Heligheten och människan

Problemet är mer att människan tror hen är Gud


Det är påsk. Det är en högtid som oavsett hur vi vänder på det hör ihop med en religiös händelse. Det som hänt senaste dagarna är att det här med helighet har kommit på tapeten.

Folk har ganska konstig syn på helighet. Generellt kan man säga att upplevelsen av helighet egentligen är i grunden mänsklig. Det är den där känslan som slår till när vi möter något som är utanför vardagen, något som är vackert, något som känns viktigt utan att vara kvantitativt mätbart viktigt. En abstrakt känsla. Människan är destinerad att uppleva helighet.

Att helig har blivit synonymt med något religiöst är en senare del. Ordet är från fornsvenskan och betecknar något som orörbart, fridlyst och okränkbart.

Vilket för oss till pudelns kärna: att uppfattningen om det heliga är lite skev. För visst: det finns ett värde att hålla saker från att användas i vilket sammanhang som helst. Men att bli upprörda över ICA-reklamen som använder nattvarden är ändå att vara lite väl lättkränkt. Nattvarden är ett sakrament inom alla kristna kyrkor där slikt finns ja. Ett sakrament är en helig handling. Det är enligt en ganska allmängiltig teologisk synpunkt där Gud och det jordiska möts.

Men det märkliga är när människor tenderar att anse att människor kan “vanhelga” något. Det som sker i och med att man väljer att se människan som vakande över och ansvarig för — en konsekvens för om något är heligt eller inte blir att tanken på Gud som allomfattande förminskas. Det är genom historien ofta att människor anser sig själva vara de som påverkar det heliga — och därmed också ska skydda det mot motsatsen: intet alternativt det världsligt vardagliga.

Det är samma sak som nu när man i Svenska kyrkan på många håll rasar mot att Uppdrag Granskning valt att köra dold kamera och skådespeleri i själavårdssamtal. Förutom att en hel del arga svenskkyrkliga slirat rejält genom att babbla om att “det heliga rummet” kränkts — bikten är inte ett sakrament inom luthersk tradition — så blir det också en sorts helgande av ett samtal vars viktigaste del ligger i att det finns tre parter i det: prästen, konfidenten och Gud. Det finns inget heligt som vanhelgas av en dold kamera eller att en konfident ljuger: det sistnämnda är ganska vanligt även om lögnerna kan vara mer av en djupt mänsklig psykologisk försvarsart.

Det heliga rummet har varit på tapeten förut. 2008 fick ett black metal-band låna en kyrka och spelade in en video: och det blev ett jävla liv. För de vanhelgade den heliga platsen. Som om det heliga vore en sorts färg som blev avskavd om det som sker i samband med det inte är rätt.

För min del är det dålig teologi att hantera heligheten som något som människor har makt över — oavsett vad jag tror eller inte tror. Den Gud som jag en gång trodde på — och som syns i skrifterna vilket gör att jag även idag kan säga att den Guden knappast störs av människors handlingar i heliga rum utan mer människors handlingar i Guds namn. Och i skapelsens namn.