På äventyr med frun…

De som känner min fru lite bättre vet att hon har en fäbless för två saker: Kartor och verktyg. De förstnämnda ska helst vara analoga. De sistnämnda många.

Visserligen har hon kartor både i telefonen och datorn men inget gör henne så plussögd som en riktig karta, ni vet en sån där som man måste vika och vända på ett speciellt sätt, och när man väl vecklat ut den så är den omöjlig att få ihop igen (eller är det bara jag?).

Verktyg är alltså den andra passionen. Faktum är att ska jag göra henne riktigt glad så är det inte med en parfym eller ett smycke. Hon blir knäsvag av en multi-cutter eller en riktig rundslip.

Kartor var också en del av förberedelserna inför redan och målet som var Stockholm halvmarathon nu i helgen som gick. Hon hade — minutiöst — gått igenom loppet på kartan. Vart löpturen gick. Hur långa och hur banta backarna var. Hon hade studerat vädret och packat väskorna därefter. Jo just det, en sak till, min fru är en hejare på compact living, speciellt när hon är på resande fot. Varenda skrymsle i väskorna är utnyttjade. Varenda pinal är genomtänkt och placerad på sitt rätta ställe.

Vi kom i god tid till flygplatsen och njöt av att kunna varva ner med en bulle och en kopp kaffe. Så småningom var det så dags att checka in och gå igenom säkerhetskontrollen. Det där har f ö blivit allt knepigare. Det känns som man måste ta av sig det mesta nuförtiden. Bältet, hörlurar, till och med skorna — annars börjar det tjuta och man tas av sidan för att kroppsvisiteras med nån Star Wars-inspirerad pinne.

Jag lyckades bra den här gången. Pipet uteblev. Samma sak för frun och sonen. Vi börjar få lite rutin på sånt här. Men så hojtade nån till bakom apparaterna.

”Vem äger den här?” undrade en av vakterna och pekade på en handväska.

”Det är min” svarade frun stolt.

”Vi behöver ta väskan åt sidan för att titta på den…är det ok?” undrade vakten och granskade henne med blicken.

“Javisst” kvittrade frun.

Några tysta ögonblick följde medan vakten rotade genom Birgittas välpackade saker och sedan återkom med höjd arm.

”Eh…vi kommer att behålla den här…”

I vaktens hand fanns ett sågblad. Ett drygt decimeterlångt, taggigt blad till en sticksåg !!

”Oh var det DÄR?” konstaterade min fru som den naturligaste sak i världen.

Vakten trodde inte sina öron. Och jag brast ut i ett skratt som förmodligen avskrev oss från terroristlistan, ett skratt som bubblade fram och tillbaka under hela flygresan.

här efteråt är jag glad att vi var i lilla, lugna Skellefteå. På La Guardia eller Heathrow hade vi knappast kommit undan med ett gapskratt.

Och hur gick det med löpningen då?

Jo alldeles lysande. Hon skuttade sig fram bland trötta och värmeslagna stockholmare och gick i mål på 2.18. Knappt andfådd.

Så min fru är värd en medalj. Eller kanske en ny sticksåg…

Frun, nu utan sågblad

One clap, two clap, three clap, forty?

By clapping more or less, you can signal to us which stories really stand out.