15 år som den smorde

LeBron James har alltid fått höra att han är speciell. Men hur jävla unik är han egentligen?

15 februari 2002. Han har precis fyllt 17 år. Det enskilt största, och mest prestigefyllda, magasinet i sitt slag sätter honom på ettan och kallar honom för »The Chosen One«. Inuti magasinet finns ett långt reportage om high school-grabben som förväntas få 20 miljoner dollar från Nike för att ha på sig deras skor, med rubriken »Ahead of His Class«. No doubt.

LeBron James är redan som 17-åring — ett helt år innan han ens tillåts spela basket för pengar — den mest eftertraktade atleten i USA. Punkt. En NBA-coach hävdar i reportaget i Sports illustrated att det bara finns en handfull spelare som han inte skulle byta ut mot LeBron, som vid det här laget bara har tävlat mot barn. Han kommer inte, som brukligt är, att spela basket på college. Han är för bra. Hans talang är unik, även om hans status som nästa stora fenomen knappast är det. Idrottsvärlden är besatt av tanken på att lyfta upp nästa Michael Jordan, nästa Maradona, nästa Wayne Gretzky. Jämförelserna, spådomarna håller sällan.

Ibland handlar det om individuell karaktär, som med Adriano. Han var byggd som en pansarvagn, hade fötter som en ballerina, men drack som en sjöman och mötte motgångar med samma motståndskraft som en manet möter en badbrygga.

Ofta handlar det om olyckliga omständigheter. Nicklas Bäckström är en mer hållbar version av Peter Forsberg, kanske till och med begåvad med en mer självlysande elegans än originalet. Men han har inget Lillehammer. Ingen Stanley cup. Inga episka återkomster från långa skador.

Leo Messi är en legendar för alla tider, dåtida som framtida, men det fanns flera tjog unga argentinare som spåddes bli Maradonas like innan honom. Han saknar dessutom det där sista, VM-guldet, och det där definierande ögonblicket som lyfter honom över oss andra, som gör honom helt och fullt odödlig. Han har kort sagt inget VM ’86. Närmast? Det här målet mot Mourinhos Real, som än i dag ser helt och hållet omöjligt ut, både på pappret och på YouTube. Det var här Mou tappade sin egen aura av skottsäker arrogans, eller kanske bara tappade det, när han mötte peak Barcelona hundra gånger samma säsong och använde varje möte som en ny dag i labbet. Ingen hade en ritning för hur man skulle montera ner och faktiskt besegra alla tiders bästa fotbollslag, så Mourinho gjorde som varje god vetenskapsman gör. Han experimenterade.

  1. 29/11 2010 La Liga. Tesen: Kraft och fart vinner över finess. Resultat: 0–5 (Experimentet misslyckat).
  2. 16/4 2011 La Liga. Tesen: Ännu mer kraft och fart vinner över finess. Resultat: 1–1 (Experimentet nästan lyckat).
  3. 20/4 2011 Copa del Rey. Tesen: ÄNNU mer av samma, fast på neutral mark och med motståndarmålis som fick starta alla (mindre viktiga) cupmatcher för att…ja, som del i Min stora dag kanske? Resultat: 1–0 (Experimentet lyckat, fast fyllt med brasklappar).
  4. 26/4 2011 Champions League (den där Mourinho tappar det). Tesen: Man brukar ju säga att lag som inte vill att något ska hända sjunker lågt. Här sjönk Real i ren desperation till botten av Marianergraven. Jag förstår än i dag inte hur de kom upp till ytan igen. Resultat: 0–2 (Experimentet misslyckat).
  5. 3/5 2011 Champions League. Tesen: Let the chips fall where they may — de behövde trots allt minst två mål, förmodligen tre. Resultat: 1–1 (Experimentet misslyckat).

Det är alltså under nummer fyra som Leo Messi var närmast att skapa ett ögonblick större än sig själv, vilket ju är lätt knepigt när man är den bästa, någonsin.

Det var där han för första gången mötte ett lag som bara och endast ville sabotera, som byggdes för den orsaken och den bara, och han dansade rakt förbi dem. Problemet? Det var oundvikligt. Det var ödesbundet. Det är en sån sak man alltid säger i efterhand men minns att vi redan 2011, innan allt det här drog igång, innan Mourinho tappade det, sa just det. Messi kommer dansa igenom Madrid, genom alla. Så bygger man inte ett tilltalande narrativ. Det han har är tillväxthormonerna han fick som tonåring och den fattiga uppväxten i Rosario. Men, ja, det ena är doping och det andra lämnade han innan puberteten. Sammanfattning: Messi är bäst, men inte störst.

Sidney Crosby har sitt VM ’86 (OS ’06 på hemmaplan och det avgörande finalmålet mot USA är ett av de tio största sportögonblicken under min livstid) men saknar Gretzkys uthålliga dominans, tack vare sina hjärnskakningar. Han är stor och kanske, kanske bäst, men ännu inte störst (i sin generation).

Om det är orättvist att nagelfara på det här viset? Absolut. Det hade inte varit nödvändigt om nu inte LeBron borstade av sig alla invändningar. Han hajpades som nästa MJ och han har överträffat förväntningarna, på alla sätt.

Odödliga ögonblick? Vad sägs om…

…finalen 2016, avgörande match 7. Ställningen är 89–89. Han är två minuter från sitt största eller sitt värsta ögonblick som spelare och bestämmer sig för att göra det här. (Topp tre minnesvärda idrottsögonblick under min livstid.)

…eller finalen 2013, när han gör så här?

…eller när han avgör första semin 2013 så här?

…eller när han som 22-åring släpar fram sina talangberövade lagkamrater mot finalen genom att stå för 25 raka poäng i sista kvarten?

…eller när han gjorde samma sak 2015, fast med det allra sista skottet?

…eller det här avgörandet, 2009?

…eller det här, vad det nu än är? (Reaktionerna efteråt är underbara. De två tjejerna på parkett ser ut som att de har sett Donald Glover naken.)

Det finns mer. Bara Jordan — fortfarande innehavare av mästarbältet som GOAT (greatest of all time) — har så här många eviga ögonblick.

2015 snittade LeBron nästan 36 poäng per match i finalserien, utan lagets två näst bästa spelare. (Tänk dig att Leo Messi skulle göra fyra mål och spela fram till två mot Real i semin 2011 — utan Iniesta, Xavi och Villa.)

2016 vann han Clevelands första mästerskap. Då hade han spelat i finalserien sex år i rad. (Tänk dig att Messi spelat sex raka Champions League-finaler.)

Kombinera Zlatans obönhörliga vinnande, Ronaldos sträckta långfinger mot tyngdlagen, Pirlos totala kontroll över tid och rum, Messis omöjliga riktningsförändringar, Roy Keanes (psykotiska) ledarinstinkt, James Milners uppoffringar och David Beckhams osvikliga känsla för dramatik och du får LeBron. Han är som Prince; fantastisk på allt. Det här sa hans familj, journalister, scouter och coacher till honom innan han blev tonåring; du är nästa Michael Jordan. Du kan förändra sporten, för alltid.

Och så gjorde han det.

»The Chosen One.« Jo, tack.

Like what you read? Give Jimmie Lars a round of applause.

From a quick cheer to a standing ovation, clap to show how much you enjoyed this story.