Spelar någon in detta? Är det här på riktigt?

Nere i Australien lärde jag känna John och vi spenderade mycket tid tillsammans. Min och Johns relation hade vuxit fram otroligt snabbt. Han lärde mig verkligen att njuta av livet och att älska livstilen som en ‖beach bum‖. Vi hade liknande humor och kunde ha kul med varandra och åt varandra. Jag kände mig bekväm i hans närvaro och det gjorde att jag kunde slappna av.
Han var geniunt glad och social med en attityd av ‖I dont give a fuck‖ vad ni säger, tycker, tänker om mig. Jag ville tro att jag också hade det, fast då brydde jag mig om vad andra sa om mig och till mig. John hälsade på mig i Göteborg och allt var precis som förut, fast vi inte hade sett varandra på några år. När jag mötte upp honom insåg jag hur mycket jag saknat honom. Han berättade om surfen, sina galna äventyr i nattlivet och att han hade saknat mig.

Jag insåg då att jag hade lurat mig själv den sista tiden.
Det var inte det här jag ville. Jag ville inte bo i Göteborg längre.
Jag var inte lycklig på riktigt. Det kändes bara som jag gick runt i ett tomt skal och saknade mening.

”När var jag som lyckligast i livet Tomas?”

”En ny dröm formades. Jag ville surfa igen! Det var det enda jag tänkte på hela dagarna.”

Några dagar efter att Johns uppenbarelse hade fått mig att ifrågasätta mitt liv gick jag och köpte en vit canvas.
Högst upp på den skrev jag; Mål; Surfa dagligen! Canvasen hängde jag över sängen så att jag skulle se den hela tiden.
Jag hade läst det i en bok att om jag vill uppnå mina mål, så ska jag titta på det dagligen. Det var exakt det jag gjorde. Jag tittade på målet varje morgon och kväll.
John åkte hem och någon vecka senare på jobbet så surfade jag på Facebook när en ‖random‖ annons ploppade upp, där stod det; ‖Surfa i Norge‖.

Vilket skämt, hahah, surfa i Norge.

Min nyfikenhet fick mig att klicka in på annonsen eftersom jag ville surfa. Jag hamnade på en hemsida där jag fick se bilder av perfekta vågor, snygga brudar, fester, fantastisk natur och det jag ansåg vara, ‖The Perfect life‖. Som en galning sökte jag efter ‖jobba hos oss‖, men hittade inget.

Jag ville dit. Nej, jag ska dit, bestämde jag.

Senare samma dag, skrev jag ihop ett personligt brev som jag skickade till mejl-adressen jag hittade på sidan. Jag ‖kryddade‖ texten för att de skulle låta bättre och skickade lite bilder. Det värsta som kunde hända var att ingen skulle svara. Kommande nätter hade jag svårt att sova. Det bubblade av förväntningar inom mig eftersom jag redan bestämt att jag skulle surfa. Lyckan jag kände gjorde att jag målade upp bilder i huvudet när jag surfade, festade, raggade brudar och levde livet.

Jag kände mig levande igen och det fyllde mig med glädje.
En vecka efter jag skickat mejlet kom ett samtal från ett konstigt nummer.
Jag brukade inte svara på okända nummer, men av någon udda anledning gjorde jag det den här gånger.

-Hej, är det här Tomas jag pratar med? Hörde jag på norska.

-Hej, ja det är Tomas. Vem är du?

-Jag heter Karin och jobbar som personalansvarig på ett surfcamp i Norge. Vi har fått ett mejl av dig. Är du fortfarande intresserad av att börja jobba?

”Haha skämtar du? Är detta på riktigt?”

-Ja absolut, självklart är jag intresserad, svarade jag.

-Bra! Kul att höra sådan glädje! När kan du börja?

-Så snart som möjligt.

-Perfekt, då förbereder jag avtalet och ringer dig om tre dagar.

-Grymt , vi hörs… och du Karin, tack.

-Varsegod, hejdå.

Jag kunde inte ‖greppa‖ vad som hänt. Det var helt overkligt. Min dröm skulle bli sann! Det var knappt jag trodde det själv. Jag ville ringa upp alla jag kände och skrika av lycka, men jag gjorde inte det, eftersom jag väntade på avtalet. De kommande tre dagarna kändes det som om jag flög fram på rosa moln. Tredje dagen kom och jag stod och kollade på telefonen hela tiden. Tillslut ringde det från Norge.

-Hej Tomas

-Hej Karin. Kul att du ringer. Är allt klart med kontraktet?

-Förlåt Tomas, vi kan inte anställa dig. Vi måste prioritera en tjej eftersom det bara är killar som jobbar där nu.

-Okej, men hör av dig om något skulle dyka upp, sa jag.

Det kändes som att jag fick ett hårt slag i magen och tappade luften. Jag kunde inte tro mina öron, allt var ju KLART !?!??!?! Det var som jag snubblade på mållinjen.
Jag blev grymt besviken eftersom jag hade gått omkring och tänkt att jag skulle få surfa inom en snar framtid.

Jag hade bestämt mig, jag skulle surfa dagligen. Det fanns inget annat i mitt huvud. Jag var helt inställd på att jag skulle lyckas.

Samma dag översatte jag det personliga brev jag skickat till Norge till engelska. Maniskt började jag söka till alla surfcamps jag kunde hitta, jag sökte över hela världen.
Jag satt flera timmar om dagen och bara ‖spottade‖ ut mejl, jag hade bestämt mig att jag ska surfa.Några dagar efter mitt ‖nederlag‖ fick jag ett nytt samtal från Norge.

-Hej Tomas. Det är Karin igen och du kommer inte tro mig. Hon som skulle börja jobba hos oss har råkat ut för en olycka, så vi är i akut behov av personal. Om du vill börja här så kan du göra det. Du kan få träffa honom som är ansvarig för campet i veckan. Han heter Gregg och bor i Göteborg.

-Hoppas det är okej med tjejen. Men du, fan så skönt att jag får komma upp!
Tack och tack! Du anar inte vad det här betyder för mig. Skickar du över kontraktet påskrivet till min mejl nu på direkten?

-Absolut Tomas, kolla din inbox om två minuter. Jag skickar även kontaktupgifterna till Gregg.

-Bra… och du Karin, tack!

Preics som hon sagt, såg jag kontraktet i inkorgen påskrivet av henne och kontaktupgifterna till Gregg.

”Hahahahha, är det här något skämt?

Spelar någon in detta? Är det här på riktigt?

Det här är så absurt så jag vet inte vart jag ska ta vägen

Vem fan är det som lägger mina kort?”

Två dagar efter samtalet träffade jag Gregg som var ansvarig för campet.
Jag åkte hem till honom. Han var hur chill som helst, verkligen en extrem livsnjutare. Vi hade någon form av ”intervju” där jag fick se foton på honom då han surfade och sedan visade han mig sina surfingbrädor.

”En arbetsintervju” som den ska vara. Avslappnad och rolig där ”man”delar med sig av sitt förflutna genom ett gemensamt intresse.”

Vi satt och bytte historier om livet med varandra samtidigt som vi drack öl. Jag och Gregg kom bra överens och de var starten på en ny vänskap.
Han började berätta hur livet var där uppe på campet och medan jag satt där och lyssnade på honom kände jag hur lyckan strömmade genom hela min kropp. När han pratat en stund avbröt han sig själv mitt i allt och sa;

-Tomas vet du vad? Jag kan sitta här och prata hur mycket som helst, men det är bättre om du får uppleva allt själv.

Under kvällen visade Gregg fler bilder från surfcampet. Det såg ut att vara så mycket glädje på varje bild så jag blev helt exalterad. Vilken vändning tänkte jag.
Här sitter jag med Gregg, för fem dagar sedan var min dröm uppskjuten och nu ska den upfyllas inom någon vecka. När jag kom hem till lägenheten den kvällen bokade jag bussresan till Norge. Jag ville känna att det skulle förverkligas.

Ett steg närmare min egen dröm, wow!

Det kändes som livet förde mig och jag åkte bara med.

Like what you read? Give Tomas Öberg a round of applause.

From a quick cheer to a standing ovation, clap to show how much you enjoyed this story.