Att ställa sig därframme

Att det ibland är något annat som är viktigare än sin rädsla


Jag har inte alltid tyckt det var roligt att ställa mig längst fram och prata. Jag tillhörde inte de som höll igång klassens roliga timme. Men som präst insåg jag att jag är ganska ok att prata inför människor, ju mer jag gjorde det desto bättre kunde jag notera att jag nog har en liten estradör i mig. Att föreläsa är idag väldigt mycket livsluft, livslust. Även om jag är nervös innan och ibland undrar varför jag varje gång utsätter mig för det här.

Hittade en gammal dragning som jag gör på engelska. Den är inte bra. Jag är usel på att prata engelska. Det är mitt handikapp. Jag drar mig för att prata på engelska och inför publik — även om jag gjort det är det inte någon gång min bästa stund i livet.

Jag tänker på det när jag ser fantastiska Åsa Petersen på TedxKiruna. Hennes historia om att hitta vägar runt rädslan. Att plötsligt inse att man är tvungen. Och att det går. Och det starkaste är ändå: varför hon ändå väljer att göra det — för det är hennes plikt för de som inte har någon röst.

Ge filmen de sex minuter den tar. Det är den värd. Det är hennes mod värt.

https://www.youtube.com/watch?v=srP4s6vGgWI

Detta är en postning i #blogg100. Alla postningar hittar du samlade på min blogg Deepedition.com.