Engagemang och deltagande inom Civic Tech: Del 1
Introduktion
Under hösten 2020 höll Magnus Eriksson från RISE i ett labb om att skapa engagemang, deltagande och community inom ramen för det Vinnova-finansierade projektet Civic Tech Platform som syftar till att stötta utvecklingen av civic tech i Sverige.
I en serie inlägg kommer temat för det labbet och diskussionerna från den att sammanfattas. Workshopen var till för de som drev egna projekt inom civic tech och bestod av ett antal övningar där deltagarna fick reflektera över hur olika teman som togs upp hade relevans för deras egna projekt. Då labbet delvis tog upp interna aspekter hos de deltagande projekten kommer de inte att namnges här.
Om deltagande och engagemang
Det har forskats mycket på hur engagemang och deltagande kan skapas inom olika forskningsfält och praktiska områden. Idag finns en bred och etablerad demokratisyn där aktivt demokratiskt deltagande ses som demokratins kärna, där fokus tidigare låg i högre grad på representation och folkvalda. Civilsamhället och politiken tampas med att skapa engagemang och deltagande bland allmänheten.
Även som konsumenter, mediaanvändare och nätanvändare är vårt deltagande i fokus där företag, apputvecklare och plattformar strävar efter att få större engagemang och deltagande från sina kunder och användare. Inom design har länge deltagande design varit en eftersträvansvärd modell där slutanvändare och andra berörda parter är med och utvecklar designlösningar.
Samtidigt finns ingen formel eller enkel väg för att skapa engagemang och deltagande hos användare eller allmänhet. Varje situation är unik och människors behov och drivkrafter ser olika ut. Stadsutvecklare, teknikutvecklare och många andra vill inget hellre än att hitta en metod för att skapa engagemang, men det finns ingen checklista för att skapa community. Däremot går det att skapa checklistor för vad man inte ska göra eller ta för givet för att skapa deltagande.
Civic tech-projekt befinner sig ofta i ett mellanrum när det gäller det deltagande idealet. Å ena sidan är civic tech-projekt projektägare i relation till en användargrupp som man vill involvera eller lära sig om och som man designar för och med. Å andra sidan är projekten själva ofta en del av och drivna av medborgare eller civilsamhället i direkt eller indirekt relation till mer institutionella aktörer som kommuner, stater eller företag. Denna workshop handlar mer om projektets relation till användare, allmänhet eller medborgare men det går också att se det från andra hållet.
Delaktighetstrappan
Ursprung
Första övningen som gjordes inom workshopen handlade om olika grad av involvering för användare i ett projekt. Det går antingen att se på det som att graden av deltagande alltid bör maximeras, eller att det går att välja olika nivåer beroende på situation och behov. Ibland kan det också uppstå konflikter mellan användare och projektägare då det finns olika eller otydliga förväntningar på deltagandegrad.
För att utvärdera graden av deltagande använde vi oss av en delaktighetstrappa som är ett vanligt förekommande verktyg för att beskriva nivåer av deltagande. Originalet till delaktighetstrappan som fortfarande är huvudreferensen är Sherry Arnstein som skapade delaktighetstrappan utifrån erfarenheter med stadsplanering i USA under 60–70-tal och framförallt hur fattiga och marginaliserade grupper fick eller inte fick inflytande av utvecklingen i deras områden (Arnstein 1969).
På grund av sin kontext är Arnstein:s delaktighetstrappa väldigt negativt laddad. Mycket av det som kan framstå som deltagande visar sig i själva verket inte vara det utan olika former av alibi för deltagande. Hennes delaktighetstrappa är också normativ i den bemärkelsen att det är bättre ju högre upp man kommer.
Kanske är trappan mer nyttig för att förstå medborgares och civilsamhällets relation till offentligheten eller stora teknikföretag och det maktinflytande som medborgare kan ha gentemot dem. Även i forsknings- eller civic tech-projekt kan det ibland vara lätt att inte reflektera över villkoren för deltagande vilket kan leda till problematiska situationer.
De olika stegen
De två första nivåerna är något som förhoppningsvis inga civic tech-projekt sysslar med och det är manipulation och terapi. Manipulation är helt enkelt att använda kommunikation för att försöka övertyga medborgare eller användare om att något är bra och ligger i deras intresse när det egentligen inte är det.
Terapi är mer kontextspecifikt och svårtolkat i civic tech-sammanhang, men det handlar om att ha dialogprocesser som mer handlar om att låta medborgare få utlopp för känslor och frustration kring utvecklingsprocesser även om utvecklarna aldrig tänkt göra något åt problemet. Därför är det också en form av manipulativt icke-deltagande.
Nästa steg är det mest basala steget som inte är i sig negativt och det är att informera. Det finns ingen möjlighet till att delta eller påverka men det kan ändå röra sig om tydlig och transparent information om en utveckling eller ett projekt. Inga kanaler för att delta eller påverka finns dock.
Nästa steg är ett väldigt vanligt steg som ofta är vad som syftas på när det handlar om deltagande utvecklingsprocesser och det är konsultation. Någon utvecklare frågar medborgarna eller användarna vad de tycker och tar det som input men beslutar sedan själva i slutändan vilken riktning en utvecklingsprocess tar. De flesta användarstudier, fokusgrupper, intervjuer, användartester med mera som är vanliga att ha som projektaktiviteter faller under den här kategorin, och det är intressant att notera hur långt ner i trappan de ligger.
“Placation” — eller placering — är ett annat knepigt begrepp men har att göra med det som kallas tokenism eller symbolpolitik. Ett typiskt exempel från stadsutvecklingen är att utvecklarna låter en representant för medborgarna sitta med i en kommitté i utvecklingsarbetet och får göra sin röst hörd men denne har ändå mycket liten möjlighet att påverka. Istället är den stora vinsten för utvecklarna att de kan peka på att de visst tagit medborgarna på allvar och involverat dem i utvecklingsprocessen. I teknikutveckling kan man jämföra med hur teknikföretag skapar egna etikkommittéer för att visa att de tar ansvar men att de egentligen inte har så mycket att säga till om. Det här är inget som man bör syssla med som civic tech-projekt men det kan ändå vara värt att tänka på förväntningarna hos de som involverar sig i ens projekt och det inflytande de förväntar sig så att det inte blir så att de upplever att detta är vad som skett.
På nästa nivå — Partnerskap — kommer vi upp i de nivåer som står för deltagande på riktigt. Ett partnerskap är ett jämlikt fördelande av inflytande där de olika parterna tillsammans bestämmer inriktningen på en utvecklingsprocess.
“Delegated power.” Det här kanske mest är relevant för stadsutveckling men det kan vara intressant att fundera på hur det kan se ut inom teknikutveckling också. Delegerad makt innebär att medborgarna får makt och inflytande över en viss del av processen och bestämmer helt själva hur det kan se ut. Inom teknikutveckling kan så klart användare få möjlighet att personalisera och anpassa vissa delar av en applikation, men här syftar ofta på ett större inflytande över inriktningen på en utvecklingsprocess.
Medborgarmakt är den sista nivån där medborgarna själva driver en utvecklingsprocess, möjligtvis med stöd från det offentliga. Om man ser till relationen mellan civic tech och myndigheter kan det finnas fall där civilsamhället får eget ansvar för att bestämma över en viss funktion, applikation eller utveckling, men det går också att fundera på vad det här skulle innebära om vi tänker oss att civic tech-projekt själva är “utvecklarna” och skapar något för “medborgarnas” räkning. Vad innebär det att de — vilka de nu är — skulle ha medborgarmakt över civic tech-projektet?
SKR:s delaktighetstrappa
En annan delaktighetstrappa som är inspirerad av Arnstein och som använts mycket i Sverige är SKR:s delaktighetstrappa. Den är mer skriven utifrån perspektivet hos en godhjärtad och välvillig kommun som vill förstå möjligheterna för medborgarengagemang och är som ett smörgåsbord av möjligheter som alla har för- och nackdelar.
De första två nivåerna från Arnstein har försvunnit då SKR antagligen tänker att det inte är något som kommuner bör ägna sig åt.
Det andra vi ser är att konsultation från den första trappan också har fått mellansteget dialog. Detta är för att SKR tänker sig konsultation mer som fasta frågor och svar. Man frågar medborgarna om något specifikt och använder deras svar som input. Dialog å andra sidan bygger på mer öppna frågor där medborgare får lyfta sina eget formulerade problem. Mindre “vad tycker ni om det här?” och mer “vilken utveckling skulle ni vilja se?”
Slutligen har mellansteget “inflytande” kommit innan “medbestämmande,” vilket egentligen motsvarar “partnership” från Arnsteins trappa och därmed är tredje steget uppifrån. Inflytande är mer begränsat än partnerskapets medbestämmande, antingen i vikten som läggs vid medborgarnas förslag eller omfånget över vad de kan besluta om.
Övningen
Till övningen under workshopen konstruerades en variant av delaktighetstrappan som kan vara relevant för civic tech-projekt. Stegen i den trappan var:
- Medborgardrivet
- Medbeslutande
- Problemformulering
- Konsultation
- Information
Deltagarna fick sätta ut stickers för planerade aktiviteter och potentiella aktiviteter som kanske skulle vara möjliga i framtiden eller under andra förutsättningar. Målet var att försöka klättra så högt som möjligt på trappan.
Under övningen fanns stor spridning på de deltagande projektens aktiviteter som fanns med på alla steg av trappan. Projekten informerade brett till allmänheten genom sociala medier och webbplatser. Konsultation skedde mest med olika användargrupper som gav feedback på lösningar och användargränssnitt genom enkäter, intervjuer och buggrapporter, men också genom djupintervjuer och fokusgrupper.
I problemformuleringsdelen av trappan deltog i högre grad olika expertgrupper. Antingen ämnesexperter och professionella inom fältet eller projektpartners så som kommuner som i sin tur representerar medborgare indirekt. Slutanvändarna är ofta ett steg bort här utan representeras istället av företrädare som talar i deras sak.
På medbestämmandenivån fanns en del beslutsprocesser inbyggda i projekten som gav direkt resultat, exempelvis röstning på funktioner, att ha med en koordineringsgrupp som är med och beslutar om projektets inriktning eller forskare som uppdaterar bakomliggande data.
På det sista medborgardrivna steget på trappan fanns främst ett projekt som bygger på medborgardriven platsutveckling och därför har det som kärnidé. Det fanns även en teknisk process för att göra det medborgar- eller användardrivet i form av “pull requests” på kodbasen (eller “fork” kan tilläggas) där användare kan ta egna initiativ till att koda funktioner, även om det är en projektägare som beslutar om att acceptera den eller ej. Indirekt kan civic tech-projekt också vara medborgardrivna om den ursprungliga idén kommer från medborgarförslag som kommunen sen implementerar. Här finns det dock en skillnad på medborgardrivet projekt och medborgarinitierat projekt där det senare kan komma med höga förväntningar från medborgarna som sedan måste realiseras av de som genomför projektet. Då krävs att de andra stegen på trappan finns med under hela processen.
I nästa del i serien kommer vi att titta närmare på olika anledningar och motivation som användare eller medborgare kan ha för att delta i civic tech-projekt.
Referenser
Arnstein, Sherry R. 1969. “A Ladder of Citizen Participation.” Journal of the American Institute of Planners 35 (4): 216–24.
Läs mer om delaktighetstrappor i:
Castell, Pål. (2013). Stegen och trappan: olika syn på deltagande. In J. Stenberg et al. (eds.), Framtiden är redan här: Hur invånare kan bli medskapare i stadens utveckling (pp. 36–41). Gothenburg: Chalmers University of Technology.
