Fjorton. Månader. Fjorton fucking jävla månader

För mer än ett år sen. Det var blogg 100 då med. Jag skrev om sjuåringen vars pappa tvingade amerikanska myndigheter att sätta en elektronisk fotboja på henne.

Det har gått lång tid. Det har varit så många turer. Så många motgångar.

Ikväll fick jag ett dm. “jag får träffa henne imorgon.”

Fjorton månader. Fjorton. Jävla. Månader.

De som känner mig vet att jag inte är sådär gråtmild. Om det inte gäller musik. Eller nån reklamfilm. Jag är krass när det gäller det vanliga livet.

Nu.

Jag fick lov att gå ut från restaurangen. Tårarna rann. Jag grät. Jag grät på ett sätt som jag inte gjort på länge.

För även om det är lång väg kvar. Även om pappan säkert har ett helt koger av käppar att försöka sätta i hjulet. Så tänds lite hopp. Fjorton månader. Det är en evighet. Om du är mamma. Om du är ett barn.

Det har varit en underlig kväll. En fantastisk kväll. Och jag har inte gråtit så mycket som nu.

Om det fanns en gud skulle jag be. Om det fanns nåt mer. Än att bara hoppas — och sen inte ge sig. För det viktigaste är att hon ska veta att vi är där. We got your back dear.

Detta är en postning i #blogg100. Alla postningar hittar du samlade på min blogg Deepedition.com.