vuxenlivet”.

Hon menar också att 20-och 50-årskriserna har stora likheter, eftersom de båda handlar om ett inre psykologiskt arbete för att försöka hitta sin identitet

Här följer en genomgång av våra vanligaste kriser:

20- årskrisen
20-årskrisen handlar om att bli vuxen. Tidigare fanns övergångsriter som konfirmationen och myndighetsåldern, som talade om för oss att vi inte längre var barn. När dessa markörer försvann (eller i alla fall tappade i betydelse) blev vi väldigt vilsna, förklarar Gunnel Jacobsson. Numera ligger ju ansvaret på oss själva att avgöra om vi uppfyller ”kraven” för att få kalla oss för vuxna, vilket skapar enorm press på många unga. Att gå ifrån att vara omhändertagen och följa en utstakad väg till att behöva ta eget ansvar och förväntas veta vilken riktning livet ska ta, upplevs av många som stora och nästan omöjliga steg att ta.

Gunnel Jacobsson tycker dock inte att riterna ska återinföras, men anser däremot att terapi ska bli tillgängligt för alla som vill ha det:

– Efterfrågan från unga att prata med utomstående vuxna har aldrig varit så stor som nu.

30- årskrisen
Vi blir allt äldre och livet därför allt mer utsträckt. Vi utbildar oss längre och stadgar oss senare. Men den biologiska klockan består. Detta dilemma gör att många ”knappt hinner bli vuxna” innan de måste ta ställning till om de ska skaffa barn, menar Gunnel Jacobsson.

30-årskrisen är alltså väldigt biologiskt betingad, men också kopplad till vår samtid med krav på att vi alla inte bara ska skaffa barn, utan också vara välutbildade och framgångsrika, med fina hus och vältränade kroppar.

– Allt ska liksom vara på plats när man fyller 30, annars är man misslyckad. Många jämför sig också med andra i samma ålder — som man ofta upplever har kommit mycket längre.

Just detta, att jämföra sig med andra, karaktäriserar 30-årskrisen, en ålder då även gamla och ibland traumatiska barndomsupplevelser kommer i kapp en och behöver bearbetas.

40- årskrisen
Medan 30-åringarna har fullt upp med att få alla pusselbitar på plats för ett utåt sett ”perfekt liv”, så ägnar sig många 40-åringar i stället åt att kritiskt ifrågasätta allt de hittills åstadkommit. Var det verkligen så här jag ville ha det? Borde jag inte byta jobb, partner…?

Generaliserande kan man säga att 40-årsåldern ofta föregås av mycket vånda och existentiella funderingar som sedan övergår till antingen ett slags positivt förlikande med livet och hur man har det, eller leder till att man faktiskt bryter upp och förändrar. Det är inte för inte som många anser att livet börjar vid 40 — den ålder då man kanske för första gången någonsin följer sitt eget hjärta istället för andras krav och förväntningar!

50- årskrisen
Vid 50 är man på topp, sedan går det bara utför. Vi minns och har sett bilder på förfäder som kutryggiga stapplade fram med käpp i den här åldern — och känner oss inte alls likadana! 50-årskrisen handlar därför väldigt mycket om att göra upp med gamla föreställningar om åldrandet, säger Gunnel Jacobsson. Särskilt som vi i den västerländska kulturen hyllar ungdomen och ser ner på äldre.

– Många upplever en skam över att bli äldre. I Japan däremot, är den största högtiden när man fyller 60.

Men varför?

”Allt som är värdefullt har ett pris” heter en lysande liten bok av Per Arne Dahl som bland annat tar upp frågan om den berömda 40-årskrisen.

Per Arne menar att 40-årskrisen handlar om att möjligheterna minskar. När vi varit yngre har vi kunnat skylla missnöjet och känslorna på nån annan: Våra föräldrar. (o)Vännerna. Skolan. Chefen. Men när vi nått upp till 40-årsstrecket är det vi som ofta finns högt upp i näringskedjan, vi kan inte längre skylla vårt missnöje på nåt yttre. Nu ska vi vara nöjda. Eller så är det oss själva det är nåt fel på. Fjorden fryser på.

Vad ska vi göra då?

Jamen kanske är en del av problemet jämförandefällan. Vi matas dagligen om hur ett lyckat liv ska se ut, och vi kan inte låta bli att jämföra uppåt hela tiden.

• Vi kämpar på måndag till fredag medan Pewdiepie sitter och kommenterar spel på Youtube.
• Vi läser att fotbollsspelarna i Premier League tjänar mer i veckan än vi på ett årtionde.
• Vi ser alla leenden och matbilder på Facebook och undrar varför det är bara vår familj som sitter och är trötta med en fiskpinne på gaffeln.
• Vi läser undersökningar i Söndax-Expressen, kryddar det med lite Paradise Hotel och konstaterar att vi måste ha det torftigaste sexlivet norr om ekvatorn.
• Vi hör hur människor åker på den ena livsavgörande resan efter den andra, medan vi tittar in i kylskåpet och planterar inför nästa resa till Kvantum.

Och så fortsätter det. Men som min släkting Sture lärde mig (och som jag fortfarande försöker leva efter): ”Jämför du uppåt kommer du att gå missnöjd genom livet”.

Så kan vi lova oss att vi ändrar på detta nu, oavsett om vi fyller 20 eller 50?

Som hjälp på traven kommer här två talande bilder: