Blinda i sin egen självgodhet

Friends är inte kapabla att se sina egna misstag

Diskussionen i samband med Friends nya kampanj för #unselfie är intressant på många sätt. De har fått massiv kritik mot den — från såväl unga som tycker den är ohemult korkad till personer som är Sveriges bästa specialister på unga och nätet. En organisation eller ett företag skulle i normala fall dra tillbaka en sån kampanj, be om ursäkt och förklara att de gjort fel.

Inte Friends.

De väljer att med en dåres envishet fortsätta att förklara att de minsann har rätt, att kampanjen inte handlar om att det är fel att ta bilder på sig själva utan att titta inåt. Att kampanjens mål — att minska antalet kränkningar på nätet inte går emot kampanjens syfte: att människor inte ska ta selfies (vilket logiskt innebär att det är offrets fel).

Den bästa genomgången av idiotin i kampanjen har Blekk gått igenom i sin utmärkta postning “Det är inte selfiens fel”.

Oavsett vilken kritik som ges så slår Friends ifrån sig på ett sätt som inte ens verkar speciellt paniskt utan deras grundpremiss är att alla andra har fel och de har rätt. Till den milda grad att de — för att bevisa att deras kampanj är framgångsrik — glider lite på sanningen.

Det här är tyvärr inte ovanligt när det gäller organisationer med ett starkt patos. Det tenderar att bli vanligare och vanligare då organisationer som kämpar för/mot fenomen och beteenden i samhället, som lyfter frågor som är svårare att bevisa kvantitativt (det är svårare att mäta kränkningar än fattigdom, det är knivigare att ge absoluta tal runt jämställdhet än sjukdom) också väljer att göra reklam och utnyttja de mekanismer som finns runt dagens PR-värld. Vi har sett det om och om igen: Miss Skinny, Greenpeace och många andra väljer att använda stealth marketing, chockkampanjer och piggy backing för att “slå genom bruset”. Tyvärr ofta med avsaknad av att både göra vettig konsekvensanalys både ur ett logiskt och målgruppsperspektiv. Friends är de som om och om gör saker som är frapperande döva och många gånger okunniga. Minns deras märkliga kampanj runt filter med Mobbningssimulatorn som slog så fel även den.

Det finns ofta ett antal problem som just organisationer som kämpar för det goda måste vara noggranna att undvika, särskilt när man försöker att använda marknadsföringsmekanik och -metoder:

• Medlen helgar målen — för att nå målet får man räkna med lite collateral damage. Miss Skinny-kampanjen var en typisk sådan: för att nå målet (att skapa en diskussion om utseendefixeringen) valde man att strunta i att det fanns många med ätstörningsproblematik som kunde komma att triggas i dessa beteenden pga av kampanjens initiala budskap om size zero. Och som vanligt var man totalt döv för den kritiken; svaret av “men det är ju många som tyckt det var bra”. Slutsatsen blir att kvantiteten (ofta bara på anekdotisk väg) är värd ett antal offer.

• Vi kämpar för det goda — självrättfärdigheten är ofta en av de farligaste inställningarna när det kommer till NGOs. Eftersom man kämpar för något större gott så har man alltid rätt — även när man har fel. Vanligtvis diskuteras det här utifrån ett sorts poststrukturellt samhälle där vår subjektiva åsikt anses vara en rätt sanning men inom den här delen är det snarare att fakta som motsäger “kampen” är fel eftersom de skadar själva målet.

• Självgodheten i att stå på “rätt” sida — det som ofta glöms bort är att även om en person är inriktad på gott, på att göra gott så är vi fortfarande i grunden djupt mänskliga. I människan ligger en grundläggande egocentrism. Civilisation handlar om att hitta vägar att få individer att fungera tillsammans. När människor hittar sin väg och då gärna när det handlar om att göra gott blir det en sorts självbespegling där man höjts till något bättre än andra.

I allt det här ligger grundläggande beteenden av självhävdelse, binariteten, självbespegling. Och den märkliga situationen att en NGOs existensberättigande ligger i att människor (eller miljön, djur…) mår dåligt. Målet är att förändra och fixa detta — och därmed är målet att förinta sig själv som organisation. Det är en motsättning som sällan är medveten men som kan påverka på ett negativt sätt.

Tillsammans med en grundläggande värderingsförändring där subjektets värde är högre än objektets (det som betecknar en poststrukturell värld), att media är den självklara arenan respektive frånvaron av övergripande idéstrukturer gör att såna här kampanjer dyker upp hela tiden, att NGOs tenderar att sikta in sig på enskilda delar av större problemkomplex — och därmed också förenkla problematiken. Det är konstant en jakt på symptom snarare än på sjukdomen eftersom det sista kräver en övergripande idévärld, en förklaringsmodell och ett logiskt ramverk som vi saknar om det inte finns en grundläggande -ism eller -logi i det.

Det är ofta jag upplever att det finns sekterism och fanatism idag — inte inom -ismer på samma sätt som inom NGOs. Liksom att det kan finnas en cynisk ekonomisk del i det: hellre höras mycket och enkelt, skapa mycket vågor för att på så sätt få in mer medel. Målet är fortfarande en viktig del men blir lätt längre bort.

Friends, ECPAT och andra organisationer tenderar att falla ner i den här NGO-fällan — ibland både medvetet men oftast omedvetet. Kritiken de får kan de enkelt vifta undan genom att ifrågasätta kritikernas intentioner. Kritiker har svårt att kritisera just då organisationen ju faktiskt vill göra gott.

Problemet är när det goda målet helt enkelt skapar för många negativa konsekvenser.

Ps. Lyssna gärna på min och min dotter Amandas podcast som bland annat pratar om kampanjen. Ds.

—

Detta är en postning i #blogg100. Alla postningar hittar du samlade på min blogg Deepedition.com.