Kreolisering är kulturell globalisering

Gränslös folkdräkt/Boundless Folk Costume (2018). Fotografi Mariana Silva Varela

En skepnad stapplar genom västerlandet — det är liberalismens zombie. Den är inte riktigt död, men heller inte riktigt levande. I dess spår följer ett ouppfyllt löfte om frihet, jämlikhet och broderskap till följd av en självpåtagen tystnad. Då livet innebär förändring uppstår vandöda ur en önskan att inte förändras.

Berlinmurens fall gav de liberala idéerna slutgiltigt rätt på ekonomins område, men de framgångarna följdes inte upp av ett djupare idéarbete på kulturområdet. Skribenten Carl Rudbeck utvecklade i sin skrift “Creole Love Call” från 1998 en tes om att motsättningen mellan högkultur och populärkultur är falsk. I det stora utbudet kunde människor ta till sig både Rambo och Rimbaud, populärkultur såväl som finkultur, då de spelar olika roller i kulturlivet.

I “Creole Love Call” skrev Rudbeck om hur globaliseringen påverkade kulturen. Det var ovanligt då globalisering främst sågs som en ekonomisk process. Det begrepp han använde var kreolisering, tanken om att en djupgående kulturblandning i globaliseringens tidevarv sker i populärkulturen, vilket hade lanserats av socialantropologen Ulf Hannerz i artikeln “The World in Creolization” från 1987.

Kultur beskriver Carl Rudbeck som produktion av mening genom främst konst och intellektuellt arbetet. Kultur handlar om människosyn och vad det goda livet består av och vem som avgör vad det goda livet egentligen är. Den synvinkel som författaren intar är postmodernismens, främst i sin tolkning som ett fullbordande och genomtänkande av moderniteten. Det kulturella nollsummespel av “ett språk, en kultur och ett land” som nationalstaten metodiskt byggt upp under hundra år av blodiga konflikter, ersätts genom globaliseringen av fredlig samexistens med andra kultursfärer och dessutom täta kontakter mellan dem.

Kultur är nu en vara bland många andra, där skiljelinjen mellan konsument och producent är mer otydlig. Förändringen har skett genom en demokratisering där tidigare en liten elit kunnat bestämma uppdelningarna mellan fin- och populärkultur genom sin kontroll av debattarenorna. Albert O. Hirschmans bok “Shifting Involvements: Private Interest and Public Action” påverkar resonemanget med sin syn på gemenskaper som något man kan välja att gå in och ut ur alltefter skiftande sammanhang, behov, ålder och läggning.

När “Creole Love Call” utkom var den första dotcom-eran igång. Från att beskriva samhälle och kultur med maskinmetaforer övergår tänkare alltmer till att använda metaforer från nätverksteori. Motkulturens krav på autenticitet och rädsla för att “sälja ut” ersättes av hackerkulturens självorganisation och pragmatiska systemomvandling.

Skriften var inte ett manifest utan en essäbok som sökte svar på samtidens frågor, men en läsning av den ger förståelse för hur liberalismens zombie kom till och vad som kan göras åt den.

I slutet av 90-talet sågs kreolisering främst som amerikanisering. USA var den enda supermakten och amerikansk kultur var den viktigaste kreolkulturen, vilket illustrerades av att skiftens titel hämtades från Duke Ellingtons jazzstandard.

Den riktning som Carl Rudbeck förde fram hade svårt att nå fram. Högerns ideal har ofta varit att ett stabilt, självbehärskat och ordnat samhället är det goda samhället. Ett experimenterande samhälle ses som en förlust av ordning och en nedgång i effektivitet och rationalitet. Högern uppfattas därför som motståndare till det uttrycksfulla, kreativa, sensuella och öppensinnade. På det sättet förlorades den kreativa klass som uppstod i storstäderna under slutet av 90-talet för liberala tankar. Kapitalismen sammankopplas med att förutsätta en väldig konformism och självbehärskning. Kreativitet och innovation ersattes av kränkthet och whataboutism.

Identitetspolitiken som vunnit mark sedan 90-talets slut uppmuntrar människor att se sig själva som offer och på resten av samhället som mobbare. Den göder rädsla och hat, inte minst mot “vanligt folk”, då dessa sällan är särskilt trogna sin kultur. Drömmen om en väluppfostrad nationalism som kommer att skydda demokratin och marknadsekonomin, visade sig dock inte heller vara möjlig allteftersom reaktionära intellektuella utökade sin makt. De var ju främst mot saker, än för något. Det går heller inte att urskilja avgörande bataljer där man vid dagens slut kan utpeka en segrare och en förlorare. Det är därför som dagens kulturkrig snarare är en krypande gerillastrid.

Skiftet hur kulturproduktionens strukturer ser ut har spelat en stor roll i utvecklingen. När mediebolagen inte kunde generera intäkter som tidigare är tänkare mer beroende av mecenater. Den finansieringen har entydigt gått i en riktning. Sociologen Karl Deutsch identifierade en nation som ”en grupp människor kopplade till varandra genom ett gemensamt misstag om sitt ursprung och en gemensam avsky av sina grannar”. Det är en användbar idé för politiska eliter i tider av kleptokrati, skuldsättning och nedgång att bygga upp en känsla av kränkthet och leta avvikande syndabockar. Snart behöver dock de avvikande grupperna bli alltfler i takt med misslyckandena, vilket 2010-talets utveckling är ett gott exempel på.

Vi är inte alls svenskar, kurder, araber, chilenare etc… jag tror att vi måste släppa det där. Vi har kanske varit allt det där, men vårt möte med varandra har gjort att vi kokats ihop till något nytt, något annat — Kreol — ett spöke går runt i orten.

Kreolisering betyder mer än bara kulturblandning, det innebär kulturskapande, där summan blir större eller i vart fall annorlunda än delarna. Konceptet om kreoliseringen som kreativt bemäktigande var problematiskt för postkoloniala tänkare under 1900-talets andra hälft, som hellre ville uttrycka det som ett bevarande av ursprungskulturen under tvångsförflyttning och avterritorialisering. Därför har begreppet tonats ned.

Ett annat skäl är kreoliseringens koppling till kreativ förstörelse, när även välbekanta seder och institutioner förändras eller försvinner. Ett exempel är hur familjen Gracie genom experiment, anpassning och prövningar skapade brasiliansk jiujitsu, vale tudo och MMA (Mixed Martial Art) som dominerat kampsporterna under 2000-talet. Det har orsakat en hel del oro och förnekelse inom de traditionella stridskonsterna i Östasien, men även nya utvecklingar av gamla tankar bland de mest framsynta utövarna.

Nationalismen krävde ett stort intellektuellt arbete under 1800-talet, ofta genom ett undertryckande av lokala särarter. Dess slutliga form var John Kenneth Galbraiths “teknostruktur”, en oligopolistisk industristat där kultur skulle vara noggrant planlagd, men skakades av strider inom de små grupper som kontrollerade resurserna.

1900-talets regionalisering och globalisering, som EU:s framväxt, har problematiskt nog varit beroende av nationella eliters stöd men epokens ökade respekt för mänskliga rättigheter och mångfald på bekostnad av nationell suveränitet har öppnat för minoritetskulturerna i en global värld, där vi alla tillhör åtminstone någon minoritet eller kanske t.o.m. flera.

Innan nationalismen skapades och nationalandan förkroppsligades i folkdräkten under 1800-talet, inspirerades den av mönster från Mellanöstern eller sömmar från Indien och moderniserades kontinuerligt fram till 1900-talet. Det ansågs fint att vara influerad av andra kulturer. Vårt nutida förhållningssätt till folkdräkten är snarare konserverande — Mariana Silva Varela.

Den “liberala domedagsloopen” kallas en utveckling där lägre barnafödande leder till ett behov av högre invandring för att hindra ekonomisk stagnation, vilket skrämmer vita, medelålders män av främst lägre utbildning att stödja de politiska rörelser som de uppfattar behåller deras ekonomiska men även kulturella maktposition.

Det går att diskutera hur Kanada behandlat sin ursprungsbefolkning och enskilda invandrargrupper, men landet har visat ett intressant exempel på hur det går att ta ett steg även bortom statsnationalismen.

Grunden var det modiga beslutet av ett protestantiskt, engelskspråkigt styre att tillåta en katolsk, franskspråkig befolkning att existera som en del av de brittiska besittningarna. Utlandsfödda har alltid utgjort mellan 15–20 procent av befolkningen.

För när ett område går över en viss tröskel av mångfald är den ett självförstärkande dygdemönster, främlingsfientligheten gror i de grupper där man inte känner någon från en annan bakgrund.

År 1971 förklarade Kanada sig som en mångkulturell stat; ingen grupp definierade landet och att alla kulturella samfälligheter var delar av Kanada. Det tilltalade de senaste invandrargrupperna, det höll kvar den franskspråkiga minoriteten i statsbildningen och lugnade den oro som fanns i de engelskspråkiga delarna att de franskspråkiga höll på att få ett för stort inflytande. Det gjorde samhället till en spelplats för alla, snarare än att alla skulle anpassa sig till majoriteten.

Det gäller att skapa utrymme för öppnare kultur och understöjda mötesplatserna genom ett gediget idéarbete. Den öppna kulturens motdrag till den vardagliga kränkthetens halmgubbe är hacket. Kreolen kan som koncept samspela med cyborgen. Om kreolen är en vision av kulturell gränsutvidgning är cyborgen en kroppslig och mental sådan.

“black haired woman wearing jacket” by Justin Peralta on Unsplash

Cyborgen löser upp konturerna kring Människan, Mannen, Kvinnan, Djuret, Maskinen till förmån för kopplingar mellan människor, djur och teknologi bortom tankar på en oföränderlig essens. Denna postmänskliga vision spelar i kulturen på både radikala autonomi och nätverkseffekter.

Kreolen och cyborgen är en början på en liberal idéutveckling. En början är alltid en känslig tid, men den som inte går framåt riskerar att bli en zombie.

I slutändan handlar det om en debatt om hur civilisationer lär sig nya saker, och om de borde göra det. Det är en kamp mellan dem som tror att de redan vet gränsen för mänsklig lycka och de som litar på att lycka finnas i många olika och många oväntade riktningar. Om kulturen är för farlig att lämnas ifred eller om den är för dyrbar för att bli kontrollerad.