Mobiler i klassrummen

Jösses en så tråkig diskussion det är. Jag skrev för några veckor sedan på twitter att det är en ickefråga eftersom det faktiskt är upp till varje lärare, eller möjligtvis varje skola. Fungerar det att eleverna har sina telefoner och att de kanske till och med kan användas i undervisningen så är det ju toppen. Fungerar det inte och telefonerna och världen som den släpar med in i klassrummet blir för påträngande, för svår att låta bli, för distraherande så kan vi lärare ta beslutet att de ska samlas in, stängas av, ner i väskan, läggas i skåpet.

Tydligen provocerar detta. Tydligen är det något oerhört för djävligt att lärarna ska kunna bestämma. Det är massor med människor på nätet, och i vanliga media, och antagligen också vid köksborden hemma som vill bestämma hur det ska vara med mobiler i klassrummen. Antingen ska eleverna ha dem och det här med att samla in, stänga av, lämnas i skåpet det ska inte lärarna syssla med. De ska lära eleverna att hantera sin telefon. Oavsett resultat.
Eller så ska det förbjudas. Barn ska väl inte ha mobiler! De ska vara hemma om de ens överhuvudtaget ska ha några. osv.

När en lärare till slut efter mycket om och men bestämmer sig för att det inte går längre. Mina elever förlorar för mycket på att deras telefoner stör dem under lektionerna och bestämmer sig för att samla in dem. Då ska det beslutet likställas med att förbjuda elever att ha på sig keps. Som om att det är samma sak. Det pratas om makstrukturer och att besluten om mobiler grundar sig på vana och tradition. Att lärarna är rädda för att släppa makten till andra.

När en lärare beslutar sig för att den här klassen klarar det här med telefoner alldeles utmärkt och de kan använda sig av dem i sitt lärande då ska det kritiseras med och förlöjligas på olika sätt. PISAchockargumenten haglar och läraren som gör på det viset sågas med fotknölarna.

Varför är det så svårt att låta lärarna ta beslut om hur det ska vara i deras klassrum? Vad är det som omöjliggör det ställningstagandet?