Varför slutat jag att fira min födelsedagen och vad hände sen

För mer än 8 år slutade jag att fira min födelsedag. Jag var bara tröttna av få meddelanden från människor vem brydde inte om mig och de gjorde det bara för att de fick en påminnelsen från Facebook eller min mor, ha!

Jag minns så många gånger mina släktingar vem ringde till mig först för att bad mig för min syskon telefonnummer, och sen ringde mig igen för att be ursäkt för att inte gratulera mig från början. “Come on!” sa jag till me.

Jag hade inga problem att folk glömde den där dagen, men vad gjorde mig arg är att veta de som kände tvungen att gratulera mig, inte för att de verkligen ville.

Då började jag gömma min födelsedagen från socialnätverket (Hi5 fanns på den där tiden!) och, efter alla de här år, jag lärde mig den:

  • Min familj, särskild min mor, kommer aldrig att förstå den. Även om jag stängde av min mobil eller FB-konto, de försökte hur som helst för att gratulerar mig.
  • Med alla social medier som finns nu, det är så jävla svår att göm den där datum! Även i Sverige finns en sajt var man kan hitta födelsedagen av vem som helst! Såvida inte ditt nämn är “Johan Larsson”, som en den svensk version av “John Smith”, det är omöjligt att ha en hemlighet.
  • Någonting som jag inte funderade på är att jag gilla att gratulera min vänner. Nu känner jag väldigt obekväm att göra den och ber dem att inte göra för min själv, ha!
  • Och på sist, jag helt glömde att det kommer att finnas dem som verkligen bryr om mig på den där dagen. En gång var jag så arg när min chef tog med några kakor till ett möte. Ni kan tänka sig på hur kände jag när mitt hemlighet upptäcktes framför alla mina kollegor. Men sen, efter några timmar när jag lugnade ner mig, jag insåg att det finns inte alls en typ tradition på min företag för att fira folks födelsedagen; det var helt min chefs intention för att göra mig lycklig. Det helt krossade min hjärta :-(

Jag ska slappna av det för att det är total meningslöst, även om den där datum kommer aldrig att stå på min Facebooksidan igen.

One clap, two clap, three clap, forty?

By clapping more or less, you can signal to us which stories really stand out.