själens medelpunkt
Så vill jag redo vara,
du kvalda själ, till din tröst.
Jag är en människa bara,
men jag skall bli en röst,
och röster kan ingen stena.
Det mörknar på världens arena.
En kväll förtvivlat allena
skall jag ropa i ditt bröst.Bo Bergman
Ibland anklagar jag min tid för att ha åsamkat mig smärta, som jag tror att jag skulle ha kunnat vara utan i en annan tid. Det är kanske sant på ytan. Men så ibland dyker en dikt upp som påminner mig om att den innersta resan på något plan är evig. Resan till själens medelpunkt är alltid, har alltid varit och kommer väl alltid vara ensam och smärtsam på ungefär samma sätt. Och alltjämt lika vacker, när dess vittnesmål blir till konst. När den genererar det där ropet ut i kosmos, alltid inkapslat i samma sorts hopp om mottagande.

