Journalister och kommunikatörers tvekamp

Med jämna mellanrum blossar en debatt upp i medievärlden. Den handlar i korthet om att makten som journalister är satta att granska har anställt kommunikatörer som arbetar med att försvåra journalisternas grävande journalistik. Debatten brukar snabbt urarta till ett ställningskrig där kommunikatörer slår ifrån sig all kritik och journalister försöker lägga skulden på kommunikatörerna för minskade redaktionella resurser.

Själv är jag både utbildad journalist och kommunikatör. Jag jobbar förvisso på kommunikationsavdelningar, men jag skulle inte kalla det jag arbetar med för kommunikation i den traditionella bemärkelsen. Jag har snarare min professionella hemvist i webbutveckling, i gränslandet mellan kommunikation och IT. Men jag har med åren fått en god insyn i kommunikationsarbete i offentlig sektor. Genom min journalistutbildning och praktik som reporter och redigerare har jag även med mig förståelse för journalisternas vardag.

Det jag kan sakna i debatten om kommunikatörer är förståelse för varandras professioner. Jag tror att debatten utgår från arketyper av respektive yrke, grova schabloner som stämmer väldigt illa överens med verkligheten. Många som har titeln kommunikatör jobbar exempelvis inte alls med att skriva förhärligande pressmeddelanden. De jobbar ofta med högst praktiska sysslor. Som att korrekturläsa interna texter, uppdatera öppettider på webbsidor eller lägga ut driftsinformation på Facebook. Sanningen är att det inte finns någon tydlig kommunikatörsroll. I alla organisationer jag jobbat i på såväl statlig, regional som kommunal nivå har det inte gått att ge ett entydigt svar på frågan om vad kommunikation är och vad kommunikatörer gör. Kommunikationsfunktionen bara finns och lever lite sitt eget liv. Ofta är det kärnverksamhetens olika interna önskemål som styr: alla de korta puckarna som trillar in som uppdrag i e-posten.

Men med det sagt så går det naturligtvis att ifrågasätta viss typ av kommunikation. Om målet för kommunikationsarbete är att vara ledningens instrument för att öka organisationens förtroendekapital till varje pris, så kan man fundera på om det målet är förenligt med vårt styrelseskick. Offentliga organisationer är skattefinansierade och politiskt styrda. De är våra gemensamma verktyg för att skapa ett bra samhälle för alla. När myndigheter, regioner och kommuner prioriterar det egna ryktet före sitt uppdrag och våra gemensamma lagar tycker jag att det blir problematiskt.

De flesta journalister är inga grävande spetsjournalister som drivs av ett demokratiskt kall och att avslöja makten till varje pris. Det är också skillnad mellan att jobba med sportjournalistik och nyhetsjournalistik. Olika redaktioner har också olika ideal som mycket sätts av tongivande personer på respektive redaktion. Framför allt så är journalistik ett arbete där många mest vill producera de artiklar som krävs för att få lön i slutet av månaden. Men med det sagt så finns en liten klick grävande journalister som är en avgörande del av vår demokrati. Utan vass granskning av våra offentliga organisationer skulle mycket mygel förbli hemligt. Vi skulle få mer korruption om inte grävande journalister fanns. Det är därför ett demokratiskt problem när lokalredaktion efter lokalredaktion slår igen. Vem ska exempelvis granska tveksamheter i bygglovshanteringen om det inte finns skolade journalister i alla kommuner som vet hur man granskar myndigheter och har den tid som krävs för att blottlägga tveksamheterna?

Vad jag saknar i debatten om journalister visavi kommunikatörer är en ömsesidig respekt och fokus på hur respektive roll kan komplettera varandra. Journalisten ställer de jobbiga frågorna och vänder på alla stenar. Detta gör att missförhållanden och missbruk av skattemedel kommer upp till ytan. Kommunikatören säkerställer att all information är korrekt och förbättrar kvaliteten på innehållet som går ut från myndigheten. För att en ömsesidig respekt ska kunna uppnås tror jag att man måste utgå från samma mål. Det målet finns i våra grundlagar och kallas offentlighetsprincipen. Tyvärr är min erfarenhet att kunskapen om offentlighetsprincipen är låg bland många offentliganställda. Här tycker jag att kommunikatörerna skulle kunna ta ledartröjan internt och ställa krav på att offentlighetsprincipen efterlevs i sina organisationer. På så sätt skulle journalister känna en större respekt för kommunikatörerna. Men så länge kommunikatörerna mer är intresserade av den egna organisationens rykte än demokrati så lär förbistringen bestå.

Dessutom tror jag att kommunikationsbranschen skulle kunna bidra med lite klarhet genom att skilja på kommunikatörer och kommunikatörer. Det är väldigt få på en kommunikationsavdelning som jobbar renodlat med pressfrågor. Det finns formgivare, webbredaktörer, systemadministratörer, med mera. Det finns dock en tradition att kalla alla dessa för kommunikatörer. Det blir otydligt. Det allra bästa tror jag vore om ordet kommunikatör fasades ut och att vi såg tydligare specialisering där varje specialitet fick sin egen titel som bättre förklarade ansvaret och arbetsuppgifterna.

Tyvärr tror jag att det är enklare att gräva ner sig i skyttegravarna. Ställningskriget lär bestå och ingen sida kommer att vara intresserad av självrannsakan. Själv väljer jag att stå vid sidan av. Jag jobbar ju varken med journalistik eller kommunikation. Eller gör jag det?

Like what you read? Give Pontus Vinderos a round of applause.

From a quick cheer to a standing ovation, clap to show how much you enjoyed this story.