Bloggandets dikotomi

Höjden av demokrati eller självbespegling premium?


Att starta ett blogginlägg är för mig ett lidande. Jag lider inte av writer’s block utan snarare av starter’s block. Det handlar inte om bristande tilltro till att jag kan skriva något som är värt att läsa. Inte heller om rädsla för att inte kunna uttrycka mig någorlunda förståeligt.

Skrivande — oavsett om det handlar om texter som ska beskriva något eller som ska berätta något (det är en skillnad där) — är ett arbete. Arbete som kräver sin tid, som kräver sitt fokus, som kräver att omgivningen förstår att det pågår ett arbete.

Jag prokrastrinerar text. Lidandet innan att starta ett skrivande hänger ihop med det. Jag tänker och funderar, planerar, strukturerar — och det tar rejält med tid.

Sen kommer själva skrivandet. Produktionen. Utloppet av det som jag tänkt, planerat, diskuterat. I mitt jobb som planner handlar det om deskriptiv text, strategiska planer som beskriver ett varför, ett vem, ett vad. Tyvärr.

För trots att det handlar om att måla upp en topografi, en bild, en infografisk översikt så tenderar det ofta bli mindre konst och mer handbok.

Det är därför jag väljer att vara med i Blogg 100. Det är därför jag tvingar mig att de kommande hundra dagarna skriva något varje dag.

Frågan om värdet av det skrivna är i och med detta ganska intressant. Det finns två sätt att se uppkomsten av ett allmänt bloggande. Den vanligaste är kanske ändå att det ger möjlighet för vem som helst att skriva — och bli läst. Ett demokratiserande av publiceringarna, en möjlighet för vem som helst att vara en röst i det ständigt pågående samtalet.

Men sedan finns också en vinkel på att allt som skrivs inte borde publiceras. Blogg 100 kan ibland handla om att lyckas publicera snarare än att producera något som är värt att läsa. Tävlingen, att klara utmaningen, får stå framför kvaliteten. Liksom att tillgängligheten av enkla verktyg innebär att hantverket får stå tillbaka.

Om bloggande bara blir en individuell sak — något man gör för sitt eget höga nöjes skull: vilket värde har då en sån text? Samtidigt så är frågan: om all text skrivs för någon annans skull: var skapas närheten och möjligheten att lära sig något om en människa då?

Dessa två är en dikotomi: ett binärt förhållningssätt till bloggandet som självklart påverkar mig. Det är en del av starter’s block. Är det tillräckligt intressant? Kan jag få fram det jag vill säga? Har jag tid att arbeta genom texten? Har jag tillräckligt med tid att pusha texten i alla kanaler?

Hundra poster. Ett antal texter som kommer att i olika grad värkas fram. Som jag självklart kommer vilja ska bli lästa.

Så min fråga i min första post är: vad skulle ni vilja läsa?


Detta är en postning i #blogg100. Alla postningar hittar du samlade på min blogg Deepedition.com.