En lat generation

När du anklagar nästnästa generation för att vara lat så är det bara att du börjar bli gammal


Jag börjar bli så gammal att jag sett åtminstone tre såna här “trendåsikter” dyka upp. Att en viss generation är lat och det kommer gå åt helvete pga av att de tänker “fel”.

Första gången var ens egen generation. Shit liksom. Vi var ju inte att lita på alls när vi började att röra oss ut i samhällslivet i början av nittiotalet. Sjuttiotalisterna (de stackars sextiotalisterna fick ju liksom kallas det också av någon outgrundlig anledning). Den ironiska generationen. Generation X — slackers och drönare, som bland annat Douglas Coupland gav en bild av i sin bok om oss. Sen blev vi också den egoistiska generationen: ironiska och cyniska som struntade i allt. Vår generation blev en sorts kvarleva av synen på yuppies, trots att det var typ en del av vår föräldrageneration som skapade den trenden…

Sen kom åttiotalisterna att dels upplevas som främmande genom att de gärna struntade i framgång och hellre ville resa och där jobbet var mindre viktigt men relationer jätteviktiga. De var helt enkelt lata. De upprörde självklart sin föräldrageneration eftersom de inte ville göra som de tänkt men också sjuttiotalisterna då de på nåt sätt tog massa saker på allvar som vi struntat i — enligt den populära mytbildningen om oss som vi själva gått på. Samtidigt var åttiotalisterna smartare, och hade bättre verktyg (cue internet) så de kunde både motbevisa det genom att vara jävligt briljanta entreprenörer och skapa helt nya möjligheter.

Nu är det dags för nittiotalisterna att rakas lite. De är anklagade för att vara lata. Lite dumma och fattar inte sitt eget bästa. Enligt tidigare generationer. De är dock mycket mer viktorianska och familjegillande än åttiotalisterna men samtidigt precis som den inte så intresserade av karriär som vi inte heller var men ändå var men vi orkade ju inte utan var bara cyniska, vi sjuttiotalister.

Det är nog inte omöjligt att om man borrar sig bakåt vart tjugonde år typ — åtminstone tillbaka till slutet av 1800-talet så är det samma visa. Den nya generationen som ska ta över samhällsbyggandet är lata.

Bevisningen? Well — de senaste generationsmyterna har ett antal undersökningsföretag stått för. Och vi marknadsförare som älskar att få avskalade, enkla personas att jobba efter. Det gillar självklart också politiker — för då kan man använda det som ett sorts raster att lägga över sina beslut: titta! Så här är de och därför fungerade/fungerade det inte.

Sen finns det en, om man som jag gärna hävdar att Elkhart har rätt i sin teori om den tysta revolutionen, att varje generationsskifte dvs när en ny generation gör intåg på spelplanen runt arbete, opinion och media, innebär en värderingsförändring. Vi har en ganska långsam värderingsförändring — vilket både är tacknämligt men ibland skrämmande. Och där kan det finnas en viss sanning i de tillskruvade undersöknings-personas som dyker upp.

Men hur kommer det sig då att varje ny generation upplevs som lat av den tidigare? Det är en bra fråga. Framförallt eftersom “lathet” inte så enkelt låter sig definieras kvantitativt. Det är antagligen få generationer som lagt ner så många arbetstimmar som sjuttio- och nu åttiotalisterna. Eftersom fler och fler ser jobbet antingen som en del av livsstilen eller som ett sätt att uppfylla sina andra behov i livet. Alltså kan det inte handla om det.

Kan lathet helt enkelt definieras utifrån valet att engagera sig i samhället? Det blir dock knepigt eftersom man då måste välja att mäta engagemang i samma ålderskategori — för det är nog få som med någon sorts ärlighet — kan säga att 35-45 åringar i de tidigare generationerna är mer engagerade i samhället än unga. Till det kommer både parametern: vad är engagemang och vad är effekten av engagemang. Plötsligt blir allt jättejobbigt och jag som sjuttiotalist bara “men orka!”.

Ligger “lathet” i ett moraliskt segment? Att den nya generationen inte värderar rätt saker för att samhället ska fortsätta åt rätt håll. Kanske — men då blir det lite märkligt då moral, förutom att inte vara lika seg i sin utveckling som värderingar, och sällan går att se som enhetlig i generationer (ens i familjer) så blir det mest knasigt.

Så latheten blir som så mycket annat mest en sorts anektdotisk bevisning och antagligen beroende på att den tidigare generationen känner sig hotad av den kommande, inte förstår deras värderingar eftersom de förändrats respektive generellt inser att en ny generation på samhällsplanen innebär att man a) blivit äldre b) fått konkurrens om tolkningsföreträdet.

För att nu inte alla sjuttiotalister, åttiotalister, generation x-are och y-are ska bli hyperstirriga (nej, femtiotalisterna har för länge sedan slutat bry sig och är nu igång och gör slut på arven till oss med diverse resor, köp av dyra kapitalvaror och sånt) så kan man helt enkelt säga följande:

Det vi kan sluta oss till är att vi som var så jävla lata enligt de som nu latar sig på något strand för sina pensionspengar ändå blivit rätt ok människor. Lite psykotiska, lite överstressade och överbelånade med en inte helt frisk syn på åldrandet. Liksom att åttiotalisterna är rätt ok — de drömmer sig inte bort långtbortistan utan stressar runt som vi, de börjar själva bygga upp ett hyperlånliv och funderar över hur de ska undvika att åldras. Det kommer nittiotalisterna också att göra. Lovar.

Så när du börjar att prata om att näst(nästa) generation är lat så är det bara ett tecken på att du börjar bli gammal. Typ snart 40-45. Och har pensionssparande. Typ.

Detta är en postning i #blogg100. Alla postningar hittar du samlade på min blogg Deepedition.com.