Coronaviruskrisen — en pyrrhusseger för klimatet

Victor Galaz
Mar 12 · 4 min read

Det började nog i samband med att bl.a. New York Times och andra medier började rapportera om att coronaviruskrisen (eller COVID-19 krisen för den som föredrar det) skapat så stora avbrott i den kinesiska ekonomin, att detta nu också började synas på landets kolanvändning, och luftkvalitet. Senast i onsdags (2020–03–11) publicerade Forbes även en artikel som ställer frågan om det kanske t o m skulle kunna vara så att de starka åtgärderna mot smittspridningen som karantän, skulle kunna leda till att fler liv räddas (genom förbättrad luftkvalitet och minskade klimateffekter), än de som riskerar att dö av viruset.

Bild från New York Times, “The Coronavirus and Carbon Emissions”, 2020–02–26

Flera debattörer ställer sig också frågan hur det kommer sig att länder, företag och individer så snabbt agerar för att minska omfattningen av coronaviruskrisen, men inte alls visar samma intresse för klimatkrisen (exempel här). En version av detta resonemang är att se denna globala hälsokris som en möjlighet för klimatet (till exempel genom att färre reser här, lite mer extrem version av argumentet här).

Att jämföra och koppla ihop klimatkrisen med den eskalerande coronaviruskrisen gör mig orolig och obehaglig till mods av flera skäl. Jag ska strax förklara varför, men vill först bara klargöra att jag skriver detta i min roll som enskild forskare, och att samtliga punkter nedan är något spekulativa av naturliga skäl, men bygger på den erfarenhet jag har av att det senaste decenniet ha forskat om klimatpolitik, krishantering, pandemiberedskap och finansmarknadens kopplingar till klimat- och ekosystem.

Foto: Martha Dominguez de Gouveia on Unsplash

Min första invändning är att klimatkrisen och en pandemi, är två väldigt olika typer av politiska utmaningar. Självklart är båda globala problem som båda kräver globalt samarbete. Och som flera forskare har påpekat under årtionden så skapar klimatkrisen en rad hälsoproblem (Watts mfl. i Lancet 2015), bl.a. en ökad risk för fler utbrott av sjukdomar med ursprung i så kallade zoonoser som just coronavirus (Jones mfl. i Nature 2008).

Något förenklat: medan coronaviruskrisen kräver oerhört snabba (dagar, veckor, månader) åtgärder för att förhindra en smittspridning , så är klimatkrisen en fråga som kräver stora systemförändringar i infrastruktur, energiproduktion, matproduktion, transport, ekonomiska incitament, konsumtionsmönster och mycket mer (år, årtionden, vissa skulle t o m säga århundraden). Där den första snabbt kräver mer resurser till sjukvården, socialförsäkringssystem och företag, så kräver den andra ett långsiktigt, systematiskt arbete att minska ett stort spann av risker nu, och över lång tid framöver. Scott Barrett skriver om detta på ett mycket mer sofistikerat sätt i sin bok “Why Cooperate? (2007). En enkel sammanfattning — coronaviruskrisen är ett 100 meters lopp, klimatkrisen är ett ultramaraton. Nu måste vi tyvärr springa båda.

Foto: Jamie Street on Unsplash

Min andra invändning är att finansiella kriser sällan är förknippade med ökad miljö- och klimatskydd i det långa perspektivet. Dan Gearino, Eric Holthaus och James Temple har gjort den här poängen tidigare i veckan, och den är värd att ta på allvar. Dels menar dom kan det leda till accelererande utsläpp när världen inom en snar framtid börjat återhämta sig från coronaviruskrisen, dels riskerar de stora ekonomiska kostnaderna göra att länder och andra drar sig för att göra de investeringar som behövs för att stödja en snabb klimatomställning.

Till detta vill jag lägga följande. Vi ser redan idag ser hur vissa aktörer använder COVID-19-krisen som en möjlighet att försöka skjuta fram ambitiösa klimatåtgärder (ex. flygindustrin enligt New York Times). Finanskriser har tidigare lett till att djupt skuldsatta länder sett sig tvingade att öppna upp för bl.a. ökad avskogning (ex. finanskrisen i Asien 1997 som ledde till en snabb expansion av palmoljeplantage i Indonesien i ett försök att minska statsskulden). Det är också oroväckande hur coronaviruskrisen tycks skapa ett möjlighetsfönster för nationalpopulistiska strömningar över hela världen att agera för stängda gränser, elda på xenofobi och fortsatt underminera förtroendet för det internationella samarbetet (ex. den amerikanska presidenten Donald Trumps resonemang om att coronaviruset är en “europeisk smitta”). Detta bådar inte gott för ett decennium där vi behöver se ett effektivt internationellt samarbete kring Parisavtalet och de globala hållbarhetsmålen.

Slutligen måste alla som brinner för klimatfrågan ställa sig frågan: vad vill vi att klimatomställningen ska förknippas med bland allmänheten? Är det verkligen med hela länder satta i karantän, stängda skolor och universitet, kollapsade ekonomier och sjukvårdssystem, social isolering och kollektiv rädsla? Vi kan och bör agera på klimatkrisen och coronaviruskrisen samtidigt. Men de är olika typer av globala problem. Att jubla över möjligheten för minskade klimatutsläpp under 2020 på grund av den enorma tragedi som nu utspelar sig framför våra ögon är omdömeslöst.

Victor Galaz

Written by

Deputy Director, Stockholm Resilience Centre (Stockholm University), and researcher Beijer Institute of Ecological Economics (Royal Swedish Academy of Sciences)

Welcome to a place where words matter. On Medium, smart voices and original ideas take center stage - with no ads in sight. Watch
Follow all the topics you care about, and we’ll deliver the best stories for you to your homepage and inbox. Explore
Get unlimited access to the best stories on Medium — and support writers while you’re at it. Just $5/month. Upgrade