Från pseudo-riks till lokal-DN. Och förstärkt med helt nya plattformsbaserade, öppna lokalsatsningar. Ja, nu finns en äkta möjlighet att rädda den lokala journalistiken. Men det kommer inte betyda “rädda firman” – så nu måste man bestämma sig. Är journalistiken lika viktig som man gärna påpekar – eller är det villkorat i “bara mitt skrivbord blir kvar”?
Så blev det Bonnier News som köpte Mittmedia då. Och kommentarena från berörda går att sammanfatta med ”puh”, för man hör någonstans ”lokaljournalistiken är viktig” och ”nu är verksamheten räddad”. Men jag tror att det här köpet är något fundamentalt annorlunda och de som har hört mig ranta i frågan om lokalpress och betalningsvilja tidigare kommer känna igen en del här.
Men det här är ju — om man vill vända blicken åt det hållet — potentiellt ett hyggligt billigt köp av en prenumerationsexpansion för Dagens Nyheter (och över tid supermorgontidningen DN/DI) — och således också en potentiell dödsstöt för…
Förra gången var det alla sorters poster. Nu ska vi titta på tre publicister och deras videoverksamhet på Facebook.
Nu har det hänt igen – jag har utsatt mig själv och några för ytterligare en sån här övning i att ta reda på hur vissa saker förhåller sig. Förra gången handlade det om vad som skapar engagemang på Facebook hos en rad svenska publicister, den här gången om några färre publicister och deras (vår) användning av video på Facebook.
Ni har säkert hört, video är stekhett och video på Facebook är som lava ovanpå magma inslutet i het gas
Som KIT-person så var det intressant att sätta just KIT i relation med ett par av jättarna — Aftonbladet och…
Alla har en åsikt om Facebook. Och alla har en åsikt om vad ”tidningarna” gör. Jag heter Fredrik Strömberg och jag hade också det. Nu har jag undersökt saken närmare och har bytt åsikter mot strukturkapital.
Det här är inte en fullgången post – utan ett litet förord till ett dokument som du får ladda ner. Men vad du kommer hitta i det här dokumentet är framförallt ett försök — med viss ambitionsnivå — att hitta ett sätt att klassificera det som publicister gör på Facebook. Sedan har jag också tagit det här klassificeringssystemet en vända ute i verkliga livet och genom att gå igenom lite drygt 4000 Facebook-poster och deras länkar (i de fall de är länkar) för att vädertesta och förfina klassificeringen.
I dokumentet får ni läsa om både klassificeringen och om de poster…
Alla medieföretag brottas med samma problem – hur ska man lyckas finansiera sin journalistiska verksamhet i den här digitala tidsåldern? Och de flesta, ja nästan alla, pekar på samma sak: Ta betalt för innehåll. Synd bara att det är en ytterst dålig idé.
Har förstått det som att man inte ska begrava grejen i tredje stycket, så jag lägger in den i rubrik, ingress och här i första stycket: Jag tror att man gör ett historiskt misstag om man tror att den enda, sanna och på något sätt ödesbestämda affärslösningen för journalistik är att ta direkt betalt för innehåll.
Och varför tror jag det? Helt enkelt genom en ganska banal analys av historien, nutiden och vad vi kan tro om framtiden.
Journalistik behöver inte bara skyddas från storebror utan även från lillasyster.
Sedan tror jag en sak till – och det är den…
Är det inte helt ärligt dags att vi slutar tro på vad fan vem fan som helst säger? Så att vi kan börja ställa lite vettiga motfrågor och avkräva lite argument och information?
Det här med saker som inte riktigt är sanna är ju lite på modet nu, ett par pikanta exempel från de senaste dagarna är ju ”Bowling Green-massakern” och ”killen som tog ut 600 000 kr”. De historierna ligger rätt långt ifrån varandra i hur lögnen tillkommit och sprids. I fallet med Kellyanne Conway var det med stor sannolikhet för att hon är rätt hårt indoktrinerad i en lögnaktig rasistisk miljö som blommar i full faktaförnekelse och är en genuint otäck person som står för riktigt risiga saker.
I fallet med killen i Malmö handlade det om någon form av missriktat…
Vi har en enorm klyfta mellan mediekritiker och medier. Det måste vi sluta ha, för allas skull. Det är dags att vi börjar respektera mediekritik som utmynnar från den faktiska användarupplevelsen — inte från tidningens morgonmöte.
I min Evernote finns ett dokument med tiotals länkar till både artiklar och rapporter, där finns en ganska utförlig uträkning om hur förtroendet för framförallt kommersiella medier har sjunkit i takt med att människor får tillgång till mer information, där finns citat från branschföreträdare och där finns embryot till en text om hur en förändring av mediebranschen kanske måste komma sprungen ur en acceptans för en annan sorts mediekritik och medieanalys.
Det här är inte den texten.
En radiostudio på Mariaberget i december 2016.
*record scratch*
*freeze frame*
Yup, that’s me. …
Fredrik Strömberg
En mediegubbe från Stockholm.
