Paywall fandango

Det konstiga i att låsa in saker


Idag publicerades en artikel där jag är med och tycker till. Det är ingen direkt nyhet. Dock är det första gången som jag inte kan läsa det själv. För artikeln är publicerad i VK — och de har en paywall, betalvägg. Deras idé är att den som är prenumerant kan dela med sig av en länk till en text under 24 timmar. Sen är det slut.

Det här är ingen ny diskussion. Jag har föreläst i så många år och många gånger för medier. Deras ingång har självklart varit “hur kan vi ta betalt för vårt material” och betalväggar har testats om och om igen. Med samma resultat — deras läsande har sjunkit markant.

Problemen med betalväggar är många. Förutom att det totalt fuckar upp söket så blir det färre som läser det. De nyheter som publiceras får ingen chans att bli virala. Tidningarna blir provinsiella inte bara till innehåll utan också till läsarskara. Om det är någon som ens läser det.

Det finns massor att säga om paywalls — men det jag tänkte på idag är att jag framöver kommer fråga journalister som ringer om de skriver för en tidning där artikeln kommer att låsas in. För krasst så handlar det också om min möjlighet att “kapitalisera” på min egen pr.

Mitt incitament till att prata med journalister är självklart att ge dem bästa möjliga “expert”-pratminus. Men för min egen del ligger det värdefulla att få mitt namn i söket i samband med artikeln. Och självklart att många läser det som jag säger.

Betalväggar innebär att jag förlorar de incitamenten. Det är ganska dumt. Om fler och fler väljer att göra samma sak är tidningarnas möjlighet att skapa riktigt bra innehåll förminskas.

Jag kommer att fortsätta svara på frågor men helt klart kommer jag i bakhuvudet ha den här tanken framöver.