Den råa äktheten — så länge den är lagom


Gårdagens postning handlade om de marknadsföringsmetoder som idag ofta används — och som i vissa fall lutar mer åt att luras och bedra än att vara transparenta. Diskussionen runt åtminstone två av exemplen har fortsatt idag eftersom de är rejält stora på nätet: First Kiss och Skäringer. Det som fascinerar mig lite är hur dessa diskussioner hamnar i en egen sorts återvändsgränd.

https://www.youtube.com/watch?v=IpbDHxCV29A

First Kiss — människor upplever den som falsk eftersom det är ett företag som står bakom det. De känner sig lurade. Problemet är att Wren inte på något sätt undvikit att berätta detta — redan i början av filmen så står det att de presenterar den. Bara för att något görs på ett annorlunda sätt så måste det ändå vara betraktarens ansvar att ibland inse att man lurar sig själv genom att inte titta så noggrannt. Sedan har det varit rykten om att personerna på filmen är skådespelare (vilket faktiskt noteras mellan ett av paren i filmen så det är inte heller mörkat) och därmed inte ärligt. Jag kan inte se att känslan blir mindre, och filmen mindre fascinerande i vad den faktiskt visar. Slutligen är det en del som anser att det är äcklande och vidrigt — i det fallet får det väl tillskrivas någon sorts märklig nyviktoriansk konservatism…

Skäringer — förutom den minst sagt förvirrade diskussionen om Provivas direkta inblandning i texten som dock gått många förbi så är det många som uttrycker en stor besvikelse över hennes deltagande. Ekström gör en bitsk uppgörelse runt det hela. Hon fortsätter genom att ladda upp riktigt otäcka bilder på väldigt smala modeller. Hennes idoga försök att nu vända opinionen igen går sådär.

I båda fallen (och i alla andra fall där människor upplever sig lurade då något visar sig vara en del av det kommersiella eller inte vara dokumentärt) så fascineras jag av hur människor hela tiden söker en nästintill mytisk “äkthet”. Man vill ha det rena dokumentära, den råa verkligheten från vanliga människor. Samtidigt så vill man att det ska vara ordning och reda också — är det en film med skådespelare så ska det vara en…film. Om en person varit framträdande i en fråga så ska hen inte ta betalt för att fortsätta diskutera den. Samtidigt blir man väldigt upprörd om media visar bilder som verkligen är den råa verkligheten: naket, död. Det får man inte göra — särskilt inte så att barn kan se det. Usch och fy — sånt vill vi inte se utan att vi valt det och helst inte då heller.

Självklart handlar det om synen på kommersialism. Som en motpol mot det äkta. Att det exempelvis i First Kiss inte på något sätt egentligen finns något som är påfluget — som reklam för en produkt är det extremt ambient och tyst, så blir det en sorts syn att om det är ett företag som betalar så blir det automagiskt (otillbörlig) påverkan. Just “automagiskt”. För så fort något är reklam så blir det väldigt påverkande, trots att de flesta säger sig inte påverkas av reklam — och även om det inte är sant så är det knappast så att reklam har den oerhörda effekt som indikeras så fort någon inte säger att något är reklam.

Men också synen på påverkan. Vi påverkas självklart och som kommersiell aktör inom kommunikation är det vårt jobb att hitta sätt som gör att man påverkas. Men påverkan sker på ett mycket mer komplext sätt, och samtidigt inte alls så genomgripande sätt, som att vi plötsligt springer och köper Proviva när vi läser en text av Skäringer som anspelar på saker som de driver i sin övriga marknadsföring. Wren kommer säkert att öka sin kännedom — men det är inte tvingande eller ödesbestämt att den som ser något kommer att påverkas så till den milda grad att det kan räknas som en konvertering.

Det vackraste hos människan är ibland hennes inkonsekvens och irrationalitet. Samtidigt är det också det farligaste då det innebär att människan kan välja att följa, göra och säga saker som i en annan kontext skulle vara omöjlig.

Detta är en postning i #blogg100. Alla postningar hittar du samlade på min blogg Deepedition.com.