Valet är över, men fortsätter farsen?

Riksdagsvalet är nu över, och rösterna är preliminärt räknade. Centern vann en brakseger, med 49 platser av 200 i riksdagen, men den stora förvåningen kom i Sannfinländsk form — hur kommer den finländska politiska spelkartan att se ut, då de konservativa partierna står för nästan hälften av mandaterna?

Enligt tradition, kommer Centern att inleda regeringssonderingen. Som ordförande infaller statsministersposten Juha Sipilä. Enligt sina egna ord vill Sipilä skapa en slagkraftig regering, till motsats till den fars som suttit de senaste fyra åren. Problematiken uppstår då vi ser på de vinnande partierna: Sannfinländarna är kända för baksätsagerande, så deras insats i den kommande regeringen är ännu ute och seglar; Samlingspartiet lyckades inte hålla upp en kraftig regering förra perioden, och för Finlands ekonomiska och humanitära framtid hoppas jag att de inte heller i framtiden försöker det samma; och Socialdemokraterna har tagit kraftig kritik för deras dåliga agerande under ekonomiskt svåra tider, men på det samma har rödmylleregeringen historiskt sett fungerat bra.

En Sannfinländsk regering?

Sannfinländarna är ett mycket ungt parti — med deras jytky slog de igenom i förra riksdagsvalet, men till mångas förvånelse (och minst lika mångas lättnad) ställde de sig i oppositionen, trots deras stora valseger. Då motiverade Sannfinländarna detta med att de inte kunde ha samarbetat med regeringen och inte kunde godkänna regeringsprogrammet. Så de satte sig i opposition, fortsatte sitt baksätsropande, och allt fungerade. Denna gång, däremot, ligger Sannfinländarnas ära och värde på spel; om de igen går i oppositionen, kommer deras väljare att besvikas kraftigt, vilket kan leda till en långsam utvittring och död. Om Sannfinländarna däremot går i regeringen, kommer Centern att finna det svårt att bygga en slagkraftig regering — vänstern, De Gröna och Svenska Folkpartiet ser alla på Sannfinländarna med en fördömande och något skeptisk blick, och speciellt de sistnämnda kommer inte att vilja samarbeta med detta nynationalistiska parti.

Det svåraste för Sannfinländarna kommer dock att infalla om de går i regeringen: då blir det dags att föra reell politik, istället för den idealistiska högljudda lådbilsposition de haft under den senaste perioden. Slut är tiden då Timo Soini ropar om tilipäivä, slut är tiden då Sannfinländarna utför konstanta förtroendefrågor till regeringen. Partiets äkta färger kommer i framtiden att komma fram, och det skall bli intressant att se hur väljarna reagerar på detta.

Dags att faktiskt tänka

Med äran i behåll kan jag säga att jag röstade grönt i valet — Markus Drake, för att vara exakt. Jag fann De Grönas mandatväxt otrolig och inspirerande. Men även jag förstår att De Gröna inte skulle fungera som ett ledande parti, de är helt enkelt för extrema då det kommer till miljö- och energifrågor. Dessutom ser jag att De Grönas prioriteter inte helt är på plats, vad kommer ekonomifrågor.

Kan detta tankesätt speglas över till de andra vinnande partierna? Är Sannfinländarna ett fungerade regeringsparti, eller kommer de, likt De Gröna, att snubbla på sin idealistiska retorik? Jag hoppas på det sedannämnda, men på det samma ser jag en intressant framtid i en Sannfinländsk regering — vem vet vad partiet kunde komma med? Det finns ett första för allt, även om detta första skulle ligga utanför ens bekvämlighetszon.

Fortsätter farsen?

Vi är inför intressanta tider. Kommer Finland att styras av en rödmylleregering, eller en hopkok borgare? Speciellt nervös är jag över Finlands utrikespolitik, med tanke på Sannfinländarnas starka plats i riksdagen — även om jag inte personligen tycker om Svenska Folkpartiet, ser jag partiets ordförande Carl Haglund som en ypperlig kandidat för försvarsministersposten. Alexander Stubb (Saml.) har uttryckt sitt intresse för utrikesministersportföljen, men allt detta hänger på vilket val Centern gör i regeringssonderingen.

Då jag såg Sannfinländarnas snabba växt i valvakan, var min första reaktion en av häpnad och skräck, men efter en natts sömn ser jag på regeringen med intresse. Den vinst konservatismen och borgarna gjorde i detta riksdagsval är som tanke varken lockande eller positiv, men den visar ett behov av förändring bland folket. Vem vet, kanske denna regering är ett steg i förändringen — detta är åtminstone mitt hopp, istället för tanken om en borgerlig framtidslinje. Vi går in i ett nytt steg i Finlands politiska utveckling, inte minst vad kommer snittåldern bland väljarna och folket, och den nya regeringen kommer att vara en muskelrörelse i detta steg. Om regeringen är en spasm, eller ett nytt sätt att gå, får vi se i framtiden.