Men det var ju inte salmonella i alla kycklingar

Vi har en enorm klyfta mellan mediekritiker och medier. Det måste vi sluta ha, för allas skull. Det är dags att vi börjar respektera mediekritik som utmynnar från den faktiska användarupplevelsen — inte från tidningens morgonmöte.

I min Evernote finns ett dokument med tiotals länkar till både artiklar och rapporter, där finns en ganska utförlig uträkning om hur förtroendet för framförallt kommersiella medier har sjunkit i takt med att människor får tillgång till mer information, där finns citat från branschföreträdare och där finns embryot till en text om hur en förändring av mediebranschen kanske måste komma sprungen ur en acceptans för en annan sorts mediekritik och medieanalys.

Det här är inte den texten.


En radiostudio på Mariaberget i december 2016.

*record scratch*

*freeze frame*

Yup, that’s me. You’re probably wondering how I ended up in this situation.

Så stod vi där för att diskutera filterbubblor och falska nyheter, jag och Karin Olsson, kulturchef på Expressen, under ledning av programledaren Johan Cedersjö. Och precis i slutet av det här livesända samtalet säger Karin Olsson något om ”vi i sanningsbranschen” och man kan mer eller mindre under fade höra mina protester. För jag hade, inklusive överdrifter, nästan aldrig hört något mer upprörande. Vi hade precis stått och diskuterat och dissekerat rena felaktigheter som etablerade medier också hade begått. Sanningsbranschen liksom. Jag kände att det fanns fog för en flammande protesttext där någonstans.

Det här är inte den texten heller.


För ett år sedan eller så raderade jag hela min gamla medieblogg, för att det inte fanns något värde i att låta det jobb jag ändå hade lagt ner på den, där jag hade försökt låta siffror och fakta spela roll i en mediedebatt som mest är uppbyggd på krigshistorier och tyckonomiska dragningar. När Markus Hankins på GP gick ut och efterlyste en skribent som kunde skriva 20 artiklar om dagen exploderade tyckandet om detta i upprördhet och spelad indignation. När jag för flera år sedan räknade ut att en skribent på en lokal dagstidning skulle behöva skriva ungefär det antalet artiklar per dag, baserat på exakta annonsintäkter och kostnader från TUs anslutna lokaltidningar, då var det få som upprördes. Reaktionen var oförvånad då, tydligen. Men att någon egentligen brydde sig, nej det kan jag inte säga. Det är lättare att reagera när någon ställer upp sig i attackvinkel. Det gjorde jag sällan när jag skrev texter förr.

Så det här är inte en av de texterna.


Och ur allt det här kommer en trötthet på att skapa något annat än ett skrik, jag vill bara häva ur mig några jävla åsikter om vad jag är helt övertygad om att vi måste göra, hur vi måste tänka och agera i frågan om analysen av dagens medievärld för att det ska hinna bli bättre innan det tar slut.

Det är den texten du läser nu.


”Det är en pågående publicering”.

”Har du läst texten och inte bara rubriken/ingressen/puffen/flashen?”

”Så kan du inte säga, vi gör mycket om krisen i sjukvården också.”

”Det blir fel när du bara rycker en detalj ur sitt sammanhang.”

Ni kan gärna leka den här leken med mig. Men mediekritik idag bemöts inte sällan med ungefär ovanstående och dess tusen kusiner. Det går liksom aldrig att påpeka något som FAKTISKT ÄR FEL utan att man ska avkrävas att egentligen slå i läggen sedan 1830 eller leta upp en rättelse på sidan 7 i en papperstidning eller på något magiskt vis förstå att den där grova felaktigheten som flashades sedan har blivit rättad i statusuppdatering på Facebook.

Det går liksom aldrig att påpeka något som FAKTISKT ÄR FEL utan att man ska avkrävas att egentligen slå i läggen sedan 1830…

Du kan inte kritisera ett bildval för att den är beskuren annorlunda på Snapchat, du kan inte kritisera en text för när den får kritik är den inte längre journalistik utan underhållning, du kan inte kritisera en rubrik för att OM DU LÄSER TEXTEN SÅ FÅR DU SE. Om du kritiserar en felaktighet som görs av en tidning eller så idag är i stort sett garanterad en adrenalinstinn lektion i hur fakkin digitala medier fungerar och vad som är vad.

Så mediekritiken gömmer sig och blir Bakjour och Mediebruset — som med sylvass sarkasm är de enda som orkar hålla grytjäveln kokande. För vem fan orkar stå emot testosteronväggen som ropar ”FALSK MEDIEKRITIK” så snart frågor om kvalitet och relevans väcks?

Det förs inte någon vettig diskussion om kvalitet i medierna, för mediehusen har formerat vagnarna i cirkel och ligger och skjuter prick inför den stundande undergången.

Så det är dödläge. Det förs inte någon vettig diskussion om kvalitet i medierna, för mediehusen har formerat vagnarna i cirkel och ligger och skjuter prick inför den stundande undergången. En undergång som oförmågan att analysera marknaden kommer effektuera än snabbare och mer skoningslöst.


Och det sjuka är att det är extremt banalt och uppenbart varför det har blivit så här: Det är för att vi tittar på samma sak från två helt olika håll. Och det måste vi sluta med. Traditionellt sett, om vi räknar ”traditionellt” till universums hela historia fram till för ungefär fem år sedan, har mediekritik och medier kommit från samma håll: Från tillgångssidan. Mediekritiken har förståtts av mediehusen för att den har varit rotad i ungefär ”tidningar finns därför att det är av gud och naturen givet”. Så alla har agerat under samma kontrakt, nämligen att medier är eviga och medier är goda. Alla som inte följde det kontraktet var per definition onda.

Men nu sker en stor del av mediekritiken från efterfråganssidan — den emanerar från äkta användande och riktiga användare. För de här användarna har en röst och de gillar inte alltid vad de ser

Men nu sker en stor del av mediekritiken från efterfråganssidan — den emanerar från äkta användande och riktiga användare. För de här användarna har en röst och de gillar inte alltid vad de ser. Och vad de ser är mediehusens riktiga ansikte, men ett ansikte som inte mediehusen själva ser när de tittar sig i spegeln. För där tidningen ser en sammanhållen produkt sprungen ur strukturerade möten och tydliga utlägg ser vi som användare de som fragment av information i flöden som är våra egna, vi ser en flash här, en puff där, läser en text där och ser en halv video där. VI SER ALDRIG DET NI TYCKER ATT NI SKAPAR, FATTA DET! Och det här måste på något sätt bli grunden för hur mediekritik och medieanalys fungerar, den måste baseras i hur vi faktiskt konsumerar och möter medier.

För det kan fan inte vara OK att man sprider felaktiga uppgifter i en flash bara för att man samma dag har gjort ett jättebra gräv i papperstidningen. Alla de här kraven som mediehusen menar sig verka under och som driver fram de fel som görs och de lögner — ja, faktiskt — som ibland sprids kommer till av krav som branschen ställer på sig själva, inte på grund av krav som användarna ställer. Det här med att flasha obekräftade uppgifter är det ingen läsare som har bett om — och det är inte heller så att mediehuset tjänar något på det. Vare sig på kort eller lång sikt.


Det görs enormt mycket bra och rätt av mediehusen, majoriteten av det som lämnar dessa institutioner är sant, kanske relevant och åtminstone inte gement felaktigt. Men allt är inte det. Och varför kan man inte få kritisera det som är fel just baserat i att det är fel? Det är lite som att säga ”men det var ju inte salmonella i alla kycklingar vi levererade”. Well, det räcker med en och uppenbarligen är något ruttet hemma på gården.

Vi måste kunna ha en mediekritik som baseras i användarupplevelsen och som inte avfärdas för att användaren inte har konsumerat ”mer” eller ”allt”. Gör man fel så gör man — äg den jävla frågan. Och förstå följande — er syn på er verksamhet är dramatiskt annorlunda än de flesta användares. Så varför inte se till att alla komponenter är riktiga? Att alla kycklingar är friska? Varför är det för mycket begärt?

Det här var inte ens en text. Det var bara en spya.

Show your support

Clapping shows how much you appreciated Fredrik Strömberg’s story.