Det där med hjärnan

Om att leva med mörkret


För några dagar sen dök den här texten upp i flödet. Simon Arons. Jag har tänkt länge att det är antagligen dags att faktiskt skriva något igen om det här. Om depression. Om stigmata.

Och om att det faktiskt inte alltid är slut över och never ending story. Men att det är som vilket annat handikapp som helst — du vet att det finns där.

Simons text är fascinerande på så många sätt. Så naken. Påtaglig. Och väldigt beskrivande — vilket är mycket av det man uppfattar honom som: i hans texter och de gånger jag träffat honom. Det är en viktig text. En text som många behöver läsa.

För vi är många. Som konstant eller då och då eller någon gång faktiskt drabbas av depression. Det är inte att vara deppad lite sådär “hörru gaska upp dig” utan det är det där mörkret. Det mörka hålet. Det sugande vidriga tjäraliknande tillståndet som suger ner en i djupet.

Det är inget att leka med. Trots att vården ibland tenderar att köra en tre apor-liknande version av verklighetsförankring så är det inget att leka med.

Vi är så olika. Och vi bär alla våra egna sätt att både vara deprimerade — och att hantera det — och att hitta vägar uppåt. För de flesta fysiska sjukdomar finns det en ganska strömlinjeformad process att gå men när det kommer till skallen så är det väldigt individuellt.

Det är en viktig kunskap. Som är problematisk i en vård som är byggd utifrån somatiska sjukdomar och adderat psykiatri i samma mall. Vi är alla extremt olika när det kommer till våra hjärnor.

För det är hjärnan det handlar om. Själen är en del av den, den gången vi accepterar det kommer livet bli jävligt mycket lättare.

Jag har levt dem depression så länge. Idag mår jag bättre än jag någonsin gjort. Av en massa anledningar. Det är för min del. För andra behövs andra sätt.

Ett steg i taget. Hantera en sak i taget. Skapa någon sorts mening i varje sekund, i varje andetag. Det är vad jag fått göra.

För min del också att konstant inse att jag får lov att döva med något. Min självmedicinering är jobb. Att aldrig aldrig vara still i hjärnan. Att aldrig låta den få chansen att säga “du duger inte”. Fine — så är det. Jag får leva med det.

Jag hanterar många helveten i taget. Men undviker — för att jag måste det stora helvetet. Fegt? Kanske. Men jag vet att jag överlever när jag gör det.

Så hittar jag personer som jag mår bra med. Som inte är ja-sägare men som väljer att älska mig, tycka om mig utan att jag behöver vara något speciellt. Som är mina bumpers.

Det här var en låt som jag ofta lyssnade på vägen ut till min terapeut. En låt som på något sätt skapade en sorts bubbla av känsla inför vad jag stod inför — i mitt liv att lämna både tro och ämbete.

https://www.youtube.com/watch?v=hjO9HYFhk2w

Detta är en postning i #blogg100. Alla postningar hittar du samlade på min blogg Deepedition.com.