Är det verkligen någon hjälp att söka hjälpinsatser från svenska myndigheter?

Att söka och ha kontakt med svenska myndigheter skulle kunna jämföras med att söka och ha kontakt med en elektrisk ål.

- Hal och slingrar sig ur så mycket den bara kan

- Ger dig rejäla stötar utan förvarning

- Gör allt för att komma undan

I andra länder sägs det ofta vara sämre för innevånare i kontakt med myndigheter. Det talas ganska ofta om mutor, som sägs krävas för att komma fram och få hjälp men är så osäker och otryggt.

Hur långt ifrån det är Sverige i dag?

För att komma fram och få hjälp som man har rätt till i Sverige så krävs oftast en mycket legalt kunnig anhörig som orkar slåss eller en advokat som slåss för dig. Detta kostar också stora summor pengar och ger inget säker för resultatet eller trygghet. Hur stor skillnad är det i jämförelse med det vi kallar mutor i andra länder?

Är det lyx att få hjälp av en advokat?

Med tanke på en timtaxa omkring 1500–2500kr så kanske det kan betraktas som lyx?

Faktum är att större delen av svenska innevånare som är beroende av hjälp från myndigheter inte får det dom har laglig rätt till. Inte för att det sägs “nej det får du inte” , för då kan vederbörande tjänsteman eventuellt anklagas, utan för att den hjälp man har rätt till blir så lång bort i tid utan strid att du hinner bli så mycket sämre att den sökta hjälpen inte fungerar eller i värsta fall hinner du dö.

Utan eget kapital, generösa och hjälpsamma anhöriga (om du har det) så hamnar du i total omöjlighet och då har jag ännu inte tagit upp det psykiska lidandet som detta orsakar.

Myndigheter skall vara vägledande och stödjande säger lagarna.

Vem kan säga att de har fått tydlig information och vägledande hjälp av en myndighet?

Åter igen faller detta på den enskilde människan och dess resurser. En kunnig anhörig kan eventuellt ge eller ta reda på korrekt information om hur och vilka möjligheter som finns. I annat fall är faktumet i Sverige i dag att den enskilde måste anlita en advokat som är kunnig i området för att få bra svar som vägledning och information för att kunna Ge myndigheter rätt information på deras språk och vet vad du kan kräva från din myndighet i Sverige i dag.

Efter drygt 40 år som innevånare och född i Sverige börjar till och med den långvariga avskyn gällande t.ex. USA och deras system kännas lite annorlunda. Visst är det förjävligt rent ut sagt att du som enskild människa i USA måste betala så mycket för att få hjälp men å andra sidan är det kanske lite mer ärligt? Du behöver hjälp, frågar och för svar att det kan du få men det kostar denna summan pengar. Är det sämre än att få svaret att du ska få hjälp men sen upptäcker och utsätts för att du inte får den hjälpen men inte fått ett nej?

Åter igen är det inte för hjälpen inte finns eller att någon har sagt nej (oftast) utan att för att den uteblir under så lång tid att det inte blir någon hjälp för dig i konkret verklighet ändå.

Personligen har jag också upplevt de så kallade privata aktörerna i samhället med en viss negativitet. Dock finner jag att du sällan får något av de svar som verkar vara mer praxis än undantag från myndigheter om livsviktiga frågor. Till exempel livsavgörande frågor om hemtjänst, vård i hemmet, boende med särkilt stöd mm. listan kan göras lång men svaren är oftast “vi ska utreda” “det bör gå” “vi återkommer” eller en extrem otydlighet som egentligen blir att de inte sagt någonting eller om de kommer att göra någonting.

Det mest nedbrytande av allt är den totalt uteblivna tidsangivelsen eller ens en en tidsuppskattning för svaren på dina viktiga frågor.

Om du frågar ett privat bolag om en tjänst så är svaret oftast förknippat med ett ja eller nej och en tidsangivelse.

Hur ska människor som har det mycket svårt orka leva och må bra utifrån oklarhet och otydliga svar utan något tidsperspektiv när de är beroende av hjälp?

Är detta psykiskt lidande?

När en människa blir eller är allvarligt sjuk kommer den dagen när allt man försökt och alla åtgärder man på egen hand genomfört visar sig inte räcka till. Maktlösheten infinner sig och hjälplösheten samt rädslan gör sig verkligen tydlig. Nu måste jag ha hjälp av någon annan! Vem då?

I Sverige får vi lära oss att då kan vi vända oss till myndigheter och sjukvård.

Om det visar sig ge motsatt resultat än den hjälp som vi har lärt oss ska finns och vi har rätt till vad gör vi då? Blir förtvivlade, arga, ledsna, uppgivna och termen som används senare är “deprimerad”.

Hur många i vårt samhälle vet att en deprimerad människa också oftast bär på en enorm ilska bakom sorgen? Vad finns behandlingen som stödjer det? Var för du hjälp att vara arg och besviken på riktigt så att du kan orka möta dina svårigheter och kanske orka ta steg framåt i din situation?

Upplevelser och så många olika berättelser vittnar om raka motsatsen. Är du arg så ska du ha medicin för att inte bli arg. Hmm. Blir vi mindre arga då? Mår vi bättre av det? Kommer vi bli mindre arga i förlängningen av det?

Kommer vår ilska riktas åt rätt håll eller sprider den sig som en cancer runt omkring oss?

Kommer de som jobbar med att hjälpa oss människor med svårigheter att kunna hjälpa eller orka med att hjälpa?

Denna artikel bygger på mångårig erfarenhet och konkreta fall i vårt samhälle men är så klart också subjektiv.

Personligen skulle jag betala för att få höra andra ”roligare” versioner som verkligen är på riktigt och sanna.

Denna artikel är inte någon uppmaning eller uppror. Jag har i nuläget inte kraft att göra mer utan att riskera min hälsa än att skriva detta hur mycket jag än skulle vilja göra mer, endast konkret handling i vår fysiska verklighet betyder något i slutändan och ord är bara ord utan handling. Du som läser avgör själv vad du tar till dig och tror på. Om du sen agerar på något sätt utifrån det så är det ditt eget val. Jag önskar dock att fler människor agerar för oss människor med förhoppning om en annan tillvaro och framtid.

One clap, two clap, three clap, forty?

By clapping more or less, you can signal to us which stories really stand out.