Så vann pessimisterna över optimisterna på internet

Surfa mellan Skylla och Karybdis

“Google sign” by Paweł Czerwiński on Unsplash

“Internet” är en sammankoppling av en stor mängd lokala nätverk, sannolikt den mest komplexa artefakt som mänskligheten har skapat. I dagligt tal avses med ”internet” snarare de tillämpningar som internet kan ge tillgång till, då de ligger ute på World Wide Web. Så det är snarare en uppfattning om internet som diskuteras än själva tekniken.

Karin Pettersson och Martin Gelin presenterar sin bok “Internet är trasigt: Silicon Valley och demokratins kris” på Natur & Kulturs förlagsbyggnad på Karlavägen i Stockholm. Argumenten handlar om att Google, Apple, Facebook och Amazon ska regleras, vilket är en debatt som förts en längre tid. Samtidens hippa intellektuella analys handlar om kritik mot internet. Om inte som företeelse, så med hur det ser ut idag. De som är optimistiska om internet och digitaliseringens möjligheter är på reträtt.

Motfrågan är: om internet är trasigt, när var det helt? Det finns en inbyggd konflikt i IT-arkitekturens klient-server modell om internet ska vara centraliserat eller decentraliserat. Det började med stordatorer och dumma terminaler, över till PC-erans ändpunktsprincip för att nu befinna oss i webb 2.0 och att datorkraften finns de hos vertikalt skalbara servrar som techbolagen kontrollerar.

Historiskt är det missvisande att beskriva debatten om internet som en rosenskimrande framtidsoptimism. På 1990-talet fanns de vidsträckta möjligheter och den öppenhet vi kommit att uppskatta med internet. Baksidan var att internet var en röra. Långsamt laddande hemsidor, tung flashgrafik, ohederliga länkfällor och en kapprustning för sökordsoptimering. En träff gav minst lika många skräpträffar att söka igenom. Samhällsbilden av internet var ganska negativ. På internet kunde terrorister hitta ritningar till atombomber, där fanns domedagssekter som Heaven’s Gate och förstås fanns det stora mängder porr!

Internet har sina sämre sidor. De kanske måste finnas där? Komikern Stephen Fry sa en gång att internet behöver sina bordellkvarter. Fast de behöver inte dominera tekniken. Det fanns en risk att alla virus, maskar, trojaner och annan malware skulle bryta förtroendet för internet och leda till att det splittrades. Google satte t.ex. en standard för vad som blir uppmärksammat på webben. De dåliga sidorna blockeras inte, men de prioriteras ned i sökningarna. Sajter som fungerar väl för användarna, enligt Googles regler, kommer högre upp och får därmed mer trafik. Google gjorde internet användbart, och det utan att stänga av folk och företeelser från internet. Många av samtidens techjättar från skiftet mellan Webb 1.0 till 2.0 har liknande bakgrund.

Debatten om den Arabiska våren i början av 2010-talet präglades av en stor skepsis mot att en demokratisering av dessa länder verkligen skulle lyckas. Det stora problemet för den Arabiska våren var inte sociala medier, men att ansträngningarna lades på att anordna val, snarare än att bygga starka demokratiska institutioner som i Tunisien. Teknikpessimissmen i väst kan ha varit ett skäl till att inte mer hjälp gavs till att utveckla institutionerna.

Författaren och humoristen Douglas Adams skrev i sin bok “The Salmon of Doubt: Hitchhiking the Galaxy One Last Time”.

Anything that is in the world when you’re born is normal and ordinary and is just a natural part of the way the world works. Anything that’s invented between when you’re fifteen and thirty-five is new and exciting and revolutionary and you can probably get a career in it. Anything invented after you’re thirty-five is against the natural order of things.

Det ligger något i Douglas Adams citat, men debattörer som Karin Pettersson och Martin Gelin var i tjugoårsåldern när internet slog igenom, så debatten handlar mer om idéer och institutioner än om det personliga.

“space gray iPhone 6 with Facebook log-in display near Social Media scrabble tiles” by William Iven on Unsplash

Imagen för techföretagens ledare, som fortfarande är den av introverta nördar, påverkar kritiken. Medierna gillar inte de stora plattformarna, delvis för att Google, Facebook, Schibstedt och Bonnier konkurrerar om vem som får tillgång till användarnas tid och data (mediehus blir allt mer själva plattformar idag), delvis p.g.a. av den klyfta som C.P. Snow beskrev mellan “de två kulturerna”. Då släpper media fram fler negativa nyheter och opinionsartiklar om internet. Andra branscher inom näringslivet är också rädda för att mjukvara ska äta upp dem, så därför använder de IT, men inte alltid med entusiasm. Det finns en akut brist på IT-kunnigt folk inom de politiska partierna och institutionerna, än större på IT-kunnigt folk som kan sätta informationstekniken i ett politiskt sammanhang och som förstår ideologi och koalitionsbyggande.

Arthur L. Herman skriver i sin bok “The Idea of Decline in Western History” från 1997 att just de som dragit mest nytta av ökat välstånd, jämlikhet, social och geografisk rörlighet ofta nedvärderar och talar illa om om utvecklingen. Dystopier om internet är lätta att ta till sig. Den som kritiserar en företeelse upplevs av sin omgivning ha tänkt till och förstått vad det handlar om, även om kritiken är ogrundad.

Om det går dåligt har pessimisten haft rätt. Om de får fel, kan de alltid säga att det gick bra för att alla lyssnade på dem i tid. Ytterst talar det till en vision av försiktighet, begränsningar och låga ambitioner. Hur vi inte ska förlora det vi har, inte hur vi ska få det bättre.

Problemet är att det finns så många som exploaterar människors oro. Organisationer vars uppdrag är att hitta problem kommer att hitta problem för att kunna fortsätta finnas till. Så optimisterna behöver inte bara bli tydligare i sina visioner, utan även peka ut att det finns professionella pessimister, vilka deras drivkrafter är och förklara deras kopplingar till politiken.

Medieteoretikern Neil Postman (1931–2003) är nestorn för dagens teknikpessimister, särskilt genom sin bok “Technopoly: The Surrender of Culture to Technology” från 1992 som sammanfattar det mesta av kritiken mot digitaliseringen.

Information has become a form of garbage, not only incapable of answering the most fundamental human questions but barely useful in providing coherent direction to the solution of even mundane problems.

Postman fungerade som en bro mellan industrisamhällets teknikpessimister som Jacques Ellul, Oswald Spengler och Lewis Mumford och digitaliseringens dysterkvistar, som t.ex. Evgenij Morozov och Nick Carr. Kritikerna framför att mer information leder till slutenhet, digitala klyftor, hjärntvätt och ekokammare, ungefär samma argument som riktades mot TV:n och radion för 20–30 år sedan. De har kontinuitet och tillgång till samma karriärvägar.

Postmans främste motståndare var Nicholas Negroponte (1943- ) på MIT Media Lab som med sin bok “Being Digital” från 1995 formulerade teknikoptimismens grunder. Negroponte vann debatten på 90-talet med idag välkända argument:

Like a force of nature, the digital age cannot be denied or stopped. It has four very powerful qualities that will result in its ultimate triumph: decentralizing, globalizing, harmonizing, and empowering.

Egenskaperna finns och påverkar framtiden, men de slog rot i “den nya ekonomin” genom startupföretagen. Startups beskrivs som företag med upprepningsbara och skalbara affärsmodeller, de bygger en tjänst från en användardatabas. Deras värde för att få in riskkapital baseras på en minimum viable product och deras pitchboard, snarare än på att bygga upp ett kassaflöde. Slutar företaget och dess användarbas att växa eller att frågor börjar att ställas kring affärsmodellen, så får företaget problem.

Teknikoptimismen ligger i deras DNA, men det är samtidigt en passiv teknikoptimism som räknat med att tekniken kommer att slå igenom som en naturkraft. Det behövs inget engagemang för att den givna framtiden ska komma snabbare, vilket stängt möjligheterna för teknikoptimisterna att utveckla sina tankar. De samhällsdebatten som ett problem som behöver fixas, snarare än en serie idédebatter som behöver vinnas. Pessimisterna kommer alltid att vinna debatten om den grundar sig på nostalgi.

Båda sidorna i debatten har alltså varit teknikdeterministiska, teknikens användning och effekter ses som given av hur tekniken ser ut. Det är allt för sällan den roll som normer, erfarenheter, kulturella attityder och anpassning har diskuteras. För teknikanvändare kan anpassa sig, de kan lära sig över tid och påverka hur tekniken används. Det kan innebära misstag som man behöver lära sig av på vägen. Det ger både användaren och samhället återkoppling till vilka normer och lösningar som faktiskt fungerar och är önskvärda att sträva mot i teknikutvecklingen.