Det finns inget spöke i maskinen

Webbsurfning på 2030-talet, ur Ghost in the Shell: Stand Alone Complex

Filmen Ghost in the Shell från 1995, i regi av Mamoru Oshii, öppnade upp den japanska tecknade filmen (anime) för en större publik i väst. Filmen, som bygger på en tecknad serie från 1989, påverkar än idag filmskapare med sitt bildspråk och sina teman.

Filmen blandar science fiction, cyberpunkens estetik, med filosofiska frågor om människans identitet inom ramen för en polisthriller. Handlingen är ofta långsam och estetiserande, för att varvas med snabba och kraftfulla actionscener. Den kom samtidigt med de första webbläsarna, gjorde internet tillgängligt för allmänheten. Öppnandet av världshandeln hade börjat märkas och de ekonomiska framgångarna för asiatiska länder började att göra sig gällande i väst även kulturellt.

Några scener har blivit kulturella hållpunkter, som när huvudpersonen Major Motoko Kusanagis cybernetiska kropp monteras ihop under förtexterna och stiger upp ur produktionsprocessen likt en Venus födelse av Sandro Botticelli. Inflytandet märks hos Steven Spielberg, James Cameron och syskonen Wachowski.

En cyborgs födelse

Den ursprungliga serien tecknades av pseudonymen Masamune Shirow. Tecknaren var så tillbakadragen att hans verkliga namn, Masanori Ota, skulle bli allmänt känt först många år senare och han publicerade sig på ett litet lokalt förlag i sin födelsestad Kobe, långt borta ifrån de stora tecknarstudiorna i Tokyo. Den stora framgången med Ghost in the Shell satte sin upphovsman under stor press. Masamune Shirow drog sig länge för att teckna en uppföljare och när han till slut fick ur sig “Ghost in the Shell 2: Man Machine Interface” så staplade handlingen teknologiska koncept på varandra utan att kunna beskriva och dramatisera dem som tidigare, så en mycket lovande karriär bröts av ritkramp.

Ghost in the Shell är idag ett mediafranchise med filmer, flera TV-serier och dataspel. Mamoru Oshiis filmatisering från 1995 är den viktigaste och den fick en uppföljare i Ghost in the Shell 2: Innocence från 2004. Regissören Kenji Kamiyamas TV-serie “Ghost in the Shell: Standalone Compex” i två säsonger från 2002- 05 är fortfarande den dyraste TV-serie som spelats in i Japan, med en budget på 800 miljoner yen. En andra TV-serie, “Ghost in the Shell: Arise” regisserad av Kazuchika Kise från 2013–14, är en slags föregångare till händelserna i filmerna. Varje ny version har haft sin egen stil och provat nya varianter och frågeställningar att ta upp från den ursprungliga berättelsen. Den 31 mars har en amerikansk nyinspelning världspremiär med skådespelare som Scarlett Johansson, Juliette Binoche och Takeshi “Beat” Kitano i huvudrollerna.

Berättelsen i “Ghost in the Shell” följer i ett framtida Japan den hemliga antiterroriststyrkan Sektion 9 på jakt efter den skicklige hackaren Dockmästaren (“The Puppet Master”). Namnet kommer från dennes modus operandi att hacka de dataförstärkta hjärnor som de flesta människor använder år 2029. Prominenta personer blir terroristens marionetter, genom att ändra deras minnen och medvetande. Agenterna i Sektion 9 kommer under handlingens lopp allt närmare en konspiration inom staten för att dölja Dockmästarens identitet.

Framtiden beskrivs som ha blivit än tätare sammankopplad av informationsteknik som genomsyrar varje del av tillvaron. Avancerad protesteknik inte bara återställer förmågor utan utökar dem. Artificiell Intelligens blir allt mer intelligent. Samtidigt präglas samhället av en svårartad kluvenhet inför de snabba förändringarna. Implanterade elektroniska hjärnor ger beräkningskraft och minne, men måste skyddas av brandväggar och lager av kryptering.

Frågor filmen tar upp är vad det innebär att vara människa i ett samhälle där minnen och erfarenheter kan kopieras och ersättas? Finns det en gräns mellan människa och maskin? Politiken är fortsatt inriktad på regionala maktspel och både ett tredje och fjärde världskrig har inträffat med en omfattande flyktingvåg som följd.

“Människan är vad hon själv gör sig till” är den paroll av Jean-Paul Sartre som Motoko Kusanagi lever efter. När tekniken gör individens erfarenhet till delningsbar information motsäger det individens erfarenhet. Daisuke Aramaki, hennes chef i Sektion 9, hävdar att det är gemenskaper, samhällsstrukturer och idéer som ger den subjektiva uppfattningen sin mening. Perspektivet föregår erfarenheten, som postmodernismen sagt. Mötet med Dockmästarens framfart, där oskyldiga människors cyborghjärnor och minnen hackas, chockar Motoko Kusanagi. Vad är det för skillnad på en simulation och verkligheten? Aramaki förklarar att de flesta inte kan förstå skillnaden. Perspektiv och tolkning är nödvändiga för att kunna tänka kring någots mening, annars skulle inte erfarenheter skilja sig åt.

Motoko Kusanagis reaktion blir existentiell ångest, är det som hon uppfattar som sitt jag egentligen en inspelning som spelas upp av en cyberhjärna i en proteskropp? Hennes kropp ser utåt ut som en massproducerad modell. I filmen från 1995 möter hon i en scen andra personer med samma kropp som henne själv. I ett fall används kroppen till och med som provdocka i en butik. Det är en laddad scen, men Majorens kropp är en avancerad militär modell med styrka och snabbhet som de civila modellerna inte har. Kroppen är en del av vår identitet men den är inte en odelbar helhet. Motoko Kusanagi ställs inför filosofins Theseusparadox; om ett skepp har fått mast, brädor, segel och allt annat utbytt under en färd, är det då samma skepp som lämnade hamnen som kommer fram till destinationen? Är det ett helt nytt skepp?

Jean Baudrillard gav sig i boken “Simulacres et Simulation” från 1981 på att säga att samhället redan har bytt ut all verklighet och mening med symboler och tecken. Den mänskliga erfarenheten är en simulation av verkligheten snarare än verkligheten själv.

Dockmästaren visar sig vara en artificiell intelligens, vars existens och flykt från sina ägare regeringen vill dölja från allmänheten. “Jag tänker alltså är jag” är den paroll av René Descartes som den lever efter. Den har ingen kropp att förnimma världen med, men kan påverka den genom att hacka sig in i uppkopplade föremål och cyberhjärnor och därigenom få erfarenheter.

Seriens titel hämtar Masamune Shirow från Arthur Koestlers essäbok “The Ghost in the Machine” från 1967, en term som oxfordfilosofen Gilbert Ryle använt för att kritisera Descartes åtskillnad mellan kropp och själ. Koestler anser, liksom Ryle, att sinnet inte är skiljt från kroppen. Människans hjärna har vidareutvecklats ovanpå mer primitiva hjärnfunktioner. “Spöket i maskinen”, dessa mer primitiva delars sätt att fungera, kan överkomma den rationella tanken med reaktioner av hat, ilska och skadliga tankar.

“Spöket i maskinen” är något som Kusanagi ofta diskuterar med de andra medlemmarna i Sektion 9. Agenterna försöker att förankra minnen med yttre påminnelser. Majoren har en klocka som hon bär oavsett vilken kropp hon har för tillfället. Hennes närmaste medarbetare Batou styrketränar sin cybernetiska kropp, dricker öl fast hans förstärkta lever bryter ned alkoholen och läser böcker vars information han egentligen skulle kunna ladda ned som programkod i hjärnan. Deras förändrade livsvillkor rymmer en nostalgi för något de inte längre är.

Kenji Kamiyamas TV-serie “Standalone Complex” är en politisk återgivning av Shirows och Oshiis mer existensiella berättelser. Den japanska staten och företagskonglomeraten finns kvar, folk handlar mat i butiker och soporna hämtas men utvecklingen av automatiseringen gör det till en alltmer nostalgisk tillvaro. Titelns Stand Alone Complex är en sorts copycat som imiterar ett tidigare brott. Det behöver dock inte ha en verklighetsbakgrund, utan kan börja i en vandringssägen som driver på allt fler att utföra samma handling och sträva mot samma mål. Ett exempel är clownskräcken som spreds under hösten 2016.

The Laughing Man gömmer sin identitet genom att hacka åskådarnas cyberögon

Sektion 9 jagar hackaren “The Laughing Man”, efter J.D. Salingers novell med samma namn, vilken är en berättelse inuti en berättelse baserad på Victor Hugos “Mannen som ler”. Mycket riktigt finns det ingen Skrattande Man som jagar korrupta politiker. Det är en svärm av människor där alla agerar på egen hand, men en sammanhängande helhet uppstår.

En annan antagonist, Kazundo Gōda, använder denna visklek för en avancerad form av tankestyrning. De flesta människor gör små förändringar i den information de mottar och glömmer varifrån den kom, och får då svårt att avgöra vad som är sant eller falskt. Kazundo Gōda spelar på människors rädsla för flyktingar, för att projicera det emergenta systemets känslor på att få fram en stark ledare som kan tjäna syftet för Gōda att genomdriva en statskupp.

Agenterna i Sektion 9 arbetar själva med samma sorts emergenta arbetsmetod. De delar information och ett uppdrag från chef Aramaki, men hur det ska lösas är upp till var och en. Lagarbete uppstår där det behövs, för ett mycket flexibelt, men krävande arbetssätt. Det var förutseende av TV-serien. Idag har diskussionen om chefslösa, emergenta strukturer och distribuerade autonoma organisationer redan kommit till samtidens arbetslivsdebatt.

TV-serien Standalone Complex berör hur identitet blir en fråga om värderingar och vilja. Batou frågar Majoren varför hon fortsatt väljer att vara en “hon”, när en manlig cyborgkropp skulle vara fysiskt starkare? Hennes kvinnlighet är alltså ett uttryck för tycke och smak? Det är särskilt intressant med tanke på den debatt om “whitewashing” den nya filmen fått genom valet av Scarlett Johansson i rollen som Majoren. Skulle Majorens japanska kropp i serierna vara den ursprungliga och slutgiltliga?

Idén om en teknologisk singularitet, en omvälvande hastig teknisk utveckling, har blivit mer etablerad efter seriens utgivning. “Ghost in the Shell” förebådar samtidsdebatten om AI där medvetandet alltmer ses som ett spektrum snarare än som en absolut åtskillnad. “Spöket i maskinen” pekas i handlingen ut som något som uppstår vid en viss nivå av komplexitet i ett system. Hjärnan är bara en del av en helhet i ett neuralt nätverk. Upprätthålls inte ett stimuli försvinner det, men det kan också upprätthållas av cybernetik och kod. Nya stimuli kan uppstå, som när någon som född blind lär sig sig konceptet “syn” efter en operation. På motsvarande sätt kan “Jagtunneln”, en redigerad bild av våra sinnens impulser, vidgas (se “Jaget och själen de största av illusioner” Svenska Dagbladet den 5 februari 2010).

Dockspelaren erbjuder i slutet Majoren ett samgående mellan deras medvetanden. AI:n är ensam i sitt slag, och istället för att göra kopior av sig själv med samma styrkor och svagheter vill den ge sig en slags genetisk mångfald. Den nya existensen skulle få med sig bådas egenskaper och ett mått av slump. Majoren går med på förslaget för att kunna fylla upp sin identitetsförlust med en mångfald av nya identiteter. Ett frö till en ny sorts mänsklighet, med oändliga möjligheter, har såtts.

“Nätet är stort och oändligt”, som den nya livsformen säger och Ghost in the Shell franchiset kan fortsätta ligga före sin tid.