Transhumanism och posthumanism, på samma sida av staketet?

Gränserna för det självständiga subjektet är lösare, då återkopplingen kan flöda inte bara inom subjektet, men även mellan subjektet och omgivningen (av Katherine Hayles ur How we became posthuman: virtual bodies in cybernetics, literature, and informatics)

För en tid sedan talade jag på Orionteatern för Automata: bieffekter (för samtalet lyssna här) och diskussionen följde den svenska offentliga debattens mallar. Vilket var synd, därför det hade i högre utsträckning kunnat bli en diskussion mellan transhumanism och posthumanism. Två tankeriktningar som börjat att göra avtryck på sin samtid. Deras perspektiv skiljer sig mycket åt, men de är intresserade av samma avgörande frågor inför samtiden och framtiden.

Transhumanismen har sina rötter i Renässansen och förnuftet. Den diskuterar hur teknik och människa borde interagera genom enhancement, digitalisering samt genom att omvälva natur, kultur och samhälle. Människan ställer sig i centrum, som i Giovanni Pico della Mirandolas “Oration om människans värdighet” genom ett rationellt, logiskt och vetenskapligt förhållningssätt. Om vi förändrar en människas kropp och sinne så kommer den att gå över till att bli någon annan sorts existens (transition). Postmänniskor är något som vi kommer att bli.

Posthumanismen har sina rötter i postmodernismen och utvecklades ur poststrukturalismens steg bort från humanismen. Människan står inte i centrum och bör förstås som en social och kulturell konstruktion. Det är olika system som står i förgrunden. En dramatisk förändring av kropp och sinne förändrar vad en människa är, men det är fortfarande en människa om den beskrivs som en sådan. Postmänniskor är något som vi alltid varit.

Två mycket olika tankeriktningar, men de är två olika tankeriktningar på samma sida av staketet, för att använda en liknelse. Båda har problem med sina föräldrar. Problemet transhumanismen har med sin föregångare humanismen är att den fokuserar på människans begränsningar, snarare än dess potential. När humanismen ser människan som oföränderlig, så kommer man inte ifrån intrycket att denna värdighet kommer från en transcendental källa. Men även en anti-humanist som Michel Foucault kunde stödja mänskliga rättigheter.

Problemet posthumanismen har med sin föregångare postmodernismen är att den fokuserar sig så mycket på att kritisera de diskurser som inletts av den vite, västerländske medelklassmannen att postmodernismen inte bryr sig om att se sig omkring. När postmodernismen försöker att skapa andra subjekt, som exempelvis Kvinnan och Naturen, så kommer man inte ifrån intrycket att de bara är strumpdockor som hastigt konstruerats för att kritisera den vite västerländske medelklassmannen.

Människa-maskin, delar av samma system?

Kroppen, sinnet och samhället kan förändras systematiskt med teknik. Det finns väldigt många röster och intryck som kan tas tillvara för att omforma det mänskliga. De målar en mycket bredare bild av människa, kultur och samhälle. Det inte minst i ett läge när skillnader mellan de olika kategorierna bryts ned eller är satta under kraftig förändring. Fokus hamnar mer på funktion snarare än form. Hur behandlar något information? Oavsett om det är en människa, en cybernetiskt modifierad människa, en gorilla, en sill, en organisation, ett ekologiskt system, ett emergent fenomen som en bikupa eller ett Stand Alone Complex, en artificiell intelligens eller en cellulär automat.

Det gör att transhumanismen och posthumanismen börjar att ställa frågor och söka svar på den andra sidan av det konceptuella staketet. Kanske med en intressant växelverkan som följd?