Postliberalism är TAN-politik
Liberaler måste agera emot ”postliberala” idéer som bygger på synen om att människan existerar för staten och där individen ska kommenderas att ha sin främsta lojalitet till nationen. Postliberalismens kärna är bland annat viljan att konservera ett försvinnande industrisamhälle och främja nationalistisk syn på centrala institutioner som rättsstaten och välfärdsstaten.
För snart 10 år sen besökte jag kolmuseet i Yorkshire regionen. Det är ett museum som jag gärna besöker igen eftersom jag skulle vilja skriva en bok om kolets sociala historia med fokus på vad kolet betydde för människor rörande sociala aspekter som gemenskap, identifikation och seder.
I samband med besöket märkte jag att föraktet för ”Maggie” (den konservativa politikern Margaret Thatcher under 1980-talet) var fortfarande vanligt förekommande i regionen med historia av industrialism. Många i Storbritannien har än idag inte förlåtit Thatcher för besluten att avskaffa offentliga (skattebaserade) subventioner till kolgruvorna under 1980-talet (se gärna filmen “Billy Elliot”).
Thatchers agerande kom hos många, inte minst vänsterorienterade individer, att anses vara ett svek från ”eliten” gentemot ”folket”. Ironiskt nog berodde den marknadsliberala politiken hos Thatcher att kolgruvorna i den forna kolonin Indien hade blivit mer konkurrenskraftiga och produktiva än de europeiska som i Belgien under 1980- och 1990-talet.
Efter besöket på museet i Overton var mitt intryck att kolet hade en central både ekonomiskt och socialt betydelse för människor i arbetarklassorterna i Yorkshire samt att arbetarklassen som socioekonomisk kategori aldrig kommer att existera igen på samma sätt som när stora delar av Europa var industriell.
Som politologen Cas Mudde menar i sin senaste bok ”The Far-Right Today” är fallet att stödet för de socialdemokratiska och socialistiska partierna i Europa har minskat sedan 1980-talet mycket på grund av övergången från industrisamhällets modell till det postindustriella med fokus på tjänste/serviceekonomin, liberaliseringar och globalisering. Därför är det intressant hur arbetarklassens symbolik gestaltar sig i dagens politiska situation.
Under det senaste valet i Storbritannien och i samband med Brexitdebatten har TAN-konservativa aktörer skrivit om hur det konservativa partiet (The Torries) numera var det riktiga arbetarpartiet. Främjande av Brexit och kampanjen för den nuvarande premiärministern Boris Johnson kom att symboliseras med bilder och texter om att arbetarväljaren är en sorts patriotisk (bättre sagt nationalistisk) man i medelåldern som vill värna om sin lokala community, ha hårdare straff rörande terrorism och brottslighet samt vill ha mindre eller ingen invandring.
Därmed frågan — vem vill inte ”värna om sin community”? Människans natur är lokal i grund och botten och de flesta av våra samspel sker på den lokala nivån. Att man är arbetarklass är inte per automatik lika med att man är socialkonservativ. Dessutom, många som anses vara arbetarklass i Storbritannien är individer med historia av invandring eller är EU-medborgare från fattigare delar av unionen som Rumänien.
I den TAN-konservativa debatten i Storbritannien har community förknippats till föreställningar om man bara kan vara patriotisk i nationalstatens mening. Med andra ord, den som är kosmopolitiskt orienterad eller vill att landet ska vara kvar i EU anses i debatten vara opatriotisk och “rotlös”. Begrepp som tillhörighet (belonging) och hem har blivit mer populära där man egentligen främjar den nationalistiska och ibland även den fascistiska synsättet om nationen eller landet vore som en familj eller ett hem.
Det är med sådana begrepp och föreställningar som mycket av den samtida kritiken emot liberalismen har skapats. Historiskt sett är det inget nytt med att liberalismen kritiseras men det som är nyare är att fokus idag ligger mer på icke-ekonomiska aspekter som identifikation och humanitär migration. Plus att det handlar om dimensionen stad och landsbygd där liberala värderingar ofta anses vara mer representerade bland individer i större urbana miljöer.
Bland de som deltar i kritiken av liberalismen finns även formella liberaler. I Sverige har framför allt Svend Dahl som är chef för Liberala Nyhetsbyrån främjat argumentationen om att liberalismen, för legitimitetens skull, måste i första hand vara relevant för människor på lokal nivå. Liberalismen får inte, enligt Dahl, vara en ideologi för de välutbildade och progressiva individerna i storstäderna.
Samtidigt är fallet att den lokala nivån kännetecknas ofta av mer icke-ideologiska politiska beteenden och värderingar. Kommunernas invånare, och inte minst lokalpolitikerna, känner ofta varandra väl och måste lösa konkreta problem i vardagslivet. Att exempelvis besluta om var en skola ska byggas eller hur rondellen bör se ut gör att olika ”ismer” med sina symbolspråk och idéer spelar en mycket mindre roll eller ingen roll alls jämfört med Riksdagen och Europaparlamentet.
Det som är mest problematiskt i Dahls argumentation som delvis bygger på myter och falska motsättningar är att den också bygger på anti-liberala idéer. I sin senaste text om liberalism hänvisar Dahl till boken ”Road to Somewhere” skriven av den TAN-vänsterintellektuelle David Goodhart. Som författare blev Goodhart mycket mer känd under slutet av 2010-talet genom att presentera sig som ”post-liberal” samt för den populistiska kategoriseringen av människor i ”Anywheres (varsomhelstare) — Somewheres (någonstansare).
Cyniskt nog menar Goodhart att han lämnade den ”liberala stammen” men om man läser närmare Goodharts verk är det lätt att få intrycket att han egentligen aldrig varit en liberal tänkare. Tvärtom, Goodharts ”postliberala” agenda bygger bland annat på nostalgi för industrisamhället, förslag som storskalig värnplikt och fler statsägda företag. Samt förslag att lokala nivåer som kommuner bland annat ska ägna sig åt ”racial self-interest” praxis så att ”vita majoriteter” inte känner sig hotade av individer som från Mellanöstern och Afrika.
Annat exempel på auktoritära beteenden och romantiseringar om det lokala återfinns hos Dagens Industri ledarskribent Peter Magnus (PM) Nilsson som ser sig själv som liberal. I en av sina senaste artiklar lyfter Nilsson upp styren i de skånska kommunerna Staffanstorp och Sölvesborg som exempel på framtidsoptimism. I debatten förtjänar Nilsson ofta eloge för sina texter om optimism och miljöfrågor. Men att kalla det som sker i de nämnda kommunerna för optimism är närmast perverst och rent felaktigt.
I Sölvesborg ingår Sverigedemokraternas politiker Louise Erixon och tillika sambo till parti ledaren Jimmy Åkesson i kommunens styrning. Erixon är bland annat känd för uttalanden att ” Målet är att rädda Sverige från socialismens och liberalismens klor, rädda Sverige från globalismen och försöka få in vårt land i en mera konservativ riktning” och för att ha försökt bryta mot lagen för att få igenom SD:s politik.
När det kommer till Staffanstorpsmodellen med TAN-moderaten Christian Sonesson är fallet att utvecklingen i kommunen varit enligt det som Centerpartiets riksdagsledamot och debattör Niels Paarup-Petersen beskriver — ett samhälle där borgerlighet är lika med intolerans och högre skatt. Man skulle kunna säga att Sonesson varken bedriver moderat eller ens borgerlig agenda utan just en ”postliberal” sådan. Inte minst när det kommer till symbolpolitik i stilen att IS-återvändare inte är välkomna till kommunen trots att ingen från Staffanstorp har lämnat kommunen för att ansluta sig till terroristiska organisationer.
Den nationalistiska och högerkollektivistiska kritiken av liberalismen handlar även om förakt för och misstro till individens frihet, pluralismen och öppenheten. Postliberalismen kan inte heller forma den postindustriella framtiden bland annat eftersom man är fast i nostalgiska ambitioner och synsätt på världen och människan. Däremot har liberaler en stor möjlighet att bidra till mer mänsklig progression och frihet i takt med den kommande teknologiska utvecklingen under 2020-talet med fokus på decentralisering, digitalisering och robotisering. Den viktiga skillnaden ligger i att postliberalismen är pessimistisk och nostalgipolitisk medan liberalismen är optimistisk och framtidsorienterad.