Vägen bort från Mont Pelerin är början på något nytt

År 1947 samlade nationalekonomen Friedrich Hayek en grupp liberala tänkare vid en kurort på berget Mont Pèlerin i Schweiz. Läget såg mörkt ut för liberalismen. Nationalsocialismen hade besegrats på det andra världskrigets slagfält, men Sovjetunionen etablerade sig som en supermakt, och framförallt så verkade tänkare och partier över hela det politiska fältet anta någon form av socialistiska idéer.

Det var svårt att samla alla goda krafter för att “tydliggöra skillnaden mellan den totalitära och liberala ordningen” och alla tänkarna på mötet drog inte jämnt. Sällskapet som blev utkomsten, Mont Pelerin Society, lyckades dock att skapa en bred liberalkonservativ allians för att vända kampen om idéerna.

Runt om i världen tog så marknadsekonomi, mänskliga rättigheter och demokrati steg framåt. Sovjetunionen föll, men efter millennieskiftet har en traditionell socialdemokrati och dess välfärdsstat återkommit. Nu dessutom uppbackad på den globala arenan av ekologistiska och postmoderna idéer, islamism och en alltmer högljudd radikalkonservatism.

Den beskrivningen antar att hoten mot individuell frihet, öppna ekonomier, mänskliga rättigheter och lagstyre kommer från genomtänkta ideologier på samma sätt som när Mont Pelerin Society grundades. “Vad som i huvudsak är en ideologisk rörelse måste mötas med intellektuella argument och återupprättandet av giltiga idéer”, för att citera grundarnas uttalande.

I dag är det är dock påfallande tyst i samhällsdebatten från de liberala tänkarna. Politikens innehåll och mål står alltid tillbaka för den senaste chockrubriken och snubblar sig fram mellan dagshändelser. Det intellektuella ledarskapets förhoppning är att läget ska återgå till det normala. Det strategiska tänkandet lyser med sin frånvaro.

Samtidens uppmärksamhet ligger på auktoritära tänkare. De är väl representerade på idéernas marknad och erbjuds välbetalda karriärvägar in i offentlighetens huvudfåra, främst genom sin dominans över medierna. En intolerant och alltmer splittrad identitär vänster, som verkligen inte står på det öppna samhällets sida, är å sin sida beroende av samspelet med de auktoritära krafterna som samlande kraft för den egna sidan. Faran är att hela den politiska skalan förskjuts inte bara i vilka ämnen som anses vara relevanta, men även i värderingarna.

Uppmärksamheten överskattar dock de auktoritära tänkarnas förmåga. Det som förs fram av kränkthet, etnocentrism, protektionism, terroristisk eskatologi och hårdaretagism är avdammat på stället och med bristande ideologiskt djup. De undviker framtidens svårare frågor då det är lättare att sprida ett klimat av fruktan och man saknar dessutom egna svar på frågorna.

Skälet till tystnaden står snarare att finna i att under åren efter millennieskiftet så slutade många opinionsbildare och institutioner att tänka kring de liberala utopier som Friedrich Hayek såg som centrala för att vidareutveckla idériktningen.

En debatt om hur liberalismen skulle staka ut nya riktningar lade sig genom den paradoxala slutsatsen att samtiden var den bästa av världar, samtidigt som traditionella politiska skiljelinjer måste upprätthållas. Det var en bekväm slutsats, det politiska tänkande som odlats under 70- och 80-talen skulle fortsatt vara vägledande.

Intrycket som omvärlden fick var att liberalismens vision var att ungefär så här ska samhället se ut, så många uppfattade att liberalismen egentligen bara var ett försvar för sakernas tillstånd. En fri marknad likställdes med dagens kapitalism minus regleringar och skatter, snarare än med sammanhang där människors möjligheter utökades under frivilligt utbyte. Det även före finanskriserna under årtiondets slut.

Under 00-talet fortsatte det politiska samtalet som vanligt. Kritik framfördes mot höga skatter och slösaktighet med offentliga medel, ställningstaganden gjordes mot förmynderi, men allt mer slentrianmässigt. När inte den framåtblickande politiska kraften fanns bakom blev det spridda åtgärder utan en större chans att lyckas.

En förnyad livskraft inom entreprenörsskap, populärkultur, teknikutveckling och kulturell experimentlust gick emot den kulturella traditionalism som var liberalkonservatismens andra ben. Den världsbild som formats i det kalla krigets skugga hade svårt att förklara frihetens frukter och hur de borde skördas.

Kärnan för liberalkonservatismen, borgerligheten och Goldwater- Reagan fusionism var överspelad när socialismens många olika riktningar tappade de sista av sina idéer. Det visade sig dessutom att resultatet av friheten inte ledde till en fortsättning på samtiden. Allt oftare kom de ledande liberala tänkarna på kant med fria val, fria marknader och de tekniska och sociala omvälvningarna. Människor valde inte rätt, alltså måste friheten vara fel.

Det skulle vara lätt att peka ut enskilda politikers handlingar som orsaken. Politiker måste bli bättre på att förklara hur liberala idéer ska förnya samhället och lösa problem. Vad man vill göra med regeringsmakten, istället för att bara administrera den. Fast det är lättare sagt än gjort om det inte finns sådana idéer att arbeta ifrån.

För idéer utvecklas sällan i den politiska vardagen som Friedrich Hayek förstod. Därför blev utvecklingsarbetet starkt kopplat till specialiserade institutioner för idéproduktion, likt det Institute of Economic Affairs som inspiration från Hayek bidrog till att grunda. Problemet är att aktörerna inom medieklimatet har förändrats från publicister till aktivister. Då handlar det inte om att ta fram nya idéer utan att agera ekokammare för samtidens redan befintliga idéer.

Många engagerade sig från början mer för att man tyckte illa om socialismen än för att man skulle gilla frihet och marknadsekonomi särskilt mycket. Genom liberalkonservatismens fall saknas de moralfilosofiska och samhällsteoretiska verktygen då idématerialet inte vidareutvecklats på årtionden. Då blev det lätt att ta till sig auktoritära idéer, vänstern verkar ju bli än mer upprörd av dem.

Mötet på Mont Pèlerin hade en klok tanke att “inte etablera en pedantisk och hindrande ortodoxi”. Sällskapet skulle hålla frihetens verktygslåda underhållen för framtiden, för då ökar sannolikheten att verktygen brukas under viktiga politiska vägskäl.

Vägen framåt kan dock inte bara handla om att visa att handel inte är ett nollsummespel, att etnisk mångfald är en tillgång och inte en kostnad, att självständiga domstolar och medier är centrala för en demokrati och att globalt samarbete mellan fria samhällen ger fred och välstånd. Det räcker inte att vara anti- antiglobalistisk, antisocialistisk och antipaternalistisk. Det räcker inte med att bara reagera.

Gamla radikalers hemliga rädsla är att råka vinna, då de gör felslutet att inga radikaler skulle behövas längre efter det. Det 2010-talet visade är att det är nödvändigt att tänka strategiskt om de egna idéerna, föra in egna sakfrågor i samhällsdebatten, samt se över vilka institutioner som är funktionella för framtiden och vilka som bör skapas.